Profetens debut

 

I det andra kapitlet, där Jeremia debuterar som profet, möter vi ett av bokens mest gripande poetiska aktstycken: Gud är den sårade älskaren som svikits av sin ungdoms brud.

Jag minns hur hängiven du var som ung,
hur du älskade mig som brud,
hur du följde mig genom öknen,
genom landet där ingen sår.

Israel påminns om smekmånaden i öknen. Det fanns en tid när hon var helt beroende av Herren – och lycklig över att få vara det.

Men nu har Israel gått ”bort från mig”, säger Herren. Förtrolighet har ersatts av avstånd. Var gick det fel? Svaret ges i vers 6 och upprepas i vers 8: ”De frågade inte.” Berättelsen fanns inte längre på folket läppar. Erinringen – minnet av Gud och vad han gjort – är den viktigaste bevarande och formande kraften. När minnet bleknar och berättelserna tystnar söker sig Israel till andra älskare. Men allt som då väntar henne är intighet: ”de följde det som var intet, och själva blev till intet”.

Man blir som det man hänger sig åt. Den som jagar efter tomhet, blir själv tomhet. Den som söker det som ingenting är, förskingrar sin substans.

 

 

Profetisk precision

 

Jeremia brottas med den fråga varje profet möter: Om han nu svarade ja till uppdraget att vara Guds mun, hur kunde han veta att hans budskap verkligen skulle gå i uppfyllelse?

Herren svarar honom med en ordvits. Jeremia dechiffrerar gåtan. Mandelträdets budskap är dolt i trädets namn. Men vi kommer inte åt det utan tillgång till hebreiskan. Så som Jeremia hade sett en gren av ett mandelträd (shaqed), så skulle Herren vaka (shoqed) över sitt ord och ta ansvar för dess uppfyllelse. Och liksom mandelträdet mognar hastigt, så skulle Gud med hast låta sitt ord gå i uppfyllelse när tiden var inne.

Den syn Jeremia får rymmer stor precision: det tar 21 dagar från att ett mandelträd slår ut i blom tills dess trädets frukt är fullmogen – lika många dagar tog det från att den babyloniska armén år 587 f Kr bröt igenom Jerusalems murar, i den sjuttonde dagen i månaden Tammuz, tills templet var helt nedbränt, den nionde dagen i månaden Av.

 

 

Bygga upp och bryta ned

 

I dag inleder vi vår läsning av fastetidens profet: Jeremia. De närmaste veckorna ska vi reflektera över denna läsning i ljuset av fastan.

I det första kapitlet definieras Jeremias kallelse: att ”bygga upp och bryta ned”. Är det också vad fastan handlar om? Är det Andens uppgift i våra liv?

Samma Ande som tänder kärlekens passionerade låga i hjärtat – ”bygger upp” – skänker självbehärskningens gåva. Eller med Jeremias ord i andra kapitlet: ”tämjer begäret”.

Den helige Andes verk i en fallen värld är dubbel men utan att vara motsägelsefull: Anden är både den som upplivar begäret – och den som korrigerar det när vår blindhet förvränger begäret så att det inte längre är riktat mot Gud. Denna dubbelhet är en avgörande nyckel för att förstå Andens roll.

 

 

Botemedel för blicken

 

Uppriktigt sagt: det är svårt att be på en mätt mage. Sinnet blir däst, tanken okoncentrerad.

Är alltså fastan ett sätt att behärska kroppen? Om vi tror det kommer vi antingen att bli föraktfulla mot andra eller uppgivna över oss själva. Fastan är en väg till att förvandla kroppen.

Och eftersom ögat, enligt Jesus, är kroppens lampa är fastan ett botemedel för blicken.

 

 

De två valen

 

Människan har två val i livet: att förvandla världen eller att behärska världen. I och med fallet, med Kain som den förste, börjar människan behärska världen. Snart är alla hennes relationer – till Gud, till medmänniskorna, till jorden och djuren, till sig själv – fulla av sår.

Först sänder Gud profeter. De säger: Om ni inte upphör med att behärska världen kommer ni att gå under, och ni drar hela skapelsen med er. Till slut sänder Gud sin ende Son. Inte för att läxa upp sin mänsklighet, men för att förvandla världen. På korset, förlustens symbol, förvandlar Kristus världen. Och till alla som döpts in i hans död, säger evangeliet: sådana som Kristus är, sådana är ni i denna världen.

Nu är vår uppgift att förvandla världen, inte så som ett moraliskt, politiskt eller socialt projekt, utan så som bara den kan göra som själv blivit förvandlad. Och när helst någon förvandlar världen är det alltid en moralisk, en politiskt och en social handling.

I det ljuset förstår vi fastans mening. Fastan är inte ett trollspö, än mindre en piska med vilken vi dompterar oss själva. Fastan är en varsam väg, som man går beslutsamt, för att förvandla världen.

 

 

Förvandlingens väg

 

Askonsdag.

För att veta att vår fastevandring mot påsken har börjat inbjuds vi i dag att ta emot askkorset.

Stora fastan inför påsk har teckenkaraktär. Den ges oss för att vi aldrig ska glömma att vi finns i världen för att förvandla världen – inte för att behärska världen.

Om det är askkorset ett kraftfullt vittnesbörd: askan är det som en gång hade liv, men inte längre har det därför att vi ville behärska världen. När vi tar emot askan på vår panna, tecknad som ett kors, bekänner vi vår tro på det största av under: genom Kristi kors förvandlas död till liv. Och genom att vi går korsets väg börjar vi förvandla världen istället för att behärska världen.

 

 

Det goda och onda livet

 

Fastan är ingen kuriositet, ingen udda företeelse för nördar som snöat in på kyrkoåret. Den är på liv och död. Varje år ges en Stor fasta, som en kraftfull påminnelse om att ”vår broder är vårt liv.” Och att karaktär, mod, vishet, klarsyn, dygd inte kommer av sig själv. Allt det som gör oss till människor med resning, som får oss att leva för något utöver oss själva och utanför vår egen idyll och våra föreställningar om det goda livet, kräver träning, vaksamhet, disciplin, försakelse.

När det så kallat ”goda livet” blir liktydigt med bröd och skådespel är en kultur illa ute. När frihet också uppfattas som frihet från kamp pågår sannolikt ett gigantiskt självbedrägeri. Som starets Siluan uttrycker det: ”Frånvaron av kamp kan också vara ett tecken på fullständigt slaveri.”

Det som göder lasterna, drar mot bekvämlighet, isolering, likgiltighet, förslappning kan, om vi inte utsätter oss för fostran, visa sig leda till det verkligt ”onda livet”. För det onda uppträder sällan som ont, det visar sig alltid som gott

Den Stora fastan är snart här, och ges oss nu i utdragen komprimerad form under fyrtio dagar för att fastan därefter ska bli en naturlig del av hela livet.

 

 

 

… tag allt jag äger i din hand

 

Ett tips så här en vecka innan Stora fastans början, för den som ännu inte bestämt sig för någon specifik fasteläsning vid sidan om den självklara bibelläsningen: Den Svenska Psalmboken.

Kanske är det tidernas mest lästa och använda bok i vårt land. Ett verk av diktare som räknas bland de främsta under fyrahundra år. Texter med en teologisk halt och andlig rikedom, ofta i form av böner, som gör den i högsta grad lämpad för andakt och andlig läsning. Man skulle kunna välja en psalm om dagen under fastan. Här finns många psalmer som inbjuder till den överlåtelse som är fastans speciella kännemärke och den kristna mystikens väg. Som hos Jeanna Oterdahl, lika vackert som enkelt uttryckt i nr 227:

O du som ser, o du som vet
vart stackars väsens hemlighet,
som också vet, långt mer än jag,
mitt väsens natt och dag,
tag allt jag äger i din hand,
Bränn slaget med din renhets brand
och låt mig leva i ditt land,
min Fader och min Gud.