Den asketiska processen

 

Knappast någon har haft större betydelse för förståelsen av den asketiska processen än Evagrios av Pontos (d 399), ökeneremiten vars handfasta vägledning lade grunden för den kristna vägledningstraditionen. (En utmärkt sammanfattning av denna har gjorts av Samuel Rubenson i den lilla skriften Omvändelsens väg. I boken Den liturgiska människan, som utkommer i januari 2018, ger även David Fagerberg en guide till Evagrios tänkande i kapitlet ”Liturgi, teologi och asketism”.)

Evagrios sammanfattar den asketiska processen i tre stadier, ett aktivt och två kontemplativa. Det första stadiet kallar han praktike. Det handlar om att vara uppmärksam på sina naturliga behov så att inte dessa går överstyr och blir till begär, det som i den tidigkristna litteraturen i väst kallades laster och i öst lidelser. Konkreta praktiker, så som olika former av fasta, är nödvändiga för att människan ska bevara sin naturlighet och frihet.

Praktike föder vad Evagrios kallar apatheia. En inre balans, ett lugn, som hindrar aptiten, vreden och intellektet från att behärska människan. Evagrios lärjunge, Johannes Cassianus, översatte apatheia med puritas cordis, hjärtats renhet.

Ur apatheia föds ett barn som kallas agape, som ensam förmår öppna ögat till att se ”vad ingen människa sett”.

 

 

Comments are closed.