”Ensam kvar sitter döden bedrövad”

 

I går kväll var vi med vid Jesu gravläggning efter att hans kropp tagits ned från korset. I dag, på den stora och heliga sabbaten tillika fastans sista dag, firar vi åminnelsen av Kristi nedstigande i underjorden.

Vad gör Kristus i dödsriket? Han plundrar det. Och ”ensam kvar sitter döden bedrövad”, som Grundtvig uttrycker det i en psalm.

Nu lämnar oss Bibeln inte med en tydlig bild av allt som skedde när Jesus nedsteg i dödsriket. Vi får bara ledtrådar, som i första Petrusbrevet: ”Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.”

Kyrkan har aldrig skapat en lära av detta gåtfulla ord, men en sak är säker: Golgata har kosmiska konsekvenser. Kristi död för att nedgöra död och djävul är början på den nya skapelsen. Den stora lördagens budskap: så som Gud en gång vilade från sin skapelse på den sjunde dagen, vilar han nu i en grav från sin nya skapelse. Och i den sextonde psalmen i Psaltaren läggs profetiska ord i Jesu mun: ”ty du lämnar inte min själ i dödsriket och låter inte din helige möta förgängelsen.”

Om det gällde Kristus, måste det då inte också gälla alla dem som genom dopet förenats med honom? Ingen enda som i dopet har dött med honom ska lämnas kvar i dödsriket. Ingen enda av dem skall han låta möta förgängelsen.

 

 

Ecce homo!

 

Jesu långa och tunga bönenatt slutade med att det under Judas ledning kom en trupp soldater underställda templets myndighetspersoner och grep Jesus, medan lärjungarna lämnades ifred. Under natten och den tidiga morgonen låter oss evangelierna urskilja tre etapper på Jesu väg mot den slutliga domen: en rådsförsamling i översteprästen Kajafas hus, förhöret av Jesus inför Stora rådet och slutligen, tidigt på morgonen, processen i Pilatus residens där vi nu befinner oss.

Före det definitiva beslutet, domen mot Jesus, som blir början på hans sista vandring mot Golgata, följer ett dramatiskt och smärtsamt mellanspel i tre akter.

Den första akten består av att Pilatus för fram Jesus som en kandidat för påskamnestin. Den hörde till påsken att folket fick begära en dömd fånge fri, och man får nu välja mellan två messiasgestalter De har bägge namnet Jesus. Jesus av Nasaret och Jesus Barabbas. Den senare kallas i vår bibelöversättning för ”rövare”, men det grekiska ord som används har i den dåtida politiska kontexten betydelsen terrorist eller motståndskämpe.

Människan kommer alltid att stå inför dessa två val: antingen ett ja till den Gud som verkar endast med sanningens och kärlekens makt, eller valet att satsa på något mer konkret, mer gripbart, på våldet.

Den andra akten bestod av gisslandet av Jesus. Johannes beskriver det kort, nästan lakoniskt, med orden: ”Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom.” Gisslandet var ett straff som i den romerska rätten föregick själva dödsdomen. Det var ett barbariskt straff. Den dömde ”slogs så länge av bödelsknektar att dessa tröttnade och den dömdes kött hängde i blodiga bitar”. Att Simon från Cyrene fick bära Jesu korsbjäke, och att Jesus dör ovanligt snabbt på korset måste ha berott på att den tortyr som gisslandet innebar var extremt svår.

Den tredje akten är kröningen med törnen. Soldaterna driver sitt råa spel med Jesus. I karikerande form klär de den till hela kroppen slagne och sårade Jesus i kejserliga insignier: purpurmanteln, den av törnen flätade kronan och spiras av vass. Han hade ju sagt att han var en kung!

Som narrkonung förs Jesus till Pilatus, som för fram honom inför folkmassan och ropar: Ecce homo! Orden ”Se människan” får nu ett djup som går utöver själva ögonblicket. Hos Jesus framträder människan i sig. I honom ser vi nöden hos alla slagna, alla sönderplågade. I honom speglar sig det vi kallar synd: hur människan blir när hon vänder sig bort från Gud.

Men ingen kan ta ifrån Jesus hans innersta värdighet. Den dolde Guden förblir närvarande i honom. Också den slagna och förnedrade människan förblir Guds avbild. Därför är Jesus mitt i sitt lidande en bild av hoppet: Gud står på de lidandes sida.

 

P.S. Herrens bebådelse utgår när den infaller på en långfredag, och firas måndagen efter andra påsksöndagen.

 

Tre dagar

 

Den Stora och Stilla veckan kulminerar i De tre heliga påskdagarna, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. De tre dagar vi nu har framför oss uppenbarar olika aspekter av påskmysteriet. Var och en av dem svarar mot tre platser och tre mysterier: Övre salen, Golgata och Graven. Under tre dagar firar vi tre stora hemligheter i vår tro: Eukaristins mysterium, Korsets mysterium och Den tomma gravens mysterium.

Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien. Det handlar inte om att högtidlighålla historiska händelser. Det handlar om att låta sig dras in i skeendet. Vi är ögonvittnen. Vi blir delaktiga. I firandet av påsken blir vi samtida med Jesus i hans död och uppståndelse, i hans kamp och hans triumf. Därför är gudstjänstens viktigaste ord ”i dag”.

 

 

Slöseri?

 

Två personer och deras handlingar står i centrum denna dag. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket när han gör upp med översteprästerna.

Kontrasten mellan de två handlingarna kunde inte varit större. Hon är synderskan som genom sin ångerfyllda handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.

Kvinnans handling möts av lärjungarnas protester: ”Vilket slöseri!” Att slösa sitt hjärtas kärlek på Jesus är att utgjuta en osynlig smörjelse över hans huvud. Varje sådan handling synliggör Kristi kärleksoffer i världen.

 

 

Tidens slut

 

På tisdagen i den Stilla veckan är Jesus tillbaka på tempelområdet. Han håller ett av sina stora tal om tidens slut och den slutliga domen. Är det denna dom som nu väntar? Påskskeendet är ett eskatolgiskt drama. De säkraste svaren på våra frågor om tidens slut, och vår oro inför framtiden, finner vi vid den tomma graven. Men vi är inte där ännu.

Senare i dag är Jesus inbegripen i en frän diskussion med fariseerna och de skriftlärda. Han ropar ut sitt ve över Israels lärare, och planerna att gripa Jesus börjar ta form bland översteprästerna. ”Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom.”

 

 

Vi är Guds tempel

 

I går kom Jesus från Betania och Betfage, över Olivberget, och red in i den heliga staden medan Hosiannaropen ekade. I dag går Jesus till templet. Han upprörs när han ser hur Guds hus förvandlats till ett köpcentrum, och inleder en ursinnig rensingsaktion.

Jesu aktion i templet är en upprepning av profeten Jeremias våldsamma utfall på tempelplatsen år 609 f Kr. Det är inte templet och dess gudstjänst i sig som Jesus och Jeremia angriper. Det är diskrepansen mellan liturgin och etiken som förvandlat templet till ett ”rövarnäste”, en plats där man skyler över verklighetens liv.

I dagens läsningar minns vi inte bara historiska händelser. Jeremias och Jesu handlingar på tempelplatsen handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom ska renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.

 

 

Uppväckandet av Lasaros

 

Hela denna vecka har Lasaros varit närvarande i våra gudstjänster, hans sjukdom och död, sorgen i hans familj och Jesu reaktion till allt detta. I dag firar vi Lasaroslördagen, som utgör en portal mot den Stora veckan. Lasaros död och uppväckande rymmer flera stora hemligheter som förebådar påskens mysterium.

För det första föregrips Jesu egen uppståndelse från de döda, när Lasaros blir uppväckt. Påskens triumf blir hemlighetsfullt förebådad i Betania.

För det andra förkunnas och förebådas de dödas uppståndelse, den yttersta konsekvensen av Jesu uppståndelse och seger över döden. Lasaros är ett första tecken på att i Kristus skall de döda uppstå.

För det tredje uppenbarar evangeliet om Lasaros uppväckande hemligheten med Kristus, sann människa och sann Gud. Sällan ser vi så tydligt hur de två naturerna är förenade, ”utan sammanblandning och förväxling”. Här möter vi människan Jesus som sörjer och gråter över en vän som gått bort. ”Jesus föll i gråt.” Och på samma gång Jesus som den som befaller över döden. ”Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.”

För det fjärde är berättelsen ett tecken på människans andliga uppståndelse. ”Vi var döda genom våra synder och överträdelser”, skriver aposteln. Evangeliet om Lasaros är ett hoppets tecken: hur förhärdad en människa än är i sin synd, kan Kristus andligen uppväcka henne till nytt liv.

 

 

Jeremia och den övre salen

 

Tröstebokens tema är en ny framtid för Israel. Det fastslås inte när, utan sägs bara att ”det ska komma en tid” (31:27) Men att den kommer råder inget tvivel om. Ett nyckelord hos skriftprofeterna är ordet nytt. ”Herren skapar något nytt på jorden”, läser vi i Trösteboken hos Jeremia. (31:22).

Kulmen nås i de märkliga orden i 31:31-34 om ett nytt förbund, som inleder det avsnitt som i en kristen läsning av Jeremia bok utgör hela profetbokens höjdpunkt. Detta stycke är i sin helhet citerat i Hebreerbrevets åttonde kapitel – det längsta sammanhängande citatet i Nya testamentet från det Gamla – och en stor del av argumentationen i Hebreerbrevet bygger på just dessa profetord från Jeremia.

Vare sig förr eller senare i Gamla testamentet talas det om ett ”nytt förbund”. Jeremia är ensam om uttrycket bland samtliga profeter. Det skulle ta sexhundra år innan någon på nytt tog dessa ord i sin mun. Det sker i det ögonblick när Jesus säger: ”Denna kalk är det nya förbundet.”

I övre salen i Jerusalem, den stora torsdagen, sker uppfyllelsen av Jeremias profetia.

 

 

Profetia eller prognos?

 

Kapitlen 30-33 hos Jeremia brukar kallas Trösteboken. De två första av dessa kapitel, som i sin helhet utgörs av poetisk text, placerar oss i tiden mellan Jerusalems förstörelse, som har inträffat år 587 f Kr, och det hett efterlängtade återvändandet från exilen. Det gör hela detta avsnitt till en ”påskaftonsprofetia” i bokstavlig mening: vi befinner oss mellan den död som har inträtt och den uppståndelse som ännu bara existerar som ett avlägset hopp.

”Är Gud inte längre god mot oss?” (Ps 77:10) suckar de som förts bort till Babylon. Jeremia svarar med ord mättade av tröst och livsmod: ”Det finns hopp för din framtid”? (31:17)

Finns det verkligen någon realism i Jeremias profetia? De historiska omständigheterna gav knappast stöd för tanken på en återkomst till Jerusalem, än mindre en återuppbyggnad av staden och templet. Men en profetia är ingen prognos. Ett hopp som det Jeremia nu uttalar kan bara grundas i ett enda: omutligheten i Guds karaktär och ömheten i Guds fadershjärta. Tröstebokens kärnord är det trettioförsta kapitlets tredje vers, en av de oftast citerade i hela Jeremia bok: ”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför har jag så länge visat dig godhet.”

 

 

Ett brev som gör skillnad

 

Överrabbinen Jonathan Sacks skriver i en kommentar till Jeremias brev till sina landsmän i exil i det tjugonionde kapitlet av profetens bok: ”Det är ingen överdrift att säga att Jeremias anvisningar till sina landsmän i exilen på ett avgörande sätt kom att påverka det judiska folkets historia under 26 sekel framåt, kanske indirekt även den västerländska civilisationen i stort”.

Vad är Jeremias budskap till de deporterade? Han vill få dem att våga tro att en minoritet kan vara skillnaden mellan blomstring och dekadens i en kultur.

Den är ingen enkel väg Jeremia förespråkar. Den innebär att man är aktivt engagerad i sitt samhälle och på samma gång grundligt förankrad i en tro som majoriteten inte delar. Man lever som människor i allmänhet: bygger hus att bo i, planterar trädgårdar och äter dess frukt, gifter sig och får barn.

Man avstår från att uppträda som kverulantiska kritiker av andras sätt att tro och leva, utan önskar sina medmänniskor gott. Framför allt lever man i bön för sin omvärld och för sig själv. ”Be till Herren för staden”, säger Jeremia. Allt i övertygelsen att det är långt mer fruktbart, än att förfasa sig över förfallet och önska sig bort från världen.