Andens kollaboratörer

 

Gent, fredag morgon. I denna sällsamt vackra belgiska stad, med sin gotiska katedral och organiska caféer i nästan varje hörn, vistas jag i karmeliternas kloster mitt i stadens centrum. Förutom brödernas konvent finns här retreatcenter, bokförlag och inte minst karmeliternas imponerande medeltidskyrka (bilden).

Ett sammanträffande i klostret väcker en tacksam erinring. ”Fader Wilfrid var min novismästare när jag trädde in i klostret”, berättare fader Carlos, karmeliten som också är min förläggare i Belgien.

Han berättar att han själv var 19 år när han inträdde och munken som blev hans andlige fader var inte mer än 34. Bara några år senare lämnade Wilfrid Stinissen Belgien för Sverige, där han kom att bli en av det senaste halvseklets mest inflytelserika andliga röster.

I samtalet med fader Carlos, och under kvällens symposium om den helige Ande, påminner vi oss båda broder Wilfrids speciella karisma: i hans sällskap blev den tänkte Guden en verklig Gud.

Samma förlösande erfarenhet väntar i varje möte med en människa som kollaborerar med den helige Ande.

 

 

Ett ljus tränger igenom

 

Påsktiden är femtio dagar lång, fastan endast fyrtio. Guds löften överträffar allt vi kan föreställa oss. Det tar tid att ta in ord som dem profeten Jesaja uttalar i dagens läsning: ”Jag ska göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden.” (Jes 49:6)

Men de som varit uppriktiga i sin sorg finner med tiden en hemvist i löftet om en ny framtid mot alla odds. De vågar tro att imperiet aldrig kommer att lyckas i sitt uppsåt att eliminera Gud som den som har sista ordet när historien ska skrivas.

Ett ljus tränger igenom som gör det möjligt att bo i visionen om en alternativ framtid, trots att det inte går att se skymten av någon sådan.

 

 

”Bibeln handlar om mig”

 

”Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa handlar om mig.” (Joh 5:39)

Jesu ord i en av denna veckas läsningar påminner oss om vad den praktik som kallas lectio divinahandlar om: att upptäcka hur allt i Bibeln handlar om Jesus.

Varje lectio divina– bibelläsning – förutsätter en epikles, säger Enzo Bianchi. En bön om den helige Andes ljus. Han tillägger: utan epiklesen blir läsningen enbart en intellektuell övning. Den ger inte evigt liv.

Lectio divina: I läsningensöker vi Kristus, under meditationenfinner vi honom, i bönenger vi vårt gensvar till honom som vars röst vi hört. Frukten är kontemplation: den avklarnade blick som ger liv åt allt den ser på.

 

 

Den förste kontemplative

 

Liksom allt tal om Gud förutsätter Guds eget tal (Gud är den förste teologen), så förutsätter all kontemplation Guds blick (Gud är den förste kontemplative).

Kontemplation = att se utan att begära, utan att vilja äga eller bli belönad. En blick befriad från begär befriar allt den ser på. Och smakar självförglömmelsens djupa och bestående glädje.

I kontemplationen lär vi oss vad verklig frihet är: att se på världen, på människorna och allt skapat, sådana de är inför Gud och i Guds blick. Därför är kontemplation en förutsättning för allt tal om mission. Evangelisationen blir som mest effektiv när vi inte planerar och strävar för den.

 

 

Räds inte heligheten!

 

”Räds inte heligheten! Den kommer inte att döda din energi, vitalitet och glädje. Tvärtom gör den dig till just det som Fadern tänkte när han skapade dig, så att du blir trogen ditt djupast jag.”

Så skriver påve Franciskus i sin tredje ”apostoliska skrivelse” – Gaudete et Exsultate– publicerad i måndags. I fem korta kärnfulla kapitel utforskar han tecknen på helighet och vägen dit i vår tid. Tidskriften The Tablet beskriver den som påvens ”andliga mästerverk”, en text om en inkarnerad andlighet som kan ge underlag för tusen predikningar. Allt fångat i en berömd fras som blivit något av ett ledmotiv i denne påves andliga ledarskap: ”Verkligheten är viktigare än idéerna.”

Är heligheten attraktiv? Alltför ofta har den fört tanken till världsfrånvändhet och andlig överlägsenhet. Eller till felfrihet. Men påve Franciskus nydefinierar begreppet så att knappast någon kan undgå att känna sig personligt tilltalad – och berörd. ”Detta är inte en teologisk traktat om helighet, utan en trosstärkande appell för att uppliva längtan efter helighet”, skriver benediktinmunken Laurence Freeman i en kommentar.

”Den helighet Gud kallar dig till växer genom de små handlingarna”, skriver påve Franciskus, och lyfter fram den helighet han möter hos vanliga kristna som tålmodigt och stilla, dag för dag, lever sin tro. ”Hos föräldrar som uppfostrar sina barn med djupaste kärlek, hos män och kvinnor som arbetar hårt för att försörja sina familjer, hos de sjuka, hos ett ålderstiget ordensfolk som aldrig mister sitt leende. I deras dagliga strävan ser jag heligheten hos en stridande kyrka. Det är en helighet man inte sällan finner hos sina närmaste grannar, de som lever mitt ibland oss och reflekterar Guds närvaro. Man skulle kunna kalla dem ’helighetens medelklass’.”

 

 

Triggern

 

Något av det mest slående i berättelserna om uppståndelsen är hur även de som känt Jesus länge, inte alls känner igen honom. För Johannes, påsktidens evangelist framför andra, är tron på den Uppståndne en plötslig insikt – inte ett resultat av logiska slutsatser.

Johannes fångar detta i en serie utrop timmarna och dagarna efter uppståndelsen. Maria Magdalenas häpna: ”Rabbouni!” Eller när Tomas utbrister: ”Min Herre och min Gud!” Och senare, Petrus och Johannes reaktion på Tiberias strand: ”Det är Herren!”

Triggern som får de spridda pusselbitarna att falla på plats är ett ögonblick av klarhet.