Förberedelsetid

 

Vi har nu inlett förberedelserna för Stora fastan. Som den viktigaste av årets fastetider har påskfastan av en förberedelseperiod, förfastan, som inleds med den söndag som kallas septuagesima, och anger att det är sjuttio dagar kvar till påsk.

Förfastan går tillbaka till 500-talet och består av de tre söndagar som föregår askonsdagen med deras mellanliggande veckodagar. Ortodox tradition har fyra söndagar i förfastan. Dessa kallas Publikanens och fariseens söndag, Den förlorade sonens söndag, Den yttersta domens söndag och Förlåtelsens söndag.

Förfastans namn anger dess uppgift. Den är en tid av eftertänksamhet och beredelse för att jag inte ska överrumplas och stå oförberedd när vägen bär ut i öknen, metaforen för omvändelse, omvärdering och omprioritering. Varje resa behöver planering, och under förfastan får vi tänka igenom hur vi vill konkretisera vår fasta under detta år.

 

 

Guds veto

 

I dag börjar Pilgrims vintermöte 2018, det senaste hölls för fem år sedan.

Temat är denna gång hämtat ur den tredje sången i Klagovisorna: Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.

Dessa ord bör inte läsas, eller sjungas, utanför sitt sammanhang. De återfinns i Bibelns mest tröstlösa bok. Där står de som ett tecken på att ”Guds trofasthet är ett veto mot vår trolöshet”, som Walter Brueggeman uttrycker det.

Det är detta veto som samlar oss till vintermöte.

 

 

Inget att bevisa

 

Är vi klara över att det Bibeln kallar ett ”heligt liv” har något ytterst konventionellt över sig? Det finns inget demonstrativt i ett heligt liv, inget som eftersträvar att utmärka sig, inga förväntningar på sensationer.

Essensen i ett heligt liv består i hur vi lever tillsammans och hanterar den andres annorlundaskap. I Benedikt av Nursias klosterregel från 500-talet är det slående hur ordinärt allt är. Gemenskapen är en verkstad, munkfadern delar ut verktyg som i det dagliga livet ska hjälpa bröderna att bli så hemmastadda hos sig själva att de inte längre har något att bevisa inför varandra.

Om något är iögonfallande med ett heligt liv är det dess alldaglighet. Som den åldrade prästen som lugnt och självklart firar eukaristin eller den prosaiska beständigheten i somliga äktenskap.

 

 

Den blå pärlan

 

I den andliga traditionen definieras ofta askes som en övning i förmågan till uppmärksamhet. Grekiskans nepsisνηψις – är ett nyckelbegrepp i Filokalia, den berömda ortodoxa antologin om bön på flera tusen sidor, som brukar beskrivas som en uppmärksamhetens skattkammare.

Den norska författaren och professorn Toril Moi visar på ett viktigt drag i uppmärksamheten: den är opersonlig och oegennyttig. Hennes insiktsfulla bok, Språk och uppmärksamhet, har nu kommit i svensk översättning av Alva Dahl (Bokförlaget Faethon). En uppmärksam blick är en kärleksfull och rättfärdig blick, skriver Moi. Hon visar hur en sådan blick förutsätter ett avstånd till det den riktar sig mot, och man påminns osökt om ökenfädernas omtalade apatheia, eller den blå pärlan i Frälsarkransen: den inre frid som befriar från begäret att hävda sig och vilja vara någon. Den uppmärksamma blicken söker inte uppmärksamhet.

Toril Moi citerar Virginia Wolf – ”Dröm inte om att påverka andra människor” – och konstaterar: ”Självmedvetenhet är livsfarlig för en författare.”

 

 

Konsekrerande tystnad

 

Sex timmar på tåg. Tyst avdelning. Några av dem som sitter här känns väl hemmastadda. Tystnadens konnässörer och försvarare. Andra är noviser. I början av en upptäcktsfärd där horisonter vidgar sig. Först måste man höra sig själv tänka. Det dröjer innan man hör sig själv inte tänka.

Varför känner vi att vi kommer varandra närmare i tystnaden än när vi konverserar? Tystnaden är ett ekumeniskt tillstånd, bortom åtskiljande doktriner skapade av tanken. Medan vi brukar orden för att positionera oss, är tystnaden en förtroendets provins. En plats där vi har tilltro till varandra att förstå det som inte sägs.

”Var tyst, så skall jag lära dig vishet.” (Job 33:33) Liksom vi alla har en historia att berätta om våra liv, har vi alla en tystnad att bevara.

 

 

När synden förvandlas

 

Andra söndagen efter trettondedagen: Jesus gör sitt första under i samband med en bröllopsfest.

Det är ingen tillfällighet. Det första undret uppenbarar hemlighetsfullt det största undret: den himmelske brudgummen tar den fallna människan till sin brud. När han som är utan synd förenar sig med syndaren på korset, förvandlas själva synden till en epifani.

Med Paulus ord ur Romarbrevet, lektionariets epistelläsning under januari: “Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer.” (Rom 5:20)

 

 

Synden i Stockholm

 

Vi är tusen pastorer på konferens i Stockholm, och även här finns synden.

Synden att vilja bli lyssnad till, att ha anhängare, att vilja vara en ledare.

Fastans roll: att låta mig få syn på min synd, så att jag kan befria mig från den och bli mig själv.

 

 

Trettondedagsaftonsfasta

 

I dag förbereder kyrkan den fest som firas den 6 januari, i öst kallas Theofania, Gudsuppenbarelse, och i väst Epifania, uppenbarelse. Östkyrkan firar då Jesu dop och i väst firas de vise männens besök hos barnet i Betlehem. I ortodox tradition är det en av året största andliga fester, något som gör trettondedagsafton till en lika sträng fastedag som julafton.

Det första som sker när firandet av Jesu dop inleds i kväll är att vattnet välsignas – ofta i en sjö eller flod där vakar huggits upp i isen formen av ett kors – genom att prästen sänker ner sitt kors i det kalla vattnet, så som Jesus nedsänktes i Jordans vatten. Därefter bestänker prästen församlingen med det välsignade vattnet. Samtidigt läses en rad gammaltestamentliga texter om vattenunder, alltifrån orden i skapelseberättelsen om att ”Guds Ande svävade över vattnet” till profeten Jesajas ord: ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor”.

Efter liturgin med vattenvälsignelsen – när präster och diakoner avlägsnat sig – tar sig många ett dopp i det iskalla vattnet. De troende fyller medhavda flaskor med det välsignade vattnet från vaken, som i rysk tradition kallas för Jordan, och tar med sig hem.

I väst har tre händelser kommit att förknippas med epifania: de vise männens besök hos barnet i Betlehem, Jesu dop och undret vid bröllopet i Kana. De bildar en tredimensionell uppenbarelse av Herrens härlighet under trettondedagstiden. I en av tidegärdens antifoner sjunger kyrkan:

I dag förenas kyrkan med sin himmelske brudgum: i Jordanfloden avtvår Kristus hennes synder, de vise männen skyndar med gåvor till Konungens bröllop, och gästerna gläds när vattnet förvandlas till vin. Halleluja!

 

 

Att gå på jakt efter andras synder

 

Den nionde delen av Paradiset, den tematiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk, som utkom i slutet av förra året i översättning av Johannesakademin, behandlar något av det svåraste: att avstå från makten att döma, eller ens bedöma, andra människor. Som i följande tänkespråk:

En broder frågade en gång abba Poimen: ”Vad ska jag göra? Jag sitter här i min cell full av förakt.” Abban svarade: ”Nedvärdera inte någon, döm inte någon, baktala inte någon. Då skall Gud ge dig vila, och du får sitta ostörd.”

Denna inställning av icke-dömande ska inte uppfattas som allmän tolerans, en variant av en låt-gå-mentalitet där inga absoluta normer existerar för rätt och fel. Öknens fäder och mödrar är förvissade om att synd är något oerhört allvarligt, men de vet också att det bara är i sin egen erfarenhet man verkligen kan förstå hur allvarligt det är att vara skild från Gud. Som abba Moses skriver till abba Poimen:

”Har du nog med synd i ditt eget liv och ditt eget hem har du inget behov av att gå på jakt efter den någon annanstans.”

Lika övertygade som dessa ökeneremiter är om att Gud förlåter vår synd, lika övertygade är de om att det tar ett helt liv att lära sig att ta emot förlåtelsen på ett sådant sätt att det egna livet blir förvandlat. Därför vet de också att bakom dömandet lurar alltid behovet att framstå som lite bättre än andra.

Paradiset IX kan beställas på www.silentiumskrifter.se