Tröstebrevet

 

I och med denna vecka avslutar vi läsningen av Andra Korinthierbrevet som under en månads tid utgjort den dagliga episteln i vårt lektionarium.

I Paulus mest utlämnande brev möter vi en sårbar apostel, som ger oss den största gåva en ledare kan ge sina efterföljare: den egna svagheten. Epistelns karaktär av ett tröstebrev märks redan i prologen: ”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva med den tröst vi får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” (1:4)

Vad är det att bli tröstad? Och vem kan ge tröst åt den tröstlösa? En gammaltestamentlig pendang till Andra Korinthierbrevet är Klagovisorna. Som en antifon i dess sånger upprepas om och om igen orden om dotter Sion: ”Ingen tröstar henne.” Den sörjande söker någon som ser henne och kan vara hos henne, men finner ingen. ”Fjärran är de som kunde trösta och ge mig nytt mod.”

För att trösta måste man komma nära. Att säga ”det är inte så farligt” eller ”det går över” är ingen tröst. Vad den svårt prövade behöver är någon som finns hos henne och stannar kvar i smärtan. Vi kan aldrig helt träda in i någon annans lidande, men det vi brister i empati eller likartade upplevelser kan vi kompensera med uppmärksamhet. Det gör Bibelns mest tröstlösa skrift, Klagovisorna, till en handbok för överlevnad i en nedsläckt värld.

I bakgrunden till Andra Korinthierbrevet finns egenutnämnda ledare med gränslöst självförtroende och en liturgi som prisar den egna styrkan och framgången. Brevets författare är ett vittne som vet att verklig tröst kan infinna sig först när alla triumfatoriska tongångar har tystnat.

 

 

Comments are closed.