Trons ikonostas

 

Varje gång Gud talar uppstår en dialog inom oss. Den ena rösten säger: ”Kan du föreställa dig…” Den andra rösten säger: ”Ja, men…”

I trons dialog talar den röst som vill ”ge oss visshet om det vi inte kan se” (Heb 11:1). Kan du föreställa dig liv på andra sidan döden? I denna dialog hörs också våra invändningar: Ja, men…

Mot våra invändningar, som alltför ofta vinner, tar vårt lektionarium i dag med oss till trons stora ikonostas i Hebreerbrevets elfte kapitel. Vi betraktar Abel, Henok, Noa, Abraham. Minnet av och vördnaden för dem som till sista andetaget levt sina liv i tron att världen har formats genom ett ord från Gud tröstar – och utmanar. Kan Gud också i mitt liv skapa något nytt ur det som inte finns? Något som inte bygger på vad jag planerar, projekterar, implementerar?

Isak var inte vilket mirakel som helst. Det öppnade för oanade möjligheter. Men med löftets son följde också en kallelse till ett liv som var allt annat än konventionellt: ekonomiskt, politiskt, religiöst, intellektuellt.

 

 

När rädslan ger upp

 

… så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda. (Jer 23:4)

Dessa ord ur dagen läsning från Jeremiaboken sätter fingret på den skillnad som dopet gör i en människas liv: rädslan ger upp. När den helige Ande besöker våra liv – våra kroppar, vår fantasi, våra pengar – släpper behovet att kontrollera, dominera, ackumulera. Guds frihet är mer än något annat en frihet från ängslan. Den som inte längre drivs av rädsla öppnar sig för andra människor.

Medan ängslan får en människa att hålla hårt om livet, och därmed hålla borta dem som upplevs hotfulla, har den orädde lagt ner sina försvar. Hon möter sin omgivning med generositet och öppenhet, hennes handlingar formas av medkänsla medan den ängslige inte ser någon annan än sig själv.

Den orädda människan ber sin morgonbön, fyller sin dag med omsorg och gläder sig i tacksamhet när kvällen kommer, medan den ängslige lever med oavbruten oro och otillfredsställelse. Därför säger ”han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.” (Jes 43:1)

Rädslan släpper sitt tag när vi förstår vem vi tillhör!

 

 

Nya vingar

 

När vi undrar om det finns en väg ut för vår kuvade mänsklighet, ett alternativ till en världsordning som lamslår med fruktan och foglighet, dumpar profeterna sin subversiva poesi om en annan tingens ordning. Som när Jesaja deklamerar:

Men de som väntar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas. (Jes 40:31)

Ord som dessa, yttrade mitt i ett tillstånd av resignation och förnedring, skulle kunna avfärdas som en oförskämdhet, ett blåögt infall, en chutzpah. Men det som får poesi som denna att skapa något nytt är mer än poetens briljans, det är poesins subjekt: den Gud som i en värld kränkt av våld och självupptagenhet vandrar med oss upp till Jerusalem i avsikt att avväpna de makter som tror sig en gång för alla ha bestämt den politiska, ekonomiska och sociala agendan i vår värld.

I ljuset från Kristi påsk kan världen tydas på ett annat sätt. Ja, det är trotsigt och revolutionerande. Men den som äger den tydningen kastar av sig fruktan och förnedring, lever i en ivrig väntan på den Gud som har en outtömlig reservoar av kraft, och som redan fattat ett oåterkalleligt beslut: det kommer en dag när världen ska stråla i påskens glädje. När allting är transfigurerat. Poetens örnperspektiv ger tron nya vingar.

 

 

Den profetiska poesin

 

Poesin i Jeremias bok frilägger djupet, kvalet och det motsägelsefulla i Guds egen smärta över en stad som Gud älskar men inte kan tolerera. Att älska är inte detsamma som att tolerera.

Det är knappast sant att ”kärleken alltid vinner”. Men i Jeremias profetiska poesi är det sant. Den är en berättelse om nederlag, förskjutning och upprättelse. Precis som Jesusberättelsen: från fredagens övergivenhet genom lördagens frånvaro till söndagens förundran över nytt liv.

En poet är ingen apologet, men uppgift att förklara världen. Förklaringar kan varken tillfredsställa eller övertyga. Poeten låter ljus falla över något som ”inget öga sett och inget öra hört”. I det ljuset lever tron. Poesin förmår visa hur det finns ett hopp bortom förluster som inte går att undvika – och en lång väntan däremellan då vi inget annat har att göra än att ruva på Guds löfte.

 

 

En plats för berättelsen

 

Vad hör vi när vi varje morgon under fastan lyssnar till ett avsnitt ur Jeremiaboken? Den hebreiska Bibeln är en berättelse om outsäglig smärta och förlust, men också om glädjen och gåvan som väntar på andra sidan. Det är en berättelse om exil och återkomst, om sorgen över att förlora sitt hem, och om det återvändande som ingen längre vågade hoppas på.

När denna historia återges av kyrkan blir den en berättelse om en stor Fredag märkt av död och en ännu större Söndag vars mirakel är nytt liv. Det är inte underligt om denna berättelse berör oss, och att allt fler i dag vill fira påsken på ett sådant sätt att berättelsen levandegörs. Vi inser alla att detta också är vår egen berättelse. Ständigt upprepad: in i död och ut till liv.

Det är avgörande att kyrkan får vara en plats som drar in oss och hela världen i denna berättelse. Om vi blir alltför upptagna för att ha tid med den, slutar det med att vi blir alltmer cyniska, alltmer ängsliga och alltmer förblindade av förnekelse.

 

 

Världen på drejskivan

 

När Jeremia i dagens läsning från det artonde kapitlet besöker krukmakarverkstaden påminns han om sin kallelse. Bland mandelträden hemma i Anatot hade han för många år sedan hört orden: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig.” (Jer 1:5)

När profeten med växande fascination betraktar hantverkarens skicklighet och omsorg i formandet av sitt kärl blir drejskivan en uppenbarelseplats. Så som denne krukmakare formar leran, så formar jag dig, Jeremia. Om han någon gång frestats tänka att hans känsliga och sårbara natur var livets oberäkneliga spel med honom, mötte han här ett budskap som måste ha varit välgörande för hans självkänsla: Jeremia, du är handgjord för ditt uppdrag!

Men varför misslyckades kärlet? Var det på grund av slarv eller oförmåga hos krukmakaren? Det är ingen amatör Jeremia betraktar, leran är i händerna på en driven konstnär. Var det något i själva materialet, leran, som gjorde att det inte blev som det var avsett? Det finns en viktigare detalj i berättelsen: även när det misslyckas är kärlet i krukmakarens hand. Världen förblir i de händer som suveränt formar – och omformar – allt enligt sin vilja.

 

 

Vad handlar fastan egentligen om?

 

Fastan är i många traditioner en tid för bot och bikt. Det har sin plats, men är inte vad fastan primärt handlar om. Vandringen mot påsken är en vandring mot Guds framtid. Hur kan vi ta steg mot denna nya framtid så att våra liv inte längre definieras av vad som varit eller distraheras av vad vi håller kärt och fruktar i det som är?

Kan vi lita på Guds löften om en ny framtid? Om vi vill ha en verifikation finner vi den inte hos nyateisterna som reducerar tillvaron till förnuftiga argument där allt enkelt låter sig bortförklaras, inte heller hos fundamentalisterna som har Gud i en liten ask där det inte finns rum för oförklarliga gåvor.

Guds löften om en annan värld och ett annat liv verifieras framför allt bland dem som i sina dagliga liv lever ut sin tillit till Gud: de ger sin uppmärksamhet åt dem som diskvalificeras av marknadssamhället; de ger sin tid åt andra trots att de önskat att få ha tid för sig själva; de arbetar outtröttligt för fred och försoning i sin närhet. I en kultur där girighet, våld och missunnsamhet så ofta sätter agendan, är deras liv helt enkelt en berättelse om påsken: en framtid där rättfärdighet, frid och glädje utgör den nya dagordningen.

 

 

Vems agenda?

 

Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. (Jes 55:8)

Dessa ord ur Jesajaboken är riktade till en trons gemenskap i exil i Babylon på 500-talet f Kr. Den första uppgivenheten riskerade för dessa människor att övergå i acceptans, en framtid i imperiet med dess vanor och värderingar. Man såg ingen väg ut, och kunde lika gärna anpassa sina planer till Babylons löften om välstånd. Men den mättnad imperiet skänkte efterlämnade ingen glädje.

Nu säger profeten: Babylons njutningslystnad och trygghet är inte för er. Det finns en annan väg, ett alternativ som ni inte kunnat förutsäga eller föreställa er. En väg där ni tar värvning för en annan framtid och ett annat liv i den här världen, dolt för er, men i Guds närhet. Den vägen har ni inte kontroll över. Den förutsätter att ni litar på Guds agenda mer än på imperiets.

 

 

Den radikala vilan

 

Läsningen från Hebreerbrevet hör varje år till fastan. Här målas en Kristusikon som har drag av Bibelns båda delar, det första och det andra testamentet. Författaren låter oss se hur Ordet som blev kött är närvarande överallt i det hebreiska Bibeln.

I det fjärde kapitlet möter vi talet om ”att gå in i Guds vila” (Hebr 4:10). Denna vila har tre sidor: sabbatdsdagen när Gud vilar från sitt verk; folkets vila när de efter ökenvandringen kommit till ro i löftets land; himmelrikets vila – det rike som har en utpost i våra hjärtan.

”Landet där tankarna kommer till ro”, som Isak Syriern kallar det, är aldrig långt borta. Vi kan när som helst träda in i Guds vila. Fastan är en tid att finna ingången.