Bevara ditt lugn

 

Ett pärlband av profetior ur Jesajas bok hör till påsktidens läsningar varje år. Profeten talar så som endast den gör som mött en Gud som ”alltid vill förlåta” (55:7).

Efter att ett glödande kol vidrört hans läppar söker Jesaja upp kung Achas och ger honom ett teopolitiskt program. Ett fientligt angrepp närmar sig Jerusalem och får kungen att skaka ”som när skogens träd skakas av stormen” (2 Krön 28:8). Då säger Jesaja: ”Se till att du bevarar ditt lugn!” (7:2).

Samma sak upprepar profeten senare till en annan av kungarna: ”Vänd och var stilla, då skall ni räddas.” (30:15) Den profet som hört seraferna ropa trefalt helig vet vad det innebär att efterlikna Gud. ”Lugnt ser jag på från min boning medan luften dallrar i solvärmen och daggen faller rikt i skördetiden.” (18:4) Herren är stilla, därför måste också Israel vara stilla. Hur länge? ”Tills ande från ovan utgjuts över oss”, svarar profeten (32:15).

Stillhet som politisk hållning är profeten Jesajas program för sitt folks ledare. Han vet att ”den som har tro förhastar sig inte” (28:16).

 

 

Var finns kyrkan?

 

DSC_3527Det är avslutande dag på ett liturgiseminarium i San Masseo, Assisi. Vi är ett 15-tal präster och pastorer från olika kyrkor som under några dagar har delat bönelivet med bröderna i klostret och ägnat tid åt mässans liturgi.

Ofrånkomligen ställs vi inför frågan om ”församlingssyn”, vad som gör en grupp kristna till ”kyrka” i verklig mening. Den ortodoxe teologen Olivier Clément skriver: ”Genom Andens vind och eld utgör en mångfald av personer i Kristus en enda människa: Kristi kropp i vilken vi alla är delar av varandra.”

Om det är sant finns inget avstånd mellan huvudet och kroppen. Där Kristus är, där är kyrkan. Där kyrkan är, där är Kristus.

Hjärtat i denna vision av kyrkan är eukaristin, ”mysteriernas mysterium”. I den eukaristiska gudstjänsten – mässan – förenas kroppen med sitt huvud. Eukaristin gör kyrkan till Kristi kropp.

 

Ett hjärta öppet för Anden

 

”Inget är nytt, och allt är nytt.” Så har flera kommentatorer uttryck det efter att ha läst påven Franciskus så kallade ”apostoliska uppmaning” om Familjen, Amoris Laetitia. Eller som en krönikör uttrycker det om denna skrivelse: ett mindre jordskred.

Vari ligger då det revolutionerande? I hög grad i tonen. I det pastorala sinnelaget. Och det är i sig intressant: i grunden kan man ha samma ”lära”, men tillämpningen kan vara skillnaden mellan liv och död. Är det vad Bibeln menar med att ”bokstaven dödar och anden ger liv”?

Som så ofta kom denna hållning till uttryck när påven Franciskus i går höll sin predikan i den tidiga morgonmässan i huskapellet i Santa Marta där han bor. Han talade om skillnaden mellan att ha ett öppet och ett slutet hjärta. ”Ett hjärta som är öppet för Gud kan ta emot det nya som den helige Ande gör”, sa biskopen av Rom.

 

Tecknet på kärlek

 

Isak Syriern är en ekumenisk förgrundsgestalt just genom att han förstått varför och på vilket sätt kärleken till fienden är evangeliets absoluta udd. Ett kort avsnitt ur hans andliga skrifter ger relief åt den hållning som varje kristen är kallad att söka i tider när konflikter mellan människor och grupper skärps.

När du möter din nästa, bemöda dig om att ära honom och upphöja honom. När ni har skilts, säg endast vackra och värdiga ord om honom. Om din nästa har sina fel ska han i känslan att vara ovärdig den ära du bevisar honom få hjälp till bättring. Handla alltid så. Hälsa och hedra alla levande varelser. Om du vill återföra din broder till sanningen, så sörj för hans skull, gråt, älska honom, säg honom ett vänligt ord eller två. Men vredgas aldrig mot honom. Ty kärleken kan aldrig vredgas, såra eller häftigt klandra någon. Tecknet på kärlek och insikt är ödmjukheten, som föds av ett gott samvete i Kristus, vår Herre.

 

 

Att känna den andre

 

Den tredje veckan i påsktiden ges oss det stora herdeporträttet i Johannesevanageliets tionde kapitel att meditera över. Porträttet blir som mest avklarnat i verserna 14 och 15.

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.

Vad är det ”att känna”? Kunskapen hör samman med tillhörandet. Herden känner fåren därför att de tillhör honom, och de känner honom just därför att de är hans. Att känna och att tillhöra är ett och detsamma. Det heter att den sanne herden ”äger” fåren, men inte som man äger ett ting som man brukar och förbrukar.

Ingen människa ”tillhör” en annan, på det sätt man äger ett ting. Barnen är inte föräldrarnas egendom och makarna är inte varandras egendom. Men de tillhör varandra, fast bara under förutsättning att de bejakar varandras frihet och bär varandra i kärlek. Deras kunskap om varandra – det sätt på vilket de känner varandra – växer ur denna tillhörighet.

På samma sätt tillhör fåren herden. Han känner och älskar dem, och vill att de ska nå sin fulla frihet. Därför utnyttjar han dem inte, utan ger sitt liv för dem. ”Att känna” och ”att utge sig själv” är ytterst ett och detsamma.

 

 

Påsktid i Slidredomen

 

SlidreI den Uppståndnes blick firar vi mässa i Slidredomen, en av Norges äldsta medeltidskyrkor, tillsammans med prästen Ola Døhl och präster och diakoner från hela Valdresområdet. Vi lyssnar till Jesu fråga till sin lärjunge på Tiberias strand.

Den vars bekännelse varit högre än alla andras, hade fallit djupare än alla andra. Nu möts han av orden: ”Älskar du mig mer än de andra gör?” En stillsam fråga, ett tveeggat svärd. Vad mer finns att säga? En tillintetgjord Petrus utbrister: ”Herre du vet allt; du vet att jag har dig kär.”

Jesus låter Petrus möta sin synd, inte genom en anklagelse, utan genom att än djupare känna hans kärlek. Den som mött sig själv på djupet, och mött barmärtighet, är därefter aldrig sen att visa barmhärtighet.

 

 

Ad orientem

 

Första fastedagen efter påskoktaven befäster oss i vår orientering. ”Vem har från öster manat fram den man som segrar vart han går?”, frågar profeten Jesaja i dagens läsning (Jes 41:2).

Efter påsken är kyrkan oavbrutet vänd mot öster, frälsningens väderstreck. Mot öster vänder sig den gudstjänstfirande församlingen. Därifrån kommer Kristus, Segraren, henne till mötes. Där förenas himmel och jord.

Den kristna fastans innebörd handlar djupast sett om riktningen i våra liv. För den som i dödsskuggans dal förblir vänd mot öster är ”natten ljus som dagen” (Ps 139:12).