Prostrationen

 

Efter varje del av Efraims fastebön utför bedjaren en prostration. Den innebär att man nedfaller med huvudet mot marken. Genom prostrationen deltar kroppen i själens bön och själen ber med hela kroppen. Omvändelsen omfattar hela människan.

I ortodox tradition är prostrationen ett av de mest karakteristiska uttrycken för fastetidens gudstjänster. Genom att påbjuda prostration framhåller kyrkan att kropp och själ inte får skiljas åt. Hela människan har fallit, hela människan måste upprättas.

Som delaktig i Guds avbild är kroppen helig. Gud, den Helige, blev själv kropp. Fastan syftar till att återställa och rena kroppen till det själens tempel där Anden från Gud tar sin boning. Den kristna askesen är aldrig en kamp mot kroppen – den är en kamp i kroppen och för kroppens frälsning.

Prostrationen är omvändelsens och ödmjukhetens psykosomatiska uttryck, ett tillbedjans och lydnadens tecken.

 

 

… och inte döma min broder och syster

 

Så avslutar Efriam sin fastebön med de ord som löper som en röd tråd genom den andliga tradition han står i, från evangelierna via öknens eremiter och de tidiga monastiska fäderna: att aldrig, under några villkor döma sin nästa. Dömandet betraktas som den allvarligaste av synder. ”Ja, vad är allvarligare än det?”, frågar sig Dorotheos av Gaza.

Den svarte Moses, en storväxt före detta rövare i öknen, formulerar denna livsregel drastiskt: ”Munken måste dö bort från sin nästa, och får aldrig döma honom på något vis.”

Hur ska det förstås? Kanske blir det tydligare om vi vänder på satsen: Munken får inte döma sin nästa, inte mer än en död kan göra.

Icke-dömandets ”regel” ska inte förväxlas med en okritisk låt-gå-mentalitet, men vad vår nästa tar sig för är det inte vår sak att döma om. Min uppmärksamhet ska inte vara riktad mot grannens fel, utan mot mina egna. Ser jag dem, med ånger och bön om förlåtelse, finns inte längre utrymme att bedöma andra. Med Dorotheos av Gazas ord: ”Var och en skall ägna sig åt sina egna fel. Det är Guds ensak att förklara någon rättfärdig och förklara någon skyldig.”

 

 

Låt mig se mina synder

 

I fastebönens tredje led sammanfattar Efraim sin bön med följande vädjan: Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster.

I grunden finns endast en verklig fara för själen: högmodet. Stoltheten är källan till allt ont, den är det verkligt onda. Och samtidigt räcker det inte att jag ser mina synder; anblicken av dem kan i sig bli orsak till högmod.

De erfarna pilgrimerna varnar för de subtila former av pseudofromhet som under sken av ödmjukhet och självanklagelser bara är en förtäckt form av andligt högmod. Det är först när vi ser våra synder och inte dömer våra bröder och systrar, som kyskheten, ödmjukheten, tålamodet och kärleken har helat oss från våra andliga sjukdomar.

 

 

Kärleken

 

Så följer i Efraims bön till sist kronan på fasteverket, alla dygders dygd, det enda säkra tecknet på verklig mognad – kärleken!

Askes är den övning i kärlekens uppmärksamhet som gör hjärtat mjukt. Om fastan gör hjärtat hårt, är det ingen rätt fasta. Det mjuka hjärtat ska inte förväxlas med sentimentalitet eller inställsamhet. Kärleken är obeveklig som graven, en pil från Guds båge, en ljungande låga. Kärleken är stark inte svag, omutlig inte medgörlig.

Kärleken är den helige Andes främsta gåva, målet för alla våra ansträngningar. Kärleken vill ingen något ont – inte ens fienderna! Därför talar fäderna och mödrarna ständigt om kärleken till fienden som evangeliets udd.

 

 

Tålamodet

 

Kyskhet och ödmjukhet åtföljs av tålamod. Den fallna människan utmärks av otålighet, blind inför egna brister är hon snabb att fälla domar. Likgiltig inför allt utom den egna tillfredsställelsen vill hon att livet skall ge avkastning här och nu.

Som en Andens frukt är tålamodet en av de dygder som återställer gudslikheten. ”Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.” (Heb 6:12)

Gud ser det innersta i allt och hans tålamod är oändligt. ”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod?” (Rom 2:4) Ju närmare en människa kommer Gud, desto mer förvärvar hon en djup respekt för allt levande, och därmed tålamod med sig själv och sin omgivning. Därför kallas Mose, som fick se Gud på ryggen, den saktmodigaste människan på jorden.

 

 

Ödmjukheten

 

Kyskhetens första frukt är ödmjukhet. Den är grundtonen under Stora fastan. Om fastan blir en tid när vi ska bevisa saker för oss själva och varandra, blir den verkningslös.

De andliga fäderna och mödrarna påminner ofta om vår benägenhet att göra avhållsamheten till självändamål. ”Principles is what people have instead of God”, skriver Alexander Schmemann i sin dagbok. När fastan gör oss upptagna av fastan har den blivit en avgud. Alla sådana skymmer Gud och måste rivas.

Om fastans nådatid däremot gör oss lika publikanen, som inte försökte skyla sin synd och dessutom visste att synden gjort honom ovärdig att träda inför Gud – då har den utfört ett livgivande verk i oss. Den kan nu bli den ljusa sorgens tid, som låter oss nå målet ”mer rättfärdiga” än den som gett sig själv godkänt för en väl genomförd fasta.

 

 

Kyskheten

 

Medan den första delen av Efraims fastebön är ett rop från botten av vår hjälplöshet, vänds den nu till att bli en bön om helande.

Det första läkemedlet är kyskheten. Ordet kommer av latinets castitas och står i vidare mening för den inre frihet som gör att man har kontroll över sig själv och därmed respekterar andra människors värdighet. ”I ett klimat av kyskhet behöver ingen känna sig utsatt för ett besvärande intresse.” (Anders Piltz) Kyskheten hjälper oss att rena kärlekens intentioner.

Kyskhetens motsats är distanslösheten och nyfikenheten. Den som saknar distans kliver oupphörligen in i andra människors liv. Även på andlighetens område uppträder inte sällan en besvärande distanslöshet. När allt ska torgföras och kungöras blir andligheten okysk och mister sin sälta. Guds moder är efterföljansvärd i sin kyskhet: ”Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.” (Luk 2:19)

 

 

De tomma orden

 

Den första delen av Efraims fastebön avslutas med bönen om befrielse från de tomma orden.

Språket och förmågan att tala betraktas av kyrkofäderna som gudslikhetens sigill hos människan. Gud har uppenbarat sig i Ordet. Av alla skapade varelser är det bara människan som fått gåvan att tala. Men den högsta gåvan rymmer den största faran. På samma gång som den utgör människans adelsmärke, speglar den hennes fall och undergång.

Orden bygger upp och bryter ned. Tungan är ”full av dödligt gift” (Jak 3:8). Eller som Adrienne von Speyr uttryckt det: ”Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna.”

 

 

Maktlystnaden

 

Det kan tyckas märkligt, men det är just lättjan och modlösheten som ger näring åt den tredje sjukdomen: maktlystnaden. Vi kompenserar vår upplevelse av tomhet och vilsenhet med en destruktiv attityd som riktas mot andra människor.

Om livet inte är orienterat mot Gud, om han inte är Herre och Mästare i mitt liv, blir jag snart min egen herre. Allt värderas och bedöms utifrån mina behov, mina åsikter, mina önskningar. Maktlystnaden förmörkar våra relationer, inte nödvändigtvis genom att vi försöker dominera och styra vår omgivning. Den kan uttrycka sig i likgiltighet, förakt och ett totalt ointresse för andra människor.

Maktlystnad = lättja och modlöshet, nu riktade mot andra.

 

 

Modlösheten

 

Lättja leder till modlöshet. Ett tillstånd som de andlig fäderna och mödrarna beskriver som den största faran för själen eftersom den får allt att framstå i en dyster dager. ”Det lönar sig inte”, lyder dess mantra.

Modlöshet är om något en demonisk kraft – djävulen är framför allt en lögnare. Han ljuger om Gud, om världen och inte minst om oss själva. Allt för att hindra oss att se ljuset och sträcka oss mot det.

Fastebönen är ett rop om förbarmande: Fräls mig ur min bedrövelse!