Tack gode Gud för maten

 

I bordsbönen levandegörs sambandet mellan vår tro och det sätt på vilket vi tar emot vår mat. Insikten om att det vi äter är oss givet av Gud är grundläggande i Bibelns värld. ”På denna insikt grundas alla annan religiös kunskap”, konstaterar teologen Ellen Davis.

Därför är det ingen tillfällighet att den första kristna gemenskapen beskrivs som en måltidsgemenskap: ”i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande uppriktig glädje.” (Apg 2:46)

Kyrkans gudstjänst kom från början att formas omkring den måltid som sammanfattar den kristna tron och som samtidigt är en inbjudan att låta varje måltid – och därmed hela livet – vara en plats där Kristus genom sin oavbrutna närvaro förvandlar oss.

 

 

Lika omfamnar lika

 

Vi läser just nu om budorden som Gud gav Israel på berget (2 Mos 20).

Buden antyder igenkänning. Lika känner lika, och är känd. Lika omfamnar lika, och är omfamnad. Det är det heliga i oss som känner den Helige. Det är Guds kärlek i oss som gör kärleken möjlig.

Genom budet att älska förverkligar Israel sin sanna identitet som ett folk som lever av och genom och för Guds gränslösa kärlek. Det är denna längtansfyllda dimension som gjort att Salomos Höga visa med sina kärleksdikter har kunnat läsas som en text om förhållandet mellan Gud och Israel, och senare mellan Kristus och kyrkan.

 

 

Apostel för apostlarna

 

I dag minns kyrkan den omsorg Maria från Magdala visade Jesus och bär fram sina gåvor, för att vi genom dem ska få möta vår uppståndne Frälsare.

Före alla andra förkunnade Maria påskens glädjebudskap. Hon har därför kallats en apostel för apostlarna. Enligt Johannesevangeliet var hon den första som Jesus visade sig för efter sin uppståndelse.

När den gråtande Maria från Magdala ser in i Kristi ansikte på påskdagens morgon gör hon en erfarenhet som vi alla kan få dela. Hur stora våra synder än är förmår de inte utestänga oss från Guds rike om vi överlämnar dem till honom. ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer.” (Rom 5:20)

 

 

Strandens doxologi

 

Den frihet Gud leder folket in i får en fullödig manifestation i den profetiska lovsång Mose och hans syster Mirjam leder folket i på Röda havets andra strand.

Profetia och doxologi – lovprisning – hör samman. ”Om profetian skiljs från doxologin, kommer den antingen att förvittra eller reduceras till ideologi”, skriver Walter Bruggeman.

De sånger vi sjunger berättar om de liv vi lever. Det är sången i gudstjänsten, inte de böcker vi skriver om tron, som avslöjar den teologi – eller brist på teologi – som är rådande  i kyrkan.

 

 

Teopolitik

 

Kärnordet i det fjortonde kapitlet i Andra Moseboken, ur vilket vi läst de senaste dagarna, är vers fjorton. Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid (1917).

Verbet ”vara stilla” återkommer hos profeterna, Jesaja använder det fyra gånger. Bland annat i mötet med den uppskakade kung Achas: ”Se till att du bevarar ditt lugn!” (Jes 7:4) Senare upprepar Jesaja samma uppmaning när Juda rike söker stöd hos Egypten: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes 30:15)

Vad frågan ytterst gäller är om det är nog att lita på Herren. Den hållning profeten råder makthavarna till kallar Martin Buber ”teopolitik”.

Men en teopolitisk attityd, att gå stillhetens och tålamodets väg, är knappast gångbar i en kultur som kräver av Gud att han skyndar sig. ”Må han skynda sig, må han snart utföra sitt verk, så att vi får se det.” (Jes 5:19) Ännu längre i sin gudskritik går folket i Jeremia bok: ”Varför står du lamslagen, likt en kämpe som inte kan segra?” (Jer 14:9)

Den profetiska tron visar på en annan väg, den stilla tillitens: ”Den som har tro förhastar sig inte.” (Jes 28:16) Tron försöker inte påskynda Guds verk, även om den troende skulle kunna göra det.

 

 

Nästa steg

 

Vad är nästa steg?

Det är inte vår sak att tänka på det. Vår sak är att tänka på Gud.

Därför bör vi inte ägna så mycket möda åt vad vi ska göra, utan snarare åt vad vi ska vara. “Bara en sak behövs.” (Luk 10:42)

När vi ska ta nästa steg kommer vi att veta det. Och vet vi det inte, är det troliga att vi ska fortsätta att göra det vi gör. Just där vi är.

 

 

Profetens legitimitet

 

Profeternas profet i Israel är Mose: laggivare, mystiker, medlare, förebedjare. Men framför allt profet.

Ensamheten rustade honom för uppgiften. Befriade honom från den fåfänga lusten att vägleda andra. Hans enda legitimitet, efter fyrtio år i öknen, var hans fördolda liv med Gud. I honom skulle orden i dagens evangelium uppfyllas och bli ett mönster för alla profeter: ”det är inte ni som talar utan er Faders Ande talar genom er.” (Matt 10:20)

Från Mose och framåt är profeternas roll är att återge folket dess andliga gehör. De ger oss tillräckligt ljus för att vi ska kunna ta nästa steg.

 

 

När de utvalda väljer fel

 

Gud vet hur lätt även de utvalda väljer fel.

Mitt i sommaren läser vi i dag om den händelse från vilken det nya utgår: Herrens påsk. I både judisk och kristen tradition är det befrielsens stora fest. Kyrkan i öst kallar varje söndag en påskdag och tecknar hela det kristna livet i ljuset av Pascha, påsken.

Vem av oss kan hävda att vi är fria? Vi lever i en kultur som oavbrutet naggar vår frihet i kanten. Förslavar. En av den bibliska historiens ironier är att för det folk som upplevt exodus, befrielsens uppbrott, slutade allt där det en gång började. Ekot av befrielsen tonade långsamt ut när vittnesbördets generationer var borta. Påsken firades inte längre som ett pågående presens.

De som befriats från Egypten kom med tiden att bygga ett nytt Egypten. I allt sitt välstånd blev det utvalda folket ett byte för Mammons raseri, fångna och förbrukade.

När historien blivit en mardröm kommer profeterna och förkunnar människan i ny version.

 

 

Barmhärtighetens andedräkt

 

Ur dagens evangelium: det är när Jesus kritiseras för att äta med tullindrivare och syndare, som vi hör honom säga: “Gå och lära er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.”

Så som gästfriheten upphäver fastan, är barmhärtigheten frukten av det offer som behagar Gud. Därför ber vi i dagens morgonbön:

Befria oss från all egenkärlek så att vi lever och andas i din barmhärtighet, och i frid tjänar varandra med tillgivenhet och ömsesidig aktning.