Djupt traditionell

 

Första kapitlet i vår regel förankrar också vårt liv i historien:

Under kyrkans historia har olika former av kommunitetsliv skapat möjligheter för männi­skor att svara på Jesu kallelse i ett gemensamt liv präglat av överlåtelse, lydnad och enkelhet.

Urcellen utgörs av den första kristna gemenskapen som efter pingstdagen beskrivs som ”ett hjärta och en själ”. Vidare heter det att ”de hade allt gemensamt”. När kloster och kommuniteter med tiden växer fram speglar man sig i denna beskrivning som får teckenkaraktär.

Varje kommunitet har en unik kallelse men urskiljer sin väg genom att lyssna till dem som gått före. När kyrkan är som ”bäst” är hon djupt traditionell och djärvt nyskapande.

 

 

Gud är kommunitet

 

Låt oss återvända till vår regels inledning. Varje ord är laddat med innebörd. Det andra stycket lyder i sin helhet:

Som Guds avbild förverkligar människan sin identitet när hon lever i den innerliga och utgi­ vande kärlek som råder inom Den heliga Treenig­heten. Gud är communio, en evig och fullkomlig gemenskap mellan Fadern och Sonen och den Helige Ande. Ur den vänskapen växer fram en gemenskap mellan människor som gör Guds rike närvarande och synligt i världen.

Vi såg tidigare hur regeln påminner om att det kristna livet är förankrat i skapelsen. Nu ser vi också att regeln är förankrad i en trinitarisk teologi.

Vad innebär det? Det är inte regeln som formar våra liv. Det är gemenskapen som formar oss. Sonens gemenskap med sin Fader, öppnad för oss av Anden. Den gemenskap ur vilken vi är sprungna och som är hjärtat i varje kristen kommunitet.

 

 

Helt och hållet öra

 

Katekumenerna i den tidiga kyrkan, de som förberedde sig för dopet, kallades för de ”hörande”. De lyssnade sig fram till tron. Mönstret får sin förlängning i mässan där Ordets gudstjänst föregår firandet av eukaristin. Vi lyssnar oss fram till de gåvor som räcks oss i den hemlighetsfulla måltiden.

Här ges mönstret för hela det kristna livet. I den monastiska traditionen lär man sig gå vägen genom att lyssna till de erfarna, de som gått före. Ökenfädernas tänkespråk återger detta mönster. De sökande, nybörjarna på vägen, kommer till de erfarna med sina frågor, och lyssnar nogsamt till vad de har att säga.

Det uppmärksamma yttre lyssnandet syftar till det inre lyssnandet. Som det heter redan i den första meningen i Benedictus regel: ”Lyssna, min son … och böj ditt hjärtas öra.” Syftet är att göra munken till helt och hållet öra.

 

 

Torahn – den första regeln

 

Klosterregeln har sin föregångare i Torahn, den judiska Lagen som Mose tar emot på berget Sinai när Gud ingår förbund med Israel.

Torahns första ord är det hebreiska verbet shema – Hör! Johannesevangeliet inleds på liknande sätt: ”I begynnelsen var ordet.” Det första Gud gör är att tala. Det första människan förväntas göra är att lyssna. ”Lyssna, min son”, lyder de inledande orden i Benedictus berömda klosterregel från 500-talet.

Kan livet rotas i ordet från Gud? I tron att någon som står över mig skänker både livet och dess mening? I så fall är lyssnandet till detta ord den primära andliga övningen. Uppövandet av en lyssnande livshållning utmanar en av det moderna samhällets mest befästa sanningar: idén om den autonoma människan, som är sin egen historias författare och själv har sista ordet.

 

 

Ansvarighet som adelsmärke

 

Redan regelns inledning förankrar vårt liv som kristna i skapelsen: … den vänskap med Gud och varandra för vilken vi är skapade. Evangeliernas stora imperativ – Vänd om! – handlar inte om regression eller konservatism, än mindre om nostalgi: ”Det var bättre förr.”

Människan är skapad att leva i dialog. Hennes adelsmärke är ansvarighet. När autonomi – självständighet – blir hennes mål, är hon på väg att missa målet. Hon övergår till att föra monolog, att försvara sig inför den Andre istället för att lyssna. När vår utgångspunkt blir Jag och inte Du, börjar våra relationer krackelera.

Därför inleds regelns andra avsnitt med att påminna oss om att trons väg är den väg där vi förverkligar vår identitet som Guds avbild. Omvändelsens väg leder inte bakåt, den leder inåt. Till oss själva. Och därmed till ett liv i genuin ömsesidighet med hela skapelsen.

 

 

Regeln och evangeliet

 

Evangeliet är det första ordet i vår kommunitets regel, eftersom evangeliet är den grundläggande regeln, den enda nödvändiga, för den enskilde och den kristna gemenskapen. De tidiga klosterreglerna refererar ständigt till evangeliet. Regeln är inget tillägg till detta, men söker konkretisera hur ett liv i Kristi efterföljd kan levas under olika omständigheter.

Den första meningen i vår regel påminner om vår kallelse:

Evangeliet är en kallelse till ett liv i Kristi efter­följelse.

Regelns andra mening beskriver målet för denna kallelse:

Målet för vårt lärjungaskap, som tar sin början i dopet, är den vänskap med Gud och varandra för vilken vi är skapade.

Återstoden av regeln handlar om hur vi strävar mot målet.

 

 

Gemensam reflexion

 

Den förste, så långt vi vet, som skrev en klosterregel var Pachomios (Se Synaxariet den 15 maj). Den ordning han på 300-talet skapade för sitt kloster i Baw, inte långt från Luxor i södra Egypten, gjorde honom till en banbrytande gestalt i kyrkohistorien.

När Pachomios förde in tydliga regler i koinonian, som Pachomiosgemenskapen kallades, var det som skedde revolutionerande. Medan asketiska gemenskaper tidigare betonat lydnaden mot abban som det avgörande, sökte Pachomios formulera regler som alla skulle följa – även han själv.

Därmed betraktades alla i gemenskapen som i grunden jämlika. Ledarskap fick endast utövas enligt reglerna. Inga rättigheter eller skyldigheter styrdes av den enskildes förmåga. Munkarna skulle inte okritiskt ta till sig ledarens undervisning utan uppmuntrades till gemensam reflektion av det som sagts. I regel nr 19 heter det:

På morgonen skall munkarna i varje hus efter bönerna inte genast återvända till sina celler, utan tala med varandra om det som de hört före­stån­darna förklara, och därefter gå in i sina celler.

 

 

Apostlafastan: vår regel

 

Andra måndagen efter pingst börjar apostlafastan och varar fram till apostlarna Petrus och Paulus fest den 29 juni. Apostlafastan är den tredje av de fyra stora fasteperioderna under året, den iakttas framför allt i de ortodoxa och orientaliska kyrkorna. Som med all fasta i det kristna livet är den ytterst en sak mellan den enskilde och Gud.

Under årets apostlafasta ska vi på denna plats reflektera över klosterregeln i allmänhet och vår egen kommunitets regel i synnerhet.

Vad är regelns syfte? Vi uttrycker det bland annat på följande sätt:

Syftet är att eftersträva en väl avvägd balans mellan bön och arbete, gemenskap och rekreation, måltider, studier och vila. (EKiBS regel, sid 4)

En av regelns uppgifter är med andra ord att vara ett skydd mot överdrifter. Som en av ökenfäderna säger: ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna.”

 

En kärleksnatt

 

Natten innan shauvot – judarnas pingst liknar rabbinerna vid en kärleksnatt. Den judiska pingsten firar minnet av förbundsakten mellan Gud och hans folk, ingången vid Sinai, som får sin mest fullödiga uttolkning i Höga visans kärleksberättelse.

På samma sätt med kyrkans pingst som vi nu firar: genom Anden utgjuts Guds kärlek i människornas hjärtan och allt det Gud gjort blir en verklighet som befriar oss från oss själva.

Vilken frihet kan vara större än den som får människan att vilja vara okänd också av sig själv!