En gång för alla

 

Tredje Moseboken, eller Leviticus, som vi nu börjat läsa ur är en liturgisk handbok, en förlaga till det mysterium vi firar i mässan. I bokens inledning ges instruktioner om fem offer: brännoffer, matoffer, gemenskapsoffer, syndoffer och skuldoffer.

I brödbakningsliturgin inför ökenmässan symboliserar de fem bröd som bakas för att bäras fram i gudstjänstens inledning just dessa fem offer. De är arketypiska och pekar mot Kristus, det fullkomliga offret. När prästen korsat sina händer över brödkorgen – utväljandets gest – med orden Må Herren utvälja åt sig ett felfritt lamm, väljs ett av bröden ut och orden från Hebreerbrevet upprepas: Efter denna Guds vilja har vi alla helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla. Ett enda syndoffer för alla tider. (Heb 10:10, 12)

Det som i en annan tid och enligt en annan ordning måste upprepas oavbrutet och likväl inte kunde göra ”samvetet till freds” (Heb 9:9), har ”en gång för alla” (Heb 9:26) och genom ”ett enda offer … för all framtid fullkomnat dem som blir helgade” (Heb 10:14).

Ett ord följer oss därför under läsningarna ur Tredje Moseboken: ”Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.” (Heb 10:18) Och varje gång vi firar denna verklighet tar vi emot den och gensvarar med eukaristi – tacksägelse.

 

 

Höljd i ensamhet

 

Minnesdagen för Johannes Döparens martyrium är en av få särskilda fastedagar under denna del av året.

En solitär höljd i en ensamhet som gör honom svår att förstå. Vi möter honom i berättelserna men lär aldrig riktigt känna honom. Ändå står han, tillsammans med Guds moder, närmare Jesus än någon annan.

Jämfört med den andre Johannes i evangelierna, som också äger en särskild närhet till Jesus, är kontrasten stor. Vem vill inte likna den älskade lärjungen som lutar sig mot Jesu bröst? Men vem dras till Johannes döparen?

Profeten lever i en öken som gör honom klarsynt. Vad han ser får andras liv att blomstra medan hans eget får ett smärtfyllt slut.

 

 

Profetia eller magi?

 

Berättelsen om Bileam klargör skillnaden mellan profetia och magi.

Den verklige profeten ”förstår” vad som är Guds vilja, och går inte undan ”för att söka tecken” (4 Mos 24:1).

Förståndet sitter i hjärtat. Att skilja mellan andarna är därför en fråga om att ”hålla vakt om sin uppmärksamhet”, som Isak Syriern uttrycker det. Profetens roll är att återge oss vårt andliga gehör så att vi lugnt och stilla kan urskilja Guds röst bland allt som kommer och går i vår själ.

 

 

 

En kontemplativ strategi

 

Man sa om den helige Franciskus av Assisi: ”Än höll han sig dold i ensamhet, än hängav han sig fromt åt att återuppbygga kyrkor.”

Det monastiska livet ger oöverträffad relief åt det sätt på vilket distans och förening, bön och arbete, förutsätter och förstärker varandra.

Det finns ingen väg till Gud vid sidan om det verkliga livet i den verkliga världen. Det är där vi måste utveckla vad den tjeckiske filosofen Erazim Kohak kallar en ”kontemplativ strategi”, ett sätt att leva i vördnad inför den värld där vi överallt ser Skaparens fingeravtryck och i vägran att delta i en kultur som konsumerar skapelsen.

 

 

Gräv djupare

 

Kontemplationens hemlighetsfulla frö är planterat i djupet av vår själ. Varje ord som kommer ur Guds mun ger näring åt detta frö, dörrar och fönster öppnas mot evigheten.

Detta är Skriftens verkliga mening: inte att utlägga en och annan innebörd av en bibeltext, men att väcka tron till liv så att själen får kontakt med det Levande Ordet och tillber i ande och sanning.

En sådan läsning av Skriften förnyar inte bara oss själva, men allt omkring oss framstår i nytt ljus. Himlen är klarare, trädens grönska djupare, kullar och skogar är laddade med Guds härlighet.

Det vi inte kan finna om vi så färdas över haven, det finner vi när vi gräver djupt i Skriften.

 

 

Sanning och konsekvens

 

Reflektion över dagens evangelium:

Det är dårskap att inte tro på Gud; det är en ännu större dårskap att bara tro på honom till en del.

Med sitt yttrande menade den ryske filosofen och poeten Solovjov (1853-1900), att när det kommer till sanningen är det viktiga inte sanningen som sådan utan vårt förhållande till sanningen. Genom att inte ta konsekvenserna av vad som är sant förminskar vi sanningen och varje sådan förminskning gör lögnen så mycket större.

Den dagliga utmaningen: att verkligen leva lärjungaskapet.

 

 

Gudsmoderns rykte

 

Sista dagen av den tvåveckorsfasta som föregår firandet av Gudsmoderns insomnande.

En av festdagens sånger ur Psaltaren den 15 augusti är psalmen fyrtiofem om kungadottern. Den avslutas med strofen: Jag vill föra ditt rykte till kommande släkten. Ja, folken skall prisa dig nu och för evigt.”

Just de orden lade Anden i Marias mun: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.” (Luk 1:48)

Allt som sägs om Maria kan också sägas om Kyrkan. Som moder till en i Treenigheten är hon indragen i Guds eget liv. Hon skänker världen Gud – kyrkans kallelse i varje stund – för att ”alla släkten” ska delta i hennes lovprisning.

På festdagen för hennes insomnande vittnar hon om hur ”det förgängliga kläs i oförgänglighet” (1 Kor 15:54) genom hennes Sons seger över döden.

 

 

Att längta efter Gud

 

När vi frågar hur vi ska känna igen Gud, hans vägar och hans vilja, finns det knappast någon bättre vägvisare än Augustinus berömda ord: Du skulle inte söka mig om du inte redan hade funnit mig.

Känslor av olika slag är inte ett mått på vår tro och förening med Gud. Det enda säkra tecknet är vår allt större längtan att söka honom. Det är ett omisskännligt tecken.

Att söka Kristus och att finna honom är två sidor av samma verklighet.

 

 

Att avstå från allt

 

”Vi äger bara det vi avstår från”, skriver Simone Weil. ”Det som vi inte avstår från glider oss ur händerna.”

Med Jesu ord: ”Den som mister sitt liv ska finna det.” Där av helgonens glädje. Det vet att allt tillhör dem. För de har avstått från allt. Det är denna erfarenhet som får Paulus att skriva: ”Allt tillhör er – men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud.” (1 Kor 3:21)

I mässans offertorium åskådliggörs det inför våra ögon: allt det vi frambär till Gud i tacksägelse blir för oss till gemenskap med Gud.

 

 

Att vara en boning för allt levande

 

Det inre livets människor återkommer ofta till självförglömmelsen, eller som skomakaren Hjalmar Ekström brukade säga: alluppgivelsen.

Men de stannar inte där. Att gå ut ur sig själv är inget mål. Med tiden träder detta motiv i regel tillbaka för ett annat: kärleken.

Under senare delen av sitt liv skriver Hjalmar Ekström:

Då du gått ut ur dig själv för att icke mer återvända (icke mer leva i dig själv), då har du blivit en hemlös vandrare och sökare. Men icke är du därför utan hem, du är nu hemma vart du än kommer, vart din blick än faller. Intet är dig numera betydelselöst, i de minsta små ting och i de fattigaste människor finner du nu boningar för din själ. Allt blir förandligat, allt blir levande under din blick och hand. Det som förut varit dött och värdelöst och därför förkastat, det tager din ande vara på, och se, det skjuter skott, grönskar och växer. Detta är kärleken.