Grattis!

 

Det händer i vår tid att man hör en och annan – och öronen kan falla av för mindre – frambringa ett ”Grattis!” till den som just blivit vald till biskop eller kardinal eller föreståndare för en kyrka eller församling.

Är den som yttrar detta grattis cynisk? Eller hånfull? Eller bara oförlåtligt naiv? Ett grattis implicerar ju att den utpekade verkligen dragit en vinstlott. Att hen önskade, strävade efter och gärna såg sig själv i rollen.

Och om det nu mot förmodan skulle vara så – Gud förbjude – har den utvalde visat sig höra till de mindre lämpade för uppdraget.

Eller är verkligheten den, att vår är en tid och en kyrka när vi inte längre förstår innebörden av att – som min själasörjare på 80-talet uttryckte det – ”allt kristet ledarskap slutar på korset”?

Förstod vi det skulle vi själva höra hur cyniskt varje grattis klingar.

 

 

Comments are closed.