Vad ser vi?

 

Kanske finns ingen högtid som inbjuder till kontemplation så som julen. Det har gjort adventstidens fasta särskilt befogad. Dess mening har varit en enda: uppövandet av en kontemplativ blick, ögon som ser mer än vad ytan berättar.

Vad ser vi nu när vi under de kommande dagarna på nytt betraktar barnet i Betlehem? Är vi medvetna om att vi blickar in i ett ofattbart mysterium? Den Utlovades ankomst. Alltings Fullbordan. Den Stora Glädjen. Det Ljus i vilket allt blir förklarat.

Gud har trätt in i världen, men på ett sådant sätt att hans härlighet är dold i ett lindat barn som ligger i djurens matkrubba eftersom det inte fanns plats för honom inne i härbärget. Hans plats är bland dem för vilka det inte finns plats. Han är dold i alla dem som i kärlek överlåtit sina liv åt honom. Därför var härbärget den sista plats där Herren kunde födas.

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. (Rom 11:33)

 

 

Att experimentera med hjärtat

 

For us there is only trying, sa T. S. Eliot. När människor med början på 300-talet sökte sig ut i öknen var det inte för att de föraktade något av det de lämnade bakom sig. Inte heller menade de att de var kallade till något som inte gällde alla. Men de hade föresatt sig att utforska människohjärtat. Vad krävs för en radikal tillvänjning till Gud?

Öknen var för dessa eremiter en experimentverkstad där man prövade sig fram. Med hjälp av olika övningar utforskade man förhållandet mellan sömn, mat, bön, vila, arbete och sociala relationer. Framför allt lärde man sig att bli uppmärksam på vad som gjorde hjärtat mjukt och vad som gjorde det hårt.

Askesen ansågs särskilt framgångsrik om den fördjupade upplevelsen hos munken av att vara en syndare. Det hindrade honom att döma andra och lärde honom att allt är nåd.

 

 

Eukaristisk förundran

 

Är skälet till att vi har svårt att förstå öknens eremiter i deras ”överdrifter” att vi inte tror att den gudomliga kärleken är en verklighet?

Varje försök att förstå vad askes är kommer att misslyckas tills vi inser att den häftigt hängivna gudskärleken är möjlig. Dess ansikte är eukaristisk förundran, inte entusiasm.

 

 

Syftet med askes

 

Att känna är än mindre en fråga om känslor.

Metropoliten Anthony Bloom blev vid tillfälle kritiserad för att fira liturgin utan känsla, nästan mekaniskt. När Bloom svarade på kritiken menade han att det var ett resultat av många års strävan. För att verkligen kunna känna, framhöll han, måste man göra sig av med känslorna. Anthony Bloom förklarade:

”Det finns en djup logik [i liturgin] … Och den logiken för människor någonstans
– utan att de på ett intellektuellt plan är medvetna om det. […] Det kräver att man befinner sig i ett tillstånd av bön, annars missar man alltihop. […] I bönens tillstånd är man sårbar … inte entusiastisk. Och då får dessa riter en sådan kraft. De slår emot en som ett lokomotiv. Man kan inte vara entusiastisk, eller avvisande – bara öppen. Det är det som är hela syftet med askes: att bli öppen.”

(Citerat ur Den liturgiska människan av David Fagerberg i översättning av Alva Dahl.)

 

 

Vem är en teolog?

 

Det första av de kontemplativa stadierna kallar Evagrios physike, en insikt som kommer av att vi i det skapade upptäcker avtryck av Skaparen.

Men det finns ytterligare ett stadium: theologia, den kunskap som förvärvas genom kommunion – inte kognition. Fagerberg skriver: ”Det är inte fråga om kunskap om Gud, utan om den kunskap som uppstår i föreningen med Gud.”

Det var i denna mening den tidiga kyrkan använde begreppet teologi. Att känna är inte att ha kunskap om ting, fakta om sådant vi känner till om någon eller något. Det definieras bäst av hur en man och en kvinna känner varandra när de förenas till ett. Profeter som Hosea och Jeremia använder därför flitigt äktenskapet som metafor för vårt förhållande till Gud.

Teologi är alltså en kunskap som inte är möjlig att nå utan askes: begäret att äga, missbruka och kontrollera måste renas för att någon ska kunna kallas teolog i ordets rätta mening.

 

 

Den asketiska processen

 

Knappast någon har haft större betydelse för förståelsen av den asketiska processen än Evagrios av Pontos (d 399), ökeneremiten vars handfasta vägledning lade grunden för den kristna vägledningstraditionen. (En utmärkt sammanfattning av denna har gjorts av Samuel Rubenson i den lilla skriften Omvändelsens väg. I boken Den liturgiska människan, som utkommer i januari 2018, ger även David Fagerberg en guide till Evagrios tänkande i kapitlet ”Liturgi, teologi och asketism”.)

Evagrios sammanfattar den asketiska processen i tre stadier, ett aktivt och två kontemplativa. Det första stadiet kallar han praktike. Det handlar om att vara uppmärksam på sina naturliga behov så att inte dessa går överstyr och blir till begär, det som i den tidigkristna litteraturen i väst kallades laster och i öst lidelser. Konkreta praktiker, så som olika former av fasta, är nödvändiga för att människan ska bevara sin naturlighet och frihet.

Praktike föder vad Evagrios kallar apatheia. En inre balans, ett lugn, som hindrar aptiten, vreden och intellektet från att behärska människan. Evagrios lärjunge, Johannes Cassianus, översatte apatheia med puritas cordis, hjärtats renhet.

Ur apatheia föds ett barn som kallas agape, som ensam förmår öppna ögat till att se ”vad ingen människa sett”.

 

 

Det naturliga

 

Hur förhåller sig rutinen till det naturliga?

Naturen upphör inte att vara naturlig för att den är underställd årstidernas regelbundenhet.

Askesen samverkar med naturen.

 

 

Fruktbar interaktion

 

Benedicts regel – alla klosterreglers förlaga i väst – innehåller ingen teori om människans förvandling. På ett tämligen osystematiskt sätt ger den anvisningar för hur livet i klostret kan ordnas.

Regeln anvisar en rad praktiker, allt från psalmsång till skördearbete till välkomnandet av främlingar, på vägen mot Kristuslikhet. Råden är formulerade så att ingen ska uppleva dem alltför svåra eller tyngande. Om regeln följs kommer den att under en livstid göra hjärtat mjukt.

Genom dagliga rutiner och disciplinerad upprepning sker en fruktbar interaktion mellan praktik och tro.

 

 

Världens återlösning

 

Gud väntar på att vi ska återlösa världen. Den Allsmäktige har inte skapat universum för att ge oss möjlighet att tillfredsställa vår girighet, vår avund och våra ambitioner. Vi har inte överlevt för att vi ska kasta bort vår tid på vulgär fåfänglighet. Millioner martyrer kräver av oss att vi helgar våra liv för att Guds vision om skapelsens befrielse ska förverkligas. (2 Pet 3 :11-13)

Genom att vara vad vi är, kristna, gör vi mer för mänskligheten än genom någon tjänst vi kan utföra.

 

 

Askesens pelare

 

De tidiga eremiterna, män och kvinnor som likt Johannes döparen sökte sig ut i öknen, är askesens pionjärer i den kristna traditionen. De lär oss att göra en skillnad mellan en asketisk handling och en moralisk handling.

I en moralisk värld förväntas en god handling utföras av alla, medan en dålig handling bör vara förbjuden för alla.

Den asketiska praktiken däremot innebär att man avstår från något som är gott för att växa i det som är godare. Målet med det vi gör är att vi ska bli dem vi är – inte att vi ska framstå som bättre än andra. Askesens pelare är därför insikten att allt är nåd. En insikt som utan en djupgående erfarenhet av svaghet förblir en abstraktion.