En dag av klarhet

 

Pingstnovenan har börjat och därmed vår vandring mot en ny pingst.

Jesus talar återkommande om pingsten som ”den dagen”. Han kallar den en dag “när jag inte längre skall tala i bilder, utan låter er veta allt om Fadern”. (Joh 16:25) En dag av klarhet och ljus. En dag utan skymning, när allt framstår som enkelt och självklart. Den Helige Andes dag.

Innebörden är mycket enkel: när den helige Ande blåser genom vårt hjärtas rymder upphör tidens kalender att gälla. Pingstdagen sammanfaller med den yttersta dagen. Allt är genomlyst i bråkdelen av en sekund. Trots att vi har tusen frågor, behöver vi nu inte ställa en enda av dem. Det är nog att veta att han vet allt.

 

 

De fyra orden

 

Fyra ord ur Johannesevangeliet sammanfattar den djupt personliga innebörden av allt det som skett genom Kristi påsk och Andens pingst: hos er för alltid (Joh 14:6). Härefter ingen övergivenhet, ingen ensamhet, ingen bortglömdhet.

Jo, vi utbrister fortfarande ibland med Marta: ”Herre, om du hade varit här…” (Joh 11:21) Som om Gud hade gett sig ut på resa och varit frånvarande när livets hårda slag drabbat oss.

Men han är hos oss för alltid. Förföljelse och martyrium möter den unga kyrkan omedelbart efter pingsten – men Gud var hos dem ”för alltid”. Det faktum att de litade på Närvaron utestängde inte prövningen och döden. Men det utestängde det som är värre än döden – dysterheten, vankelmodet, självömkan, förtvivlan – och som kan övermanna oss när tanken börjar få fäste att Gud inte är med oss.

 

 

Livgivande för tron

 

Väl medveten om att tron inte är en självklar­het, säger Paulus: ”Jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” Och i dagens epistelläsning uppmuntrar han de troende att inte tappa modet i mötet med lidandet (Ef 3:13)

Tron är en levande beståndsdel i en människas liv och behöver näring för att bevaras. För att inte torka ut behöver den vatten – ”Kom alla ni som törstar, kom hit och få vatten”, säger profeten i dagens läsning – och för att inte svälta behöver den bröd. Inte minst förnyas tron i mötet med dess vittnen.

Att läsa eller lyssna till det dagliga synaxariet – det tar inte mer än 3-4 minuter – är inte bara bildande, det är livgivande. Som när vi hör om Pietro di Morrone i dag! Inte underligt att det heter: ”se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro.” (Heb 13:7)

 

 

Vad menar han?

 

I Johannesevanageliet, som vi läser i påsktiden, märker vi hur en vanlig reaktion när folk lyssnade till Jesus är: ”Vad menar han egentligen med det han säger?”

Påsktiden var i den tidiga kyrkan en period för vad man kallade den mystagogiska undervisningen. Inträngandet i påskens mysterier följer på firandet av påsken, på samma sätt som erfarenheten föregår insikten.

Sådan är människan: hon kan bara förstå det hon redan har förstått.

 

 

Det förutsättningslösa lyssnandet

 

Ge mig ett uppmärksamt öra, så att jag lyssnar efter din röst, ber vi i dagens första tidebön. Gud är inte sen att svara. I dagens läsning från Jesajaboken heter det: Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.

Lyssnandet är lärjungens livshållning och shema dekalogens första ord: Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.

Grundläggande i varje dialog är det fördomsfria lyssnandet till den andre. Innan vi börjar reflektera över vad vi hör, behöver vi aktivt och uppmärksamt lyssna. I vår bibelläsning innebär det att vi avstår från att sortera bland det vi läser, och även gör oss mödan att lyssna till sådant som kan kännas främmande och krävande. Med Enzo Bianchis ord: ”När vi läser behöver vi lägga alla förutfattade meningar åt sidan och tillåta oss att i lydnad föras dit Anden vill leda oss.”

 

 

Var går gränsen?

 

Hur långt kan man sträcka sig i lojalitet till det samhällssystem man lever under innan man börjar beblanda sig med dess gudar?

Daniel och hans tre vänner totalvägrade inte när de kallades att tjänstgöra vid hovet. Men det fanns gränser de inte kunde tänka sig att överskrida. När Daniel väljer vatten och vegetariskt framför den meny som bjuds de unga män som ska genomgå hovets träningsprogram är det uttryck för att han inte vill kompromissa med sin judiska identitet genom att anpassa sig till Babylons extravaganser.

Detsamma gäller Daniels vänner. I ett medvetet försök att radera ut deras judiska identitet ger man dem nya namn: Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Men en notis i slutet av Danielsbokens första kapitel lyder: ”Ingen kunde mäta sig med Daniel, Hananja, Mishael och Asarja.” De har alltså kvar sina judiska namn! Vi möter dem i kungens palats, Daniel fortsätter dessutom i hovtjänst – men de förblir judar.

 

 

Det goda gömstället

 

Man sa om den helige Franciskus av Assisi: ”Än höll han sig dold i ensamhet, än hängav han sig fromt åt att återuppbygga kyrkor.” I johannesevangeliets sjätte kapitel, där vi just nu befinner oss i vårt lektionarium, heter det om Jesus efter att han mött en folkskara på över femtusen personer och byggt upp deras tro: Han drog sig undan till berget igen i ensamhet. (Joh 6:15)

Igen. Hans liv var denna ständiga pendelrörelse mellan aktiv verksamhet och tid i det fördolda. Thomas a Kempis skriver: ”Ingen framträder inför andra med trygghet om han inte gärna håller sig i det fördolda. Ingen talar med säkerhet om han inte gärna iakttar tystnad.”

Det fördoldas hemlighet? Profeten Jesaja svarar i dagens första läsning: Jag ger dig skatter, dolda i mörkret, gömda rikedomar, för att du skall inse att jag är Herren… (Jes 45:3).

 

 

Time in Babylon

 

Time in Babylon sjunger Emmylou Harris i en av sångerna på albumet Stumble into Grace. Lyriken utgör en reflexion över den tilltagande känslan av platslöshet hos många människor. Precis som för judarna i exilen på 500-talet före Kristus representerar Babylon ett slags fångenskap. Men det är en ofrihet som inte alltid är enkel att genomskåda.

Babylon är i sångens lyrik ett kodnamn för en kultur hängiven nyttan och profiten, förhäxad av marknadens magi, av teknologi, krass kommersialism och militär styrka. Ett samhälle där sårbara människor och miljöer exploateras av de privilegierade och där silikonindustrins anspråk på att till sist operera bort själva döden representerar den yttersta förhävelsen.

Ingen av oss undkommer Babylon. Oavsett var vi bor eller befinner oss – vi är redan där. Men även i Babylon är det möjligt att bevara sin frihet och förbli trogen den plats man kommer från och är på väg tillbaka till – på samma sätt som man kan anpassa sig, mista sin frihet och bli en platslös människa.