Konsekrerande tystnad

 

Sex timmar på tåg. Tyst avdelning. Några av dem som sitter här känns väl hemmastadda. Tystnadens konnässörer och försvarare. Andra är noviser. I början av en upptäcktsfärd där horisonter vidgar sig. Först måste man höra sig själv tänka. Det dröjer innan man hör sig själv inte tänka.

Varför känner vi att vi kommer varandra närmare i tystnaden än när vi konverserar? Tystnaden är ett ekumeniskt tillstånd, bortom åtskiljande doktriner skapade av tanken. Medan vi brukar orden för att positionera oss, är tystnaden en förtroendets provins. En plats där vi har tilltro till varandra att förstå det som inte sägs.

”Var tyst, så skall jag lära dig vishet.” (Job 33:33) Liksom vi alla har en historia att berätta om våra liv, har vi alla en tystnad att bevara.

 

 

När synden förvandlas

 

Andra söndagen efter trettondedagen: Jesus gör sitt första under i samband med en bröllopsfest.

Det är ingen tillfällighet. Det första undret uppenbarar hemlighetsfullt det största undret: den himmelske brudgummen tar den fallna människan till sin brud. När han som är utan synd förenar sig med syndaren på korset, förvandlas själva synden till en epifani.

Med Paulus ord ur Romarbrevet, lektionariets epistelläsning under januari: “Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer.” (Rom 5:20)

 

 

Synden i Stockholm

 

Vi är tusen pastorer på konferens i Stockholm, och även här finns synden.

Synden att vilja bli lyssnad till, att ha anhängare, att vilja vara en ledare.

Fastans roll: att låta mig få syn på min synd, så att jag kan befria mig från den och bli mig själv.

 

 

Trettondedagsaftonsfasta

 

I dag förbereder kyrkan den fest som firas den 6 januari, i öst kallas Theofania, Gudsuppenbarelse, och i väst Epifania, uppenbarelse. Östkyrkan firar då Jesu dop och i väst firas de vise männens besök hos barnet i Betlehem. I ortodox tradition är det en av året största andliga fester, något som gör trettondedagsafton till en lika sträng fastedag som julafton.

Det första som sker när firandet av Jesu dop inleds i kväll är att vattnet välsignas – ofta i en sjö eller flod där vakar huggits upp i isen formen av ett kors – genom att prästen sänker ner sitt kors i det kalla vattnet, så som Jesus nedsänktes i Jordans vatten. Därefter bestänker prästen församlingen med det välsignade vattnet. Samtidigt läses en rad gammaltestamentliga texter om vattenunder, alltifrån orden i skapelseberättelsen om att ”Guds Ande svävade över vattnet” till profeten Jesajas ord: ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor”.

Efter liturgin med vattenvälsignelsen – när präster och diakoner avlägsnat sig – tar sig många ett dopp i det iskalla vattnet. De troende fyller medhavda flaskor med det välsignade vattnet från vaken, som i rysk tradition kallas för Jordan, och tar med sig hem.

I väst har tre händelser kommit att förknippas med epifania: de vise männens besök hos barnet i Betlehem, Jesu dop och undret vid bröllopet i Kana. De bildar en tredimensionell uppenbarelse av Herrens härlighet under trettondedagstiden. I en av tidegärdens antifoner sjunger kyrkan:

I dag förenas kyrkan med sin himmelske brudgum: i Jordanfloden avtvår Kristus hennes synder, de vise männen skyndar med gåvor till Konungens bröllop, och gästerna gläds när vattnet förvandlas till vin. Halleluja!

 

 

Att gå på jakt efter andras synder

 

Den nionde delen av Paradiset, den tematiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk, som utkom i slutet av förra året i översättning av Johannesakademin, behandlar något av det svåraste: att avstå från makten att döma, eller ens bedöma, andra människor. Som i följande tänkespråk:

En broder frågade en gång abba Poimen: ”Vad ska jag göra? Jag sitter här i min cell full av förakt.” Abban svarade: ”Nedvärdera inte någon, döm inte någon, baktala inte någon. Då skall Gud ge dig vila, och du får sitta ostörd.”

Denna inställning av icke-dömande ska inte uppfattas som allmän tolerans, en variant av en låt-gå-mentalitet där inga absoluta normer existerar för rätt och fel. Öknens fäder och mödrar är förvissade om att synd är något oerhört allvarligt, men de vet också att det bara är i sin egen erfarenhet man verkligen kan förstå hur allvarligt det är att vara skild från Gud. Som abba Moses skriver till abba Poimen:

”Har du nog med synd i ditt eget liv och ditt eget hem har du inget behov av att gå på jakt efter den någon annanstans.”

Lika övertygade som dessa ökeneremiter är om att Gud förlåter vår synd, lika övertygade är de om att det tar ett helt liv att lära sig att ta emot förlåtelsen på ett sådant sätt att det egna livet blir förvandlat. Därför vet de också att bakom dömandet lurar alltid behovet att framstå som lite bättre än andra.

Paradiset IX kan beställas på www.silentiumskrifter.se