Uppståndelsens spiritualitet

 

Vi har nått apostlafastans sista dag. I vår drygt månadslånga meditation över kyrkans credo, den nicenska trosbekännelsen, påminns vi slutligen om hur Nicenum utmynnar i överlåtelsen åt kyrkan som global gemenskap, en enda kropp, med rötter hos apostlarna, främst Petrus och Paulus som vi firar imorgon. Och därmed i förtröstan på kyrkans stora gåva: ett enda dop till syndernas förlåtelse.

Som vår mor och Kristi kropp är kyrkan ingen institution, hon är den gemenskap åt vilken Gud har anförtrott sig själv och sina gåvor. Det är genom kyrkan som Jesus oupphörligen säger: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, så skall jag ge er ro.” I kyrkan infogas vi genom dopet i den gemenskap vi är skapade för, med Gud och med varandra. Hon är det nya Eden, den utvalda plats Gud tilldelat människan där hon har allt hon behöver och kan mogna till Guds likhet, förverkligandet av vår sanna identitet.

Så avslutas trosbekännelsen i förväntan: vi tror ock på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Inte på grund av vår tro, men genom vad Gud gjort för oss hoppas vi på den dag om vilken det heter: ”Döden skall inte finnas mer.”

Kristen tro är mer än något annat en uppståndelsens spiritualitet. Det vi väntar är bara den slutliga bekräftelsen på vad som redan har skett: när Kristus uppstod från den oåterkalleliga döden, nedtrampade han döden och åt dem som är i gravarna gav han evigt liv.

 

 

En pågående epikles

 

Nu är det avgjort. Tron på Guds treenighet har i och med att punkt sätts för Nicenum en gång för alla slagit djup rot i kyrkan. Den är ingen teologisk innovation, ingen ”halsbrytande sifferexercis” för att tala med Lars Thunberg, utan frukten av ett ingående bibelstudium. Även om begreppet treenighet inte förekommer i Bibeln är det med språk och formuleringar från Bibeln som trosbekännelsen framhåller Gud som Fader, Son och Ande – tre personer med en enda natur.

Allra klarast lyser detta mysterium i Johannesevangeliet, som när Jesus säger: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid.”Sonen är den som beder, Fadern är den som sänder, Anden är den som kommer.

Därför är den kristna gudstjänsten en ständigt pågående epikles. Kyrkan upphör aldrig att säga: ”Kom, helige Ande!”

 

 

Han såg Tre och tillbad En

 

Även i den hebreiska Bibeln, vårt gamla testamente, framträder konturerna av Guds treenighet. Därför bekänner kyrkan tron att den helige Ande talade genom profeterna.

När den ryske munken och ikonmålaren Adrej Rubljov på 1400-talet greps av en längtan att gestalta Guds treenighet, målade han under Andens inspiration vad som blivit den kanske mest berömda ikonen i hela världen. Motivet är Mamres terebintlund där Abraham får besök av Gud i tre gestalter. Ambrosius av Milano kommenterar: I sina gäster ”såg Abraham Tre och tillbad En”.

 

 

Livgivandets nådegåva

 

Trosbekännelsen framhåller en av de många bilder som används i Bibeln för att beskriva den helige Ande: Livgivaren.

Som livskällan, den som alstrar liv, representerar Anden Guds moderliga sida. Skapad till Guds avbild – den helige Andes avbild – är människans kallelse att ge livet vidare. Varje människa har ett uppdrag att vara förälder, inte alla i biologisk mening, men alla genom att vara fruktbärande och förmedla liv.

Här är all andlighets viktigaste probersten, dess test. En kyrka fylld av Ande känns inte igenom på sina upplevelser, eller aktiviteter, utan på livet som ständigt föds och förnyas.

När däremot det funktionella tar överhanden bedrövas den helige Ande, livgivandets nådegåva tynar och vi får en kyrka genom vilken Gud inte längre kan födas i världen.

 

 

Den sista är den första

 

Även om den helige Ande kommer ”sist” i trosbekännelsens tillbedjan av den treenige Guden, är Anden den vi möter först i egenskap av Livgivare. Utan Anden ser vi inte vem Jesus är; utan Sonen förblir Fadern dold för oss. Som Irenaeus av Lyon uttrycker det: ”Genom Anden uppstiger vi till Sonen; genom Sonen uppstiger vi till Fadern.” Eller med Basileios ord: ”Man kan inte tänka på Sonen utan att vara upplyst av Anden.”

Många vet dagen när de första gången mötte Jesus på ett personligt sätt, men ingen kan med säkerhet säga när hon första gången berördes av den helige Ande. Anden är verksam i våra liv långt innan vi är medvetna om det.

I allt levande förnimmer vi Andens – och därmed Guds – närvaro. Därför utbrister psalmsångaren: ”Vart skall jag gå för din Ande och vart skall jag fly för ditt ansikte.” (Ps 139:7)

 

 

Och på den helige Ande

 

Nu följer en mening i Nicenum, den ekumeniska trosbekännelsen från 300-talet, som under stor noggrannhet formulerades vid det andra kyrkomötet, det som hölls i Konstantinopel 381:

Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Faders, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna.

När kyrkan med eftertryck hållit fast vid tron på Sonens gudom återstod att reflektera över en fråga som det ännu vid denna tid rådde en utbredd osäkerhet kring: Vad eller vem är det som Jesus talar om som ”en annan hjälpare”? Är Anden ett namn på en dimension, en egenskap i Gud? Eller är det Gud själv som kommer till människan i den helige Ande?

De kappadokiska kyrkofäderna – Basileios av Caeareaa, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa – kom att spela en avgörande roll när tron på den helige Ande stärktes. Ett huvudargument, liksom när man hade talat om Jesus, var att det måste finnas ett samband mellan vad Gud gör och vem Gud är. Den som är delaktighet i Guds handlingar är rimligen också delaktig i Guds väsen.

När Anden uppfyller en människa är det inte en energi som genomströmmar henne. Det är Gud själv, i sin fullhet, som tar sin boning i henne. Detta är det nya, det oerhörda och det tidigare ohörda när evangeliet utbreds.

 

 

Hoppet drar allt med sig

 

Kristi återkomst och domen vid tidens slut är en viktig del av urkristen tro. Flera av de nytestamentliga breven ger uttryck för en stark förväntan om återkomsten som en nära förestående händelse.

Det bibliska hoppet är ingen from förhoppning. Vi kan släcka kärlekens lågor på jorden, men Guds kärlek till sin skapelse slocknar aldrig. Därför vågar vi hoppas på det slutmål för hela skapelsen som vi dagligen ber om i Herrens bön: ”Låt ditt rike komma.” Där denna bön beds med förväntan bevaras blicken klar.

När hoppet slocknar börjar allt gå utför. Men så länge hoppet lever, drar det allt annat med sig.

 

 

Domens eld

 

Därifrån igenkommande för att döma levande och döda.

Domen är garantin för att rättvisa ska skipas. Men vad innebär Guds rättvisa? Ibland har teologer fastnat i en alltför mänsklig bild av rättvisan, som de sedan velat tillskriva Gud. Men vi kan inte förstå den bibliska rättvisan om vi inte förstår att dess innersta väsen är kärlek.

”Säg inte att Gud är rättvis”, utbrister Isak Syriern och fortätter: ”Hur kan du kalla Gud rättvis när du läser liknelsen om vingårdsarbetarnas löner?” Gud är mer än rättvis, han är framför allt mild och god, ja, han är en vanvettig kärlek som aldrig upphör att stiga ned i vårt helvete för att åter resa oss upp.

Fäderna i den tidiga kyrkan upphör inte att framhålla hur domens eld är den gudomliga kärlekens eld. Vad vi bör be om är att den yttersta domen övergår våra liv, redan nu. Att domens eld förtär det onda i var och en av oss, att ogräset i våra liv ”kastas i den brinnande ugnen”.

 

 

Hedersplatsen

 

Jesus hör hemma hos Fadern. Och vi hör hemma hos Jesus.

Med orden och stigit upp till himlen, och sitter på Faderns högra sida sammanfaller trosbekännelsen med Psaltarens tronbestigningspsalmer: ”Så lyder Herrens ord till min härskare: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.” (Ps 110:1)

Psaltaren får sin profetiska uppfyllelse i Kristus, psalmsångaren. Israels lovsång är hennes bekännelse. På samma sätt med kyrkans. Lex orandi, lex credendi. Så som vi sjunger, så tror vi. Därför är credot, efter predikan i varje söndags gudstjänst, en doxologi, en hyllning till honom som efter att ha fullgjort allt för hela världens frälsning har intagit hedersplatsen i himlen och nu säger till oss: ”Ni skall vara där jag är.” (Joh 14:3)

När trosbekännelsen får förfluten tid och framtid att smälta samman i nuet antar den formen av profetia.

 

 

Allt är fyllt av ljus

 

Orden på tredje dagen uppstånden ifrån de döda är vår trosbekännelses mest centrala sats.

Uppståndelsen bekräftar legitimiteten i de anspråk Jesus gjort. Uppståndelsen övertygar om att han är själva närvaron av Gud, som nu bekräftat sitt urgamla namn: den som ”leder ner i dödsriket och räddar därifrån”. Det är uppståndelsen som får lärjungarna att för första gången vända sig i åkallan till Jesus med det namn som Gamla testamentet reserverar för den ende Guden: Jahve, Kyrios, Herren.

Kristi påsk har en gång för alla överskridit den mest omutliga av alla gränser. En port har öppnats till en gemenskap som för alltid är undantagen döden.”Allt är nu fyllt av ljus, himlen, jorden och till och med helvetet”, heter det i den bysantinska påskliturgin”.