Sommarläsning (VIII): En plats för skrivande

 

”Ett kafé är en plats för skrivande”, skriver författaren Claudio Magris och jag påminns om hur mycket jag själv har skrivit på kaféer under åren även om det numera sker mer sällan.

Jag närmar mig slutet i hans bok Mikrokosmos (Forum bokförlag), som jag läst långsamt under en längre tid, kanske mest för dess stilkonst, den viga, täta prosan så skickligt fångad i Barbro Anderssons mästerliga översättning.

Boken blir en blandning av essä och roman när Claudio Magris tar med läsaren på en upptäcktsfärd i de trakter han själv växt upp, en färd genom geografins och minnets landskap vid Italiens gräns mot den slaviska världen. I sin hemstad Trieste besöker han Café San Marco, ”en vital och sjudande mångfald”. Och en plats för skrivande:

Man är ensam med papper och penna och kanske två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet likt en skeppsbruten som slungas hit och dit av vågorna. Några få centimeter trä skiljer sjömannen från den avgrund som kan sluka honom, det räcker med en spricka och de stora svarta vattenmassorna tränger in med våldsam kraft och drar ner i djupet. Pennan är en lans som både sårar och botar; den genomborrar det gungande fartyget och gör det till ett rov för vågorna, men den lappar också ihop det och sätter det i stånd att ånyo segla.

 

 

Sommarläsning (VII): Kupans ande

 

Lavendeldraget är snart över, det ger en ljus nästan mintsmakande honung. Efter att ha skattat ett par av mina bisamhällen tar jag fram en klassiker i ämnet: Råd och anvisningar i biskötsel av Alexander Lundgren. Boken utkom första gången 1922, och föreligger nu i nyutgåva från Joel Svenssons förlag i Skälderhus.

Ett bisamhälle är ett mikrokosmos, rikt på analogier, som inte upphör att fascinera. Varje samhälle består av tusentals individer – under högsommaren 30 000 till 40 000 individer i ett enda samhälle – och var och en vet sin uppgift. Men vem bestämmer i denna stora församling?

Alexander Lundgren citerar den belgiske diktaren Maurice Maeterlinck, som beskriver hur bestämmanderätten i bisamhället utövas av dess ”kollektivsjäl”, vad han kallar ”kupans ande”. Lundgren konstaterar:

Den är ingen enskild individ som härskar, varje bi känner instinktivt sin plikt och förrättar sina åligganden i enlighet med kön, livsfunktion, individ- och samhällsutveckling samt yttre existensvillkor. Vad som påskyndar eller hämmar samhällsutvecklingen är temperatur och dragförhållanden.

(Foto: Christina Halldorf)

 

 

Sommarläsning (VI): Den vackra och hotfulla gemenskapen

 

Dimmoln och lätt bris. Sommaren är på väg in i sin senare del. Fågelsången är inte längre lika intensiv i gryningen. Men lavendeln är utslagen och bina har ännu inte tagit semester.

Efter morgonkaffet läser jag manus på en kommande bok av Jean Vanier, grundare av L’Arche, kommuniteter för människor med olika funktionshinder. Hans retreater i franska Troly samlar människor från hela världen och hans böcker om den enkla men smala vägen till gemenskap är ett evangelium för människor som nått vägs ände.

I boken Från brustenhet till gemenskap, som utkommer på svenska senare i år och bygger på ett par föredrag han hållit på Harvard, beskriver Jean Vanier hur en gemenskap på samma gång kan vara tilldragande och hotfull. Han skriver:

Gemenskapen är en vacker plats, den är livgivande, men den är också en plats för smärta eftersom den avslöjar vår stolthet, rädsla och brustenhet. Men just genom att konfrontera oss med sanningen blir den en plats som ger oss möjlighet att växa.

 

 

Sommarläsning (V): Det finns bara en väg till frid

 

Till den dagliga läsningen under sommaren hör en text från A Year with Thomas Merton, Daily Meditations from His Journals. Det är Jonathan Montaldo, som gästade oss under Merton-symposiet häromåret, som samlat korta texter ur Thomas Mertons dagböcker för daglig läsning under ett år. En imponerande redaktörsinsats.

Mertons Journals, dagböckerna, hör till något av det mest givande i hans litterära arv. De gavs ut först tjugo år efter hans död – ett villkor Merton själv ställt – och är samlade i sju digra volymer. Vill man lära känna Merton, hans person och spiritualiet, är det dessa man bör läsa.

Dagens text, hämtad från juli 1948, avslutas med orden:

Det finns bara en väg till frid: försona dig med att av dig själv är du vad du är, och det är kanske inte så storslaget! Gud har sin egen plan för att göra något annat av dig, och det är en plan som du för det mesta är alltför trög för att fatta.

 

 

Sommarläsning (IV): Gehör för språket

 

Som redaktör för tidskriften Pilgrim har jag i mer än tjugo år haft förmånen att samarbeta med en rad välskrivande personer. Utmärkande för deras texter är inte bara att de har något väsentligt att säga utan också det sätt på vilket de säger det. Deras språk har både pregnans, precision och personlighet.

Den som kan konsten att i skrift veckla ut språket så att läsaren bjuds in i den värld som texten skildrar, äger inte bara fallenheten; de har uppövat sitt gehör för språket. Hos de skickliga skribenterna finns till exempel en utbildad känsla för interpunktion. Inte alltid uppmärksammat – men viktigt för språkets rytm och melodi.

När ska man sätta punkt? Använda utropstecken eller kommatecken? Vad gör ett semikolon med texten? Detta smala ämne, som kan skilja det utslätade språket från det levande, har språkvetaren Alva Dahl ägnat ett antal år åt att utforska. Enbart för njutningens skull plockar jag med ojämna mellanrum fram hennes bok med titeln Interpunktion, Om skiljetecken och textens nyanser (Morfem förlag 2016). Här låter hon oss förstå hur skiljetecknen påverkar vår läsning och gör texten uttrycksfull och levande:

Med skiljetecknens hjälp kommer en romanfigur eller ett intervjuobjekt till liv och vi hör hennes röst inom oss. Trots att vi bara med blicken betraktar tysta tecken på en boksida eller skärm bildar vi oss blixtsnabbt en uppfattning om hur det låter när personerna talar.

 

 

Sommarläsning (III): Breda marginaler

 

”Jag älskar att ha breda marginaler i mitt liv”, skriver Henry David Thoreau från sin stuga vid tjärnen Walden i Massachusets. Efter att ha lämnat den så kallade civilisationen levde han som eremit i skogen under drygt två år. Hans bok från 1854, med samma namn som skogstjärnen, har blivit en klassiker som inspirerat och provocerat miljoner läsare över världen. I dag är det 200 år sedan han föddes.

I kapitlet med rubriken ”Ljud” skriver Thoreau om en erfarenhet som fick honom att ana innebörden av det man kallar kontemplation:

Vissa sommardagar, efter att ha tagit mitt sedvaliga morgondopp, satt jag i den soliga dörröppningen från morgon till kväll, försjunken i drömmar, bland fur och hickory och färgareträd, i ostörd ensamhet och stillhet medan fåglarna sjöng runt om eller ljudlöst flög genom huset, tills jag påmindes om tidens gång av solen som föll in genom mitt västliga fönster eller av ljudet från något kärr på den avlägsna landsvägen. Jag växte under sådana tillfällen likt säden på natten, och dessa stunder var ojämförligt bättre än vad något arbete med händerna skulle ha varit.

 

 

Sommarläsning (II): ett sakramentalt språk

 

Hur låter ett sakramentalt språk?

Frågan formuleras av Paul Mariani, katolsk intellektuell och amerikansk poet som bland annat skrivit en rad stora författarbiografier. I hängmattan under siestan efter lunchen har jag de senaste veckorna läst ett avsnitt ur hans bok God and the Imagination – On poets, poetry and the ineffable (The University of Georgia Press).

Ett sakramentalt språk är på samma gång himmelskt och jordiskt, grovkornigt och tröstande. Med andra ord, det är impregnerat av inkarnationen.

Paul Mariani gör en jämförelse mellan de hebreiska profeternas språk och en kristen författartradition från Dante till Flannery O’Connor. I profeternas poetiska texter inspirerades dessa författare till en religiös förståelse som var allt annat än abstrakt och världsfrånvänd. Konkretionen i språket handlar om mer än stil och estetik, den är teologiskt motiverad. Gemensamt drevs de av en önskan att skriva fram det patos med vilket Gud är inblandad i den sargade världen.

Profeten Jesaja fångar denna inblandning i ett enda ord: Immanu el – ”Gud med oss”.

 

 

Sommarläsning (I): Skönheten och livskrisen

 

Finns det en skönhet som inte bara är en fråga om smak och preferens? frågar sig författaren och kulturskribenten John Sjögren.

I full sol, omgiven av blommande lavendel, stäppsalvia och dansande humlor, läser jag hans nyutkomna bok Återställelsens glädje, en essä om att komma hem (Artos förlag). Det är en bok i genren bekännelselitteratur – Augustinus, Newman, Merton – som inte är självupptagen eller påflugen. I likhet med de stora teologerna tar författaren utgångspunkt i skönheten. Den som inte bara ligger i betraktarens öga, men bär spår av själva Varat och Skönheten.

Varför händer det något inom oss i mötet med det sköna? Anar vi i det ögonblicket i själva verket sanningen om oss själva?

Denna aning, om så bara för bråkdelen av en sekund, kan tvinga oss till radikala omprövningar i livet, vittnar John Sjögren. ”Att ana att livet har mening är för många förmodligen den värsta livskris man kan uppleva.”