Den förste kontemplative

 

Liksom allt tal om Gud förutsätter Guds eget tal (Gud är den förste teologen), så förutsätter all kontemplation Guds blick (Gud är den förste kontemplative).

Kontemplation = att se utan att begära, utan att vilja äga eller bli belönad. En blick befriad från begär befriar allt den ser på. Och smakar självförglömmelsens djupa och bestående glädje.

I kontemplationen lär vi oss vad verklig frihet är: att se på världen, på människorna och allt skapat, sådana de är inför Gud och i Guds blick. Därför är kontemplation en förutsättning för allt tal om mission. Evangelisationen blir som mest effektiv när vi inte planerar och strävar för den.

 

 

Räds inte heligheten!

 

”Räds inte heligheten! Den kommer inte att döda din energi, vitalitet och glädje. Tvärtom gör den dig till just det som Fadern tänkte när han skapade dig, så att du blir trogen ditt djupast jag.”

Så skriver påve Franciskus i sin tredje ”apostoliska skrivelse” – Gaudete et Exsultate– publicerad i måndags. I fem korta kärnfulla kapitel utforskar han tecknen på helighet och vägen dit i vår tid. Tidskriften The Tablet beskriver den som påvens ”andliga mästerverk”, en text om en inkarnerad andlighet som kan ge underlag för tusen predikningar. Allt fångat i en berömd fras som blivit något av ett ledmotiv i denne påves andliga ledarskap: ”Verkligheten är viktigare än idéerna.”

Är heligheten attraktiv? Alltför ofta har den fört tanken till världsfrånvändhet och andlig överlägsenhet. Eller till felfrihet. Men påve Franciskus nydefinierar begreppet så att knappast någon kan undgå att känna sig personligt tilltalad – och berörd. ”Detta är inte en teologisk traktat om helighet, utan en trosstärkande appell för att uppliva längtan efter helighet”, skriver benediktinmunken Laurence Freeman i en kommentar.

”Den helighet Gud kallar dig till växer genom de små handlingarna”, skriver påve Franciskus, och lyfter fram den helighet han möter hos vanliga kristna som tålmodigt och stilla, dag för dag, lever sin tro. ”Hos föräldrar som uppfostrar sina barn med djupaste kärlek, hos män och kvinnor som arbetar hårt för att försörja sina familjer, hos de sjuka, hos ett ålderstiget ordensfolk som aldrig mister sitt leende. I deras dagliga strävan ser jag heligheten hos en stridande kyrka. Det är en helighet man inte sällan finner hos sina närmaste grannar, de som lever mitt ibland oss och reflekterar Guds närvaro. Man skulle kunna kalla dem ’helighetens medelklass’.”

 

 

Triggern

 

Något av det mest slående i berättelserna om uppståndelsen är hur även de som känt Jesus länge, inte alls känner igen honom. För Johannes, påsktidens evangelist framför andra, är tron på den Uppståndne en plötslig insikt – inte ett resultat av logiska slutsatser.

Johannes fångar detta i en serie utrop timmarna och dagarna efter uppståndelsen. Maria Magdalenas häpna: ”Rabbouni!” Eller när Tomas utbrister: ”Min Herre och min Gud!” Och senare, Petrus och Johannes reaktion på Tiberias strand: ”Det är Herren!”

Triggern som får de spridda pusselbitarna att falla på plats är ett ögonblick av klarhet.