Schmemanns vision

 

Intresset har varit stort för det symposium som i dag inleds i Bjärka-Säby om arvet efter Alexander Schmemann.

Schmemann, som var rysk präst och teolog, verkade under en stor del av sitt liv i New York, och är framför allt känd för sitt arbete med gudstjänstens teologi och praktik. Hans stora bidrag inom detta område handlade inte om ett ordo, utan om en vision.

Vad Schmemann på ett unikt sätt lyckades förmedla var visionen av vad vi gör – för vi gör något – när vi firar gudstjänst. Och därmed en vision av vad kyrkan är, och, inte minst, vad världen är och kan vara i ljuset av Pascha, Kristi påsk.

Efter att ha firat påsken 1973 skrev Schmemann i sin dagbok:

Påsk. Stilla veckan. I allt väsentligt ljusa dagar, sådana vi behöver. Och det är verkligen allt som behövs. Jag är övertygad om att om folk verkligen förstod innebörden av Stilla veckan, Påsken, Uppståndelsen, Pingsten, Avsomnandet skulle det inte finnas något behov av teologi. Här finns all teologi. Allt man behöver för sin ande, sitt hjärta, sin tanke och sin själ. Hur är det möjligt att man kan ägna sekler åt att diskutera rättfärdiggörelsen och försoningen? Allt finns i dessa gudstjänster. Det inte bara blottas, det flödar av sig själv i hjärtat och sinnet.

 

 

Trons hållning

 

Vad kommer det sig att en del människor säger att de ”har lämnat tron” eller ”inte längre kan tro”? Är tron antaganden om Gud, så att vår tro skulle bero av vår förmåga att övervinna tvivlen?

Det nytestamentliga ordet för tro, på grekiska pisteuein, antyder att tron inte bara handlar om förtröstan, utan snarare en hållning. En hållning som formas genom att vi överlåter oss åt något eller någon, och trofast håller fast vid den eller det. Vi låter det prägla våra liv.

Man förlorar inte sin tron, som man tappar en plånbok, men den kan upphöra att prägla ens liv.

 

 

 

Kärlekens val

 

I vår morgonbön läser vi ur Första Moseboken, om historiens första splittring i den mänskliga familjen, och ber i ljuset av denna: Gör våra liv till ett offer som Gud tar emot med välbehag.

Vad menar vi med en sådan bön? Att säga ja till den Korsfäste, är att inte nöja sig med kompromissen, att inte bara mötas halvvägs för att försöka sammanfoga en bit av den andres med sitt eget; att inte undvika smärtans och ovisshetens väg i strävan efter försoning och enhet med den som tror annorlunda.

Därför är offret, i den bibliska traditionen, alltid frivilligt. Så som kärleken är ett val.

 

 

Församlandet

 

Att samla är en av de viktigaste metaforerna i evangelierna när Jesus talar om sitt uppdrag. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”, säger Jesus (Luk 13-34).

Samla är motsatsen till skingra, ett ord som används första gången om Babelstragedin: ”därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.” (1 Mos 11:9) Men förskingringen är inte Guds sista ord. Om förskingringen var en konsekvens av folkets envetna vilja till oberoende, vittnade församlandet om ”Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod” (Rom 2:4).

När Jesus förklarar att han skulle dö ”för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett” (Joh 11:52), ges den avgörande förutsättningen för kyrkans synliga enhet. Den enhet Jesus ber om vid den sista måltiden med sina lärjungar kan bara förverkligas som ett Guds initiativ och förutsätter hans egen död.

 

 

Början till en ny enhet

 

Nästa vecka hålls den 108:e internationella böneveckan för kristen enhet. En uppmaning till oss alla att delta i Kristi bön, låta den komma först i all vår förbön.

Gunnel Vallquist – denna vecka är det ett år sedan hennes insomnande – skriver:

Ett verkligt trons medvetande om vad Kristi kropp är, förtar varje önskan att överbevisa andra om de­ras skuld i splittringen. Man står inte inför en älskad människas sargade kropp och disputerar om vem som tillfogat det eller det såret. allting smälter ner i ett fruktansvärt medvetande om att detta har VI gjort. Blir det medvetandet tillräckligt djupt är det kanske början till en ny enhet.

 

 

Bron byggs mellan väst och öst

 

När vi i vårt Synaxarium i dag minns Lambert Beauduin (1873–1960), är det en påminnelse om att vi närmar oss den årliga ekumeniska böneveckan för kristen enhet. Beauduin var en av grundarna av klostret i Chevetogne i Belgien, där det än i dag firas dagliga gudstjänster med både västlig och östlig rit. Beauduin och hans medbröder menade att bron mellan öst och väst i kyrkan framför allt byggs i liturgin.

Med inspiration från Chevetogne firar även Ekumeniska Kommuniteten gudstjänster i gemenskap med kyrkor från öst och väst i en ständig upprepning av den bön Jesus bad inför sitt lidande att ”de alla må bli ett”. Ökenmässan, som vi håller högt, är en källa till liv som kommit till oss från koptisk tradition. Den firas i dag i Vasakyrkan i Göteborg, och nästa onsdag i S:t Peters kyrka i Stockholm.

Ett berömt tidigt uttalande av Beauduin ger uttryck för hans syn på frågan om enhet: kyrkorna måste vara ”förenade med Rom, men inte kuvade av Rom”.

 

 

Vår första omvändelse

 

Trettondedagsafton är i ortodox tradition en sträng fastedag, förberedelsen inför den stora ljus- och vattenfesten som i öst kallas Theofania och i väst Epifania.

Lev Gillet, som skrivit en rad böcker under pseudonymen En munk från Östkyrkan, liknar Epifania vid vår ”första omvändelse”, i betydelsen själens första medvetna möte med sin Frälsare. Det svarar mot den stund när vi tar emot Jesus som vår mästare och vän och fattar beslutet att följa honom.

Påsken motsvarar den andra omvändelsen. Konfronterade med Kristi kors som uppenbarar vad slags död och liv en Jesu lärjunge är kallad till, ger vi oss nu åt honom i en djupare överlåtelse för att han skall forma oss till sin likhet.

Pingst, säger Lev Gillet, är den tredje omvändelsen, dopet i Ande och eld, som utgör porten till den livsförvandlande föreningen med Gud, som får hans bild att framträda i oss.