Vänskapens affektion

 

När Lasaros systrar skickar bud till Jesus om sin brors sjukdom är det med budskapet: ”Herre, din vän är sjuk.” Jesus använder själv samma ord när han nås av nyheten om Lasaros sjukdom: ”Vår vän, Lasaros är sjuk.”

Vid bägge dessa tillfällen använder bibeltexten det grekiska ordet philos, som i klassisk grekiska är en term för affektiv, ömsesidig kärlek. Det är anmärkningsvärt. Begreppet är centralt i antiken, till exempel hos Aritstoteles, medan Nya testamentet använder det sparsamt. De tidiga kristna texterna anspelar oftare på familjeband när de talar om relationen mellan troende, så som bröder och systrar

Det fanns uppenbarligen ett djupt band av affektion mellan Jesus och Lasaros, vilket förstärks av att evangeliet efter Lasaros död uttryckligen säger att ”Jesus föll i gråt”; det är enda gången som det står att Jesus gråter. Den vänskap mellan två män som relationen mellan Jesus och Lasaros representerar kom under medeltiden att utforskas av bland andra Aelred av Rievaulx, som gör en annorlunda översättning av Första Johannesbrevet 4:16: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom.”

I tisdagens antifon i tidegärdens liturgi säger vi: I går och i dag, Lasaros är sjuk.

 

Lasaros har insjuknat

 

Passionstiden är här. Den femte veckan i fastan är passionsveckan eller – i östlig tradition – även kallad Lasarosveckan. I vår nya tidebönsbok för fastan lyssnar vi varje dag till ett avsnitt ur ”Lasarosevangeliet”, det elfte kapitlet i Johannesevangeliet.

Vem var Lasaros? Evangeliernas uppgifter är knapphändiga vad gäller hans biografi, utöver att han var bror till Marta och Maria. De tre syskonen bodde tillsammans i den lilla byn Betania, tre kilometer öster om Jerusalem. Mellan dem och Jesus utvecklas en nära och varm vänskap, och Jesus tycks ofta ha besökt hemmet i Betania. Var Lasaros aldrig gift och hade en egen familj? Ingenting tyder på det.

Antifonen i måndagens bön under dagen lyder: I dag får Jesus veta att Lasaros är sjuk när han vandrar på andra sidan Jordan.

 

 

Teopolitik

 

Vilken politik företräder profeterna? Martin Buber har myntat begreppet Teopolitik för profeternas politiska förhållningssätt. Dess mål är att Guds rike ska ta gestalt, men utan de stora imperierna. Därför är profeternas tro politisk, men aldrig så att de allierar sig med en politisk ideologi.

Stillhet är profetens program, inte att förväxla med passivitet, utan snarare synonym med tro och tillit. Den stora frågan nu som på Jeremias tid är: Går det att lita på Gud mer än på vapen?

Den profetiska tron lär oss att betrakta världen, leva i den och fatta våra beslut som om Gud är verklighetens Gud.

 

 

Profetens vrede

 

På besök hos beduiner i Al khan al-akhmar förstår vi profeten Jeremias vrede. Här lever ett trettiotal familjer i plåtskjul, flyktingar i sitt eget land. De har ingen annan önskan än att leva i fred med sin omvärld, undervisa sina barn, bevara sin värdighet och valla sina får. Men trakasserierna från landets myndigheter tycks inte ha någon ände. Den skola man byggt för att kunna undervisa barnen från fem beduinbyar är nu under hot om att rivas.

Vi besöker beduinerna tillsammans med rabbinen Jeremia (!), som berättar att han som ung träffade den legendariske Abraham Heschel. Och han delar dennes patos.

”Det är ett brott, vad vi utsätter dessa människor för!” utbrister rabbinen om sin egen regerings behandling av beduinerna. Han tillägger: ”Nationalismen är i dag den mest utbredda formen av avgudadyrkan.”

Genom  seklerna ropar hans namne, profeten från Anatot: ”Övergrepp på övergrepp, svek på svek.” (6:6)

 

 

En rastplats i öknen

 

Pilgrimsresans fjärde dag: vi vandrar utmed en wadi i Juda öken, från profeten Elias grotta i S:t Georgesklostret till palmstaden Jeriko. På avstånd ser vi grottorna. Här bor tystnadens konnässörer; de som vet att pilgrimskap är när en människa behärskar sin mun.

”O, om jag kunde finna ett rastställe i öknen”, ropar profeten Jeremia från staden. I dag har vi funnit den platsen.

 

En gren av ett mandelträd

 

I Shilo smakar vi på mandelträdets frukt. Av de vita blomklasarna som slog ut i februari har nu blivit välsmakande gröna mandlar.

Ska jag våga säga ja till Gud? När profeten brottas med frågan svarar Gud med en ordlek. Shaqed, som detta träd heter på hebreiska, är snarlikt ordet för vaka, shoqed.

”Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.” Jeremia, om du lånar mig din mun ska jag ta ansvar för mitt ord.

Den som lämnar utvärderingen av sitt liv åt Gud står fri från kravet att leverera.

 

 

Vid omvändelsens port

 

Frågorna tränger sig på när vi vandrar på tempelplatsen. Hur uppstår en kultur där Gud tvingas ut till sidlinjen i den värld han själv skapat? En religion som är stum inför de stora frågorna och förbudsivrande inför de små? Ett folk där en socialiserad kriminalitet blivit en källa till självberöm, ämnet för poesi och parader?

Genom millennier och sekler når oss ekot av Jeremias tempelpredikan: ”Detta hus, som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste?” Profeten bär fram sitt budskap vid omvändelsens port; den står alltid öppen. ”Om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan … inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats.”

Samma dag firar vi mässa i vår pilgrimsgrupp omkring ett litet utomhusaltare på den plats på Olivbergets sluttning där Jesus grät över Jerusalem.

 

 

Vi böjer oss inför den Frånvarande

 

Jerusalem måndag morgon den fjärde veckan i fastan. I Anastasia, Uppståndelsekyrkan eller Holy Sepulchre i väst, tillber vi den Frånvarande,

Under det senaste året öppnade arkeologer Graven i samband med restaureringar och frigjorde den tomma stenbädd som Maria Magdalena, Johannes och Petrus var de första att se.

I ett franciskankloster mötte vi igår en av de två journalister som fått vara med inne i Graven när det skedde. Hennes hjärta brann när hon berättade om den tomma graven. ”Jag böjde min knän inför den Frånvarande.” Och hon tillade: ”Om våra liv vittnar om kraften i hans uppståndelse kommer världen att förvandlas.”

Det vi har sett med egna ögon, det vi tagit på med våra händer, det är vårt ärende: Graven är tom. Därför är Kristus närvarande här och överallt.

Om liknöjdhetens demon

 

Evagrios av Pontos (d 399) gick långt in i öknen och i sitt eget inre. Den klarsyn han förvärvade bidrog till att lägga grunden till kyrkans stora vägledningstradition. Evagrios såg hur livet i öknen ibland kunde leda till bristande medkänsla. Om liknöjdhetens demon skriver han:

Vad ska vi nu säga om den demon som gör själen liknöjd? Jag drar mig för att skriva om honom. Hur själen, när han närmar sig, överger sin rätta hållning, mister all vördnad och gudsfruktan och inte längre betraktar synden som synd och det onda som ont.

Denna demon rår dock sällan på dem som lever i gemenskap. Skälet är enkelt: när människor i vår närhet drabbas av olycka, plågas av sjukdom, uthärdar fångenskap eller möter plötslig död, drivs demonen på flykten. Det räcker att själen upplever minsta medkänsla och sorg så skingras den okänslighet som denna demon är orsak till.

Som eremiter möter vi sällan sådant eftersom vi lever i öknen och sjukdom är ovanlig bland oss. Det var inte minst för att driva bort denna demon som Herren i evangelierna bjöd oss att besöka de sjuka och dem som är i fängelse.

 

 

Det andliga kändisskapets lockelse

 

I en tid när många ville kalla sig andliga vägledare och samla lärjungar omkring sig skriver Nilos av Ankara i Filokalia om det andliga kändisskapet lockelse. Han ser omkring sig hur oerfarna själar eftersträvar ställningen som andliga vägledare, utan att inse hur riskabelt det är. ”De njuter av offentligheten, påhejade av sina beundrare, som om de ägnade sig åt scenkonst”, skriver Nilos och fortsätter:

Erfarenheter visar att uppgiften att vägleda andra bör anförtros åt den som nått en inre jämvikt och inte har personliga fördelar i åtanke. Ingen bör inbilla sig att en andlig vägledare bekvämt kan luta sig tillbaka, för inget är mer krävande än att bära ansvar för andras själar.

Med anspelning på berättelsen om hur en av profeten Elisas lärjungar tappade yxlbladet i vattnet när han höll på att fälla en trädstam och utbrast: ”Vilken olycka! Och jag som hade lånat yxan!”, skriver Nilos:

Samma sak råkar de utför som försöker vägleda genom det man felaktigt hört andra säga. De blir avslöjade med att motsäga sig själva eftersom deras undervisning är lånad.