Varför tron allena tappar momentum

 

Gemensamt för alla former av fasta är att de definieras av handling. Fastan är en praktik, något vi gör; den lär oss att det är praktiker som formar vår tro, inte tvärtom.

I en tid och en kristen tradition (protestantisk) där många av oss bär på föreställningen – inte alltid medveten, men likväl ofta djupt rotad – att tro är lika med att ”tänka rätt” om Gud, är det inte underligt om vi förbryllas av att vår tro inte lämnar större avtryck i våra liv. Som antropologen Talal Asad har påpekat: “Otro är inte sällan följden av ‘obildade kroppar’ mer än av obelästa huvuden.” Det som gör att vi förlorar momentum i vårt andliga liv är inte oförmågan till kontemplation över de eviga tingen, snarare obeslutsamheten i köpcentrat.

Den abstrakta formeln ”tron allena” är inte till särskilt stor hjälp för den som undrar vad hen ska göra för att älska Gud och sin nästa bättre. De riktigt stora teologiska insikterna är inte åtkomliga i böcker, endast genom praktiker.

 

 

Comments are closed.