Kritiska samband

 

I epilogen till Jakobsbrevet, som vi nyss läst, påminns vi om hur profeten Elia fick makt över liv och död. Det ges inga förklaringar. Bara antydningar om ett samband med hans bön, hans matvanor och hans vägran att acceptera den politiska maktens agenda. Istället för att äta vid kungens bord, tar han emot föda av Gud i vildmarken.

Elia iscensätter en värld som upphäver gamla konventioner och stereotyper. Liv erbjuds där döden redan inträtt. Tillvaron förvandlas för stupade söner och sörjande änkor.

Fastan är vår vandring mot nytt liv. I vår dödlighet är frågan om liv påträngande. Har Eliaberättelsen någon ledtråd att ge? Det tycks som att den kraft Elia innehar inte finns inom räckhåll när vi är alltför mätta och imponerade av dem som har inflytande.

Fastan är en tid att se över sin diet och sina lojaliteter. På olika sätt är vi alla förförda, insnärjda, köpta – ekonomiskt, religiöst, politiskt, moraliskt, intellektuellt. Vi är i skriande behov av påsken, det liv som Gud ensam kan ge. I historien om Elia förmedlas livet genom människor som äter smalt och ber kraftfullt.

 

 

Fångad av kärlek

 

Fastan är en tid att bli infångad av Guds kärlek. Som det heter i den tjugotredje psalmen: Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.

Följa är ett kraftfullt aktivt verb. Gud förföljer oss med sin godhet. Han vill bli vårt enda begär. Vi kommer inte undan, till sist hinner han upp oss och håller fast oss i ett stadigt grepp. Ändå gör vi vårt bästa för att hitta flyktvägar. Vi låter oss drivas av alla möjliga befängda begär: girighet, fruktan, självförsvar, ängslan. Är det för att vi inte vågar lite på en sådan godhet, utan tror att våra egna ansträngningar är bättre än Guds barmhärtighet?

Fastan är en tid att sluta fly. Gud har inte avsett ett liv i ständig oro för någon enda människa. Hans avsikt är att vi ska leva omfamnade av nåd. Men först måste vi tillåta honom att gripa oss.

 

 

Linneklädnaden

 

I dagens läsning får Jeremia ett oväntat uppdrag. Han ska bege sig ut på shoppingrunda för att köpa nya kläder. ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt på dig det, men låt det inte komma i vatten.” (Jer 13:1) Efter en tid talar Gud på nytt. Profeten ska nu bege sig till Ein Perat och gömma det i en bergsskreva. När han efter lång tid återvänder finner han linneskynket förmultnat.

Detta är första gången Jeremia utför en symbolisk handling, en form av icke-verbal profetia som kraftfullt kommunicerar Guds budskap. Linneskynket är inte bara profetens klädnad. Det symboliserar Guds klädedräkt: Guds folk är Guds klädnad. Eller med Irenaeus ord: ”Guds ära är den levande människan.”

”Varför fick Jeremia bära linneklädnaden omkring sina höfter?” frågar Origenes. Han svarar: ”För att visa hur Guds folk är som ett skydd för Gud. De står mellan Gud och dem som anklagar honom.” Det var i denna anda Etty Hillesum i koncentrationslägret under Andra världskriget kom att förstå sin kallelse som ”att ta ansvar för Gud”: att ge honom en skyddad plats mitt i all terror och skräck. Det är det omvända profetiska perspektivet. ”Gud är, trots allt, i trygga händer hos oss”, skriver hon två månader före sin död.

 

Vilket är valet?

 

Till vandringen mot påsken hör även den dramatiska berättelsen om Josef. Vilket val hade Josef i livet? Han blev sviken och såld av sina bröder. Hur tolkar Josef, långt senare, den obarmhärtiga behandling han utsattes för? ”Gud skickade mig hit före er för att rädda liv.” (1 Mos 45:5)

Gud skickade mig hit. Var det inte hans bröder som sålt honom till Egypten? Hur kunde han se sitt öde på det sättet?

Det är mycket i livet som vi inte väljer. Men det vi kan välja är den hållning med vilken vi tar emot vårt liv. Josef kunde radat upp mängder av förebråelser mot sig själv, mot andra, mot Gud. ”Om jag bara inte hade gått för att träffa mina bröder.” ”Om jag inte hade berättat om mina drömmar.” Istället väljer han att ta emot sitt liv ur Guds hand, precis sådant livet ser ut. Varje dag gör han valet att leva i kärlek och trohet, övertygad om att han lever sitt liv inför Gud mer än inför människor.

 

 

Verklig “fördjupning”

 

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok. (Jes 58:6)

Fastan är en tid för medmänsklighet. Den Gud som är ”för livet” – för de fattiga, för de hungrande, för de hemlösa, för de nakna – är aldrig skarpare i sin kritik än när det kommer till de förmåner några har framför andra.

Därför fortsätter profeten:

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas. (Jes 58:7-8)

Det finns inga genvägar till att få se Guds löften uppfyllda. En fördjupad tro är en tro som utmanar orättvisorna och är villig till de uppoffringar som är nödvändiga för att skapa ett mänskligare samhälle. Det är påskens – gryningsljusets – förutsättning och en säker väg till helande.

 

 

Vad menar Jesus?

 

Om någon vill gå i mina fotspår måste han förneka sig själv… (Mark 8:34)

Dessa ord av Jesus är lika skarpa som riskabla. De har ofta missförståtts. I pietistiska traditioner har de inte sällan lästs genom en moralisk lins. Som om de handlade om att säga nej till något som man tycker riktigt mycket om. Eller att odla ett visst självhat.

Men lärjungaskap är inte ett program för flagellanter. Så vad menar Jesus? Han påminner oss om att Gud, alla goda gåvors generösa givare, är livets centrum. Föreställningen att jag kan vara min egen historias författare slutar i ensamhet, fruktan, girighet och till sist våld. Jag kan inte på egen hand skapa det goda livet, hur mycket alla reklaminslag än intalar mig det.

Om livet utgår från någon annan, och denne Andre har något att säga oss, kan oviljan att lyssna innebära att vi förskingrar vår substans.

 

 

Nattens brottning

 

Då brottades en man med Jakob tills dagen grydde. (1 Mos 32:34)

Trons natt har tre tecken. Det första tecknet: allt som tidigare skänkte glädje efterlämnar nu bara en känsla av tomhet, motvilja och frustration.

Det andra tecknet: oron över att själen håller på att förlora Gud. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Denna oro visar dock att allt står väl till. Den ljumme och likgiltige bryr sig inte längre.

Det tredje tecknet: det gamla sättet att be fungerar inte längre. Istället för att jonglera med tankar om Gud, längtar människan nu efter Gud själv. Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig (1 Mos 32:26).

 

 

Profeten i Simons hus

 

Till vilken nytta ger man det dyrbaraste man har – sin kärlek – till Jesus?

Den frågan utmanar oss i evangeliet om den namnlösa kvinnan med alabastserflaskan den andra söndagen i fastan. Kvinnan i Simons hus är en profet.

Till vilken nytta? Reformationen innebar ett brott i traditionen som inte uppmärksammas så ofta under detta reformationsår. Istället för en kultur som prioriterade det onyttiga – bön, konst, liturgi, kontemplation – fick vi en kultur för vilken nyttan blev det ledande värdet. Adjektiven nyttig och onyttig var viktiga i reformatorernas språk. Det heliga skulle till varje pris göra nytta.

Till vilken nytta talade profeterna? Jeremia, som vi läser om under fastan? Ingen verkade bry sig. De frågor varje profet ställer, i ord eller handling, får aldrig upphöra att bli ställda, även om ingen lyssnar: Vari består varje människas innersta sanning? Och vad kostar det att förbli mänsklig?

 

 

De två skratten

 

I Lukasevangeliets version av Saligprisningarna talar Jesus om två grupper: dem som ”skrattar nu” och dem som ”skall få skratta” (Luk 6:21, 25).

”Skrattar nu”-gruppen består av dem som har full utdelning nu. De äter gott, tänker positivt, har stort självförtroende, goda pensionsprognoser och sover gott om natten. Jesus säger: när bubblan brister kommer ni att sörja. För den kommer att brista. Så som varje imperium – politiskt, ekonomiskt, religiöst – förr eller senare faller. Och då ska ni sörja. För era förluster kommer att svida.

Det skratt som väntar är påskens skratt. Skrattet när alla dödens makter – i form av girighet, våld, exploatering, oro – är besegrade.

Är kyrkan den grupp som vägrar falla in i ”skrattet nu”? En plats där förluster kan bearbetas och sorgen vidkännas över att allt det som tidigare ingav en känsla av kontroll, säkerhet och trygghet är borta. En sådan sorg är god. Den gör hoppet möjligt.

 

 

Två rörelser

 

Under fastan görs vi uppmärksamma på två motsatta rörelser. Den ena går inåt. Fastan hör till det fördolda, säger Jesus. Den legitimerar ett större mått av avskildhet. Fastans andra rörelse, som är en ofrånkomlig följd av den första, går utåt. Den får oss att överskrida våra gränser och sträcka oss mot ”den andre”.

Vi är alla, mer eller mindre, medvetna om att vi upprätthåller en gräns mot den andre. Och vi vet alla, mer eller mindre, att tron kallar oss ut ur våra bekvämlighetszoner, att överskrida våra gränser och inkludera även den som stör och hotar oss.

Trons katolicitet är inte möjligt att förena med en exklusivitet som utestänger andra. Den utmanar oss varje gång vi markerar vad som tillhör ”oss” och vad som är ”vårt” till skillnad från de andras. När vi fortsätter att hålla på vårt sänder Gud förr eller senare en kananeisk kvinna för att undervisa oss.