Den som har ett inre liv

 

Vid ett besök i Malmö nyligen uppstod ett inspirerande bordssamtal med ett förtjusande seniorpar. Hon med en yrkesbana som högskolerektor och utbildare av lärare, som i slutet av 1970-talet skapat en ny, uppmärksammad modell för utbildning av religionslärare byggd på Martin Lönnebos klassiska verk Religionens fem språk; han var läkare och hade verkat över stora delar av Skåne.

Nu var de pensionärer sedan åtskilliga år, men bägge utstrålade nyfikenhet, livsaptit och skarpsinne. Jag undrade hur de tillbringade sin tid. Hur höll de sig levande?

– Varje förmiddag ägnar vi två timmar åt läsning, det är en vana vi har sedan många år, berättade de.

”De som har ett inre liv, förlorar det inte hur gamla de än blir”, skrev Georg Brandes.

 

 

Hur skall vi veta?

 

”Hur skall vi veta att ett budskap inte kommer från Herren?” (5 Mos 18:21).

Den andliga urskillningens kardinalfråga, ställd i dagens läsning från Deuteronomium.

Hur skiljer man mellan en sann profet och en falsk?

Summan av svaren i dag (se även evangeliet) är: Vänta och se. Kräv inte ett tecken. Imponeras inte av stora ord och löften som flyger högt. Ta varje feel good-profet med en nypa salt. Tiden prövar det mesta och det nyktra sinnet räcker långt.

 

 

Gudslikhet börjar hemma

 

Originalsynden: att vilja bli någon annan än den man är, det vill säga olik sig själv.

Det första steget till gudslikhet: att upphöra med att leva vid sidan om sig själv.

Vi bör inte ha någon högre ambition än att vara dem vi redan är. Först när vi verkligen accepterar oss själva på rätt sätt kan vi bli vad vi är skapade att vara.

Det vi inte vill acceptera hos oss själva utgör det största hindret för vår gudslikhet – och därmed det största hotet mot våra relationer till dem som finns omkring oss – och kommer att fortsätta göra det tills det blir godtaget.

 

 

Tröstebrevet

 

I och med denna vecka avslutar vi läsningen av Andra Korinthierbrevet som under en månads tid utgjort den dagliga episteln i vårt lektionarium.

I Paulus mest utlämnande brev möter vi en sårbar apostel, som ger oss den största gåva en ledare kan ge sina efterföljare: den egna svagheten. Epistelns karaktär av ett tröstebrev märks redan i prologen: ”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva med den tröst vi får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” (1:4)

Vad är det att bli tröstad? Och vem kan ge tröst åt den tröstlösa? En gammaltestamentlig pendang till Andra Korinthierbrevet är Klagovisorna. Som en antifon i dess sånger upprepas om och om igen orden om dotter Sion: ”Ingen tröstar henne.” Den sörjande söker någon som ser henne och kan vara hos henne, men finner ingen. ”Fjärran är de som kunde trösta och ge mig nytt mod.”

För att trösta måste man komma nära. Att säga ”det är inte så farligt” eller ”det går över” är ingen tröst. Vad den svårt prövade behöver är någon som finns hos henne och stannar kvar i smärtan. Vi kan aldrig helt träda in i någon annans lidande, men det vi brister i empati eller likartade upplevelser kan vi kompensera med uppmärksamhet. Det gör Bibelns mest tröstlösa skrift, Klagovisorna, till en handbok för överlevnad i en nedsläckt värld.

I bakgrunden till Andra Korinthierbrevet finns egenutnämnda ledare med gränslöst självförtroende och en liturgi som prisar den egna styrkan och framgången. Brevets författare är ett vittne som vet att verklig tröst kan infinna sig först när alla triumfatoriska tongångar har tystnat.

 

 

Att aldrig hålla fast

 

Ur dagens evangelium: Människosonen äger inget ställe där han kan vila sitt huvud.

Hur öppnar man sig för oändligheten? För Gud? Genom att aldrig hålla fast någon eller något som sin egen eller sitt eget.

Jesu livsform var hemlösheten. Eftersom han hade sitt hem hos Fadern – ”Jag och Fadern är ett” – visste han att ”allt ditt är mitt”.

Vi är skapade för att efterlikna honom. Den som vilar sitt huvud mot Jesu bröst (Johannes) lär sig långsamt att det finns ingen annan möjlighet till trygghet i den här världen än förtröstan. ”Allt tillhör er – Men ni tillhör Gud” (Paulus).