Om liknöjdhetens demon

 

Evagrios av Pontos (d 399) gick långt in i öknen och i sitt eget inre. Den klarsyn han förvärvade bidrog till att lägga grunden till kyrkans stora vägledningstradition. Evagrios såg hur livet i öknen ibland kunde leda till bristande medkänsla. Om liknöjdhetens demon skriver han:

Vad ska vi nu säga om den demon som gör själen liknöjd? Jag drar mig för att skriva om honom. Hur själen, när han närmar sig, överger sin rätta hållning, mister all vördnad och gudsfruktan och inte längre betraktar synden som synd och det onda som ont.

Denna demon rår dock sällan på dem som lever i gemenskap. Skälet är enkelt: när människor i vår närhet drabbas av olycka, plågas av sjukdom, uthärdar fångenskap eller möter plötslig död, drivs demonen på flykten. Det räcker att själen upplever minsta medkänsla och sorg så skingras den okänslighet som denna demon är orsak till.

Som eremiter möter vi sällan sådant eftersom vi lever i öknen och sjukdom är ovanlig bland oss. Det var inte minst för att driva bort denna demon som Herren i evangelierna bjöd oss att besöka de sjuka och dem som är i fängelse.

 

 

Comments are closed.