Tankens omvändelse

 

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader.

Ett ord av Paulus från Efesierbrevet var föremål för ständiga kommentarer i den tidiga kyrkan: ”En är Gud och allas Fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.” (Ef 4:6)

Vad innebär det att Gud är fader? Dionysios Areopagiten påminner om att när vi närmar oss Gud måste vårt sätt att tänka genomgå en omvändelse: det handlar inte om att tänka på Gud utan om att tänka i Gud.

Fader är ingen genusbeteckning. Det gudomliga mysteriet ligger bortom motsatsen mellan maskulint och feminint, och rymmer dem båda. Evangelisten Johannes talar om ”Faderns sköte” på samma gång som Bibeln vittnar om Guds moderliga ömhet.

Klemens av Alexandria skriver: ”Genom sin hemlighetsfulla gudomlighet är Gud fader. Men barmhärtigheten han hyser för oss gör att han blir till moder.”

 

 

En enda flamma

 

Jag tror på en enda Gud.

Den kristna tron tillber Gud som en enda flamma, han som säger: ”Jag är den förste och den siste, förutom mig finns ingen Gud.” (Jes 44:6) I denne Gud kan ingenting vara opersonligt. Därför är kontemplationen av den ende Guden, firad i kyrkans gemensamma bekännelse, en treenighetsupplevelse.

Gregorios av Nazianzos, Teologen kallad för sitt sätt att lovsjunga Guds mysterium, beskriver Gud som en enhet med åtskillnad: ”En Enda i de Tre – detta är Gud. De Tre som en Enda: det är de Tre i vilka Gudomen finns, eller för att vara exakt, som är Gudomen. ”

Och han tillägger: ”Knappt har jag börjat besinna Enheten förrän Treenigheten låter mig bada i dess glans. Knappt har jag börjat besinna Treenigheten förrän jag grips av Enheten på nytt.”

I den flamma som är Gud öppnar sig kärlekens väldiga rymd. Den Ende är aldrig utan den Andre i den stora gudomliga enheten.

 

 

Lex orandi, lex credendi

 

Frågar någon vad vi som kristna tror börjar vi ibland räkna upp trossatser. Men den kristnes tro utgår inte från ett antal dogmer, som sedan tar sig uttryck i en viss praktik och etik.

Vill man ta reda på vad de kristna tror ska man delta i deras gudstjänst. Den gamla devisen lex orandi, lex credendi – som man ber, så tror man – innebär att bönen är den främsta källan för de kristnas tro.

När vi i gudstjänsten bekänner vår tro är det inte så mycket vad vi tror som vem vi tror på. Vi har inte övertygats av argument men av någon som söker oss genom att urholka vår själ, så att vi blir redo att ta emot honom.

Trosbekännelsen är en doxologi – en lovprisning – inte ett själlöst upprepande av trossatser. I många traditioner sjunger därför församlingen mässans credo. Och upplever hur rätt Augustinus hade: ”Den som sjunger ber dubbelt.”

 

 

Credo

 

I dag börjar apostlafastan, som med en tidig påsk blir ovanligt generös i år – den sträcker från måndagen efter pingstveckan till aftonen före den 29 juni då kyrkan firar apostlarna Petrus och Paulus fest.

I fastebloggen ska vi under årets apostlafasta reflektera över kyrkans trosbekännelse: det credo vi bekänner i doxologins – lovprisningens – form när vi firar mässan varje söndag, och som inleds med orden Jag tror på.

Begreppet tro används på två sätt i Bibeln och den kristna traditionen. Utan att skilja dem åt görs en distinktion mellan den allmänna tron – ”tron att” – och den personliga tron – ”tron på”.

Varje gång vi säger ”Jag tror på” ger vi uttryck för en längtan efter att se. Bekännelsen av tron i liturgin är en handling som stegrar längtan.

 

 

”En förvånande lycka fyller min själ”

 

Ur pingsten föds en glädjens spiritualitet och få har vittnat med samma eftertryck om glädjen som den helige Andes mest oefterhärmliga kännemärke som den ryske staretsen Serafim av Saraov

”Min glädje!” hälsade han dem som kom i hans väg, ofta till deras egen förvåning. Denna ömhetens och munterhetens eremit var sträng mot sig själv men mild mot alla som kom i hans väg. ”Man måste vara vänlig mot sin själ”, sa han till dem som begrät sina synder. Hans vägledning till dem som misströstade löd: ”I det andliga livet behöver vi inte göra sådant som är över vår förmåga.”

Frälsningens väg var för Serafim av Sarov den väg på vilken glädjen strömmar in i själen. En av hans lärjungar beskrev upplevelsen av att be tillsammans med sin andlige fader: ”En oanad känsla av välbefinnande, en förvånande lycka fyller min själ.”

Nu väntar pingsten på oss, den högtid vars frukt beskrivs i det första bandet av kyrkans historia: ”Lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig Ande.” (Apg 13:52)

 

 

Morgonens lovsång

 

Denna morgon prisar jag dig, Fader, för den uppgående solen som förklarar himlen i öster.

Jag prisar dig med hackspetten i den stora eken, med blåmesen och grönfinken, och med duvorna som byggt bo i den stora tujan. Jag prisar dig med de mörkröda tulpanerna, ståtliga på sina långa stänglar, med de blommande äppelträden och den nyutslagna syrenen, och med alliumlökarna på väg att öppna sina ögon. Jag prisar dig med den nerklippta lavendeln, med salvian och den klargröna björnroten, och med aklejan som väntar på sin pingst. Jag prisar dig med tusen och åter tusen bin, som tjänar din mänsklighet och ärar dig med sin nektar. Jag prisar dig med göken som alltid vet tiden för sin vigilia. Du har gjort oss alla med din hand och tilldelat oss vår plats i din underbara värld.

Barmhärtige Fader, jag tackar dig för att du inte upphör att resa mig upp var gång jag faller. Denna morgon ber du mig inte om något annat än att vara din vän. Att vara din vän är att ta emot din vänskap, med Sonen och den helige Ande, det är att varje dag födas på nytt, i ditt ljus, för att leva i förundran och tacksamhet för din nåd som varar från evighet till evighet.

 

 

Hemma hos

 

Varje gång vi läser och lyssnar till evangeliets ord måste vi komma ihåg att de är riktade till människor som ”ännu inte existerar”. Ett livgivande gensvar på det evangeliet begär av oss förutsätter en genomgripande förvandling av våra liv, av känslor, tankar, fantasier och önskningar.

Att bli omvänd till kristen tro handlar inte om att lägga sig till med en ny uppsättning trossatser, utan om att bli en ny människa – en människa som Gud är hemma hos. We shall come and make a home in that person, säger Jesus (Joh 14:23, Revised New Jerusalem Bible).

Därför är, med Serafim av Sarovs ord, målet med det kristna livet att förvärva den helige Ande.

 

 

Slånbärsträdets sång

 

I dag gick solen upp 04.43. Tidningsbudets vita bil stannar till vid brevlådarna på grusvägen och lämnar gårdagens nyheter. Två hackspettar växelsjunger sin morgonbön bland ekarna. Slånbärsträdet som stått i liturgisk skrud i fem dagar, fyllt av sången från en fulltalig församling av bin, har börjat fälla sina vita blad över gräsmattan. Potatisen är i jorden, den första ruccolan sådd och örtagården nerklippt och rensad.

En vanlig dag: ”Ett moln tog honom ur deras åsyn.” Samma moln som omgav Tabernaklet och Horebsberget. När molnet sänker sig skyms sikten och hörs rösten: ”Det är för ert bästa jag lämnar er.”

Den kristna kallelsen efter Kristi himmelsfärd: Att leva i tron på den verkligaste av verkligheter. Han har gett oss en plats i himlen.

I kväll förväntas solen gå ner 21.03.

 

Evangeliets ethos

 

Jesu undervisning kan inte fångas i en uppsättning regler. Om vi försöker göra regler av hans ord kommer dessa att motsäga varandra – och vi kommer att döma varandra.

Vad evangelierna förmedlar är snarare ett ethos, en anda. Jesus säger inte samma sak till två människor, men sanningen förblir densamma. För den som vill ha en samling regler att leva efter blir dock detta alltför vagt och otillfredsställande.

Vad de skriftlärda ännu inte förstått, trots att Jesus klargör det i samtalet med dem, är att lagen står i nådens tjänst. När lagen låter oss känna vår svaghet – vi förmår inte leva upp till den – är det för att vi ska lära känna Guds barmhärtighet. Så att vi blir barmhärtiga mot varandra.