Hedersplatsen

 

Jesus hör hemma hos Fadern. Och vi hör hemma hos Jesus.

Med orden och stigit upp till himlen, och sitter på Faderns högra sida sammanfaller trosbekännelsen med Psaltarens tronbestigningspsalmer: ”Så lyder Herrens ord till min härskare: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.” (Ps 110:1)

Psaltaren får sin profetiska uppfyllelse i Kristus, psalmsångaren. Israels lovsång är hennes bekännelse. På samma sätt med kyrkans. Lex orandi, lex credendi. Så som vi sjunger, så tror vi. Därför är credot, efter predikan i varje söndags gudstjänst, en doxologi, en hyllning till honom som efter att ha fullgjort allt för hela världens frälsning har intagit hedersplatsen i himlen och nu säger till oss: ”Ni skall vara där jag är.” (Joh 14:3)

När trosbekännelsen får förfluten tid och framtid att smälta samman i nuet antar den formen av profetia.

 

 

Allt är fyllt av ljus

 

Orden på tredje dagen uppstånden ifrån de döda är vår trosbekännelses mest centrala sats.

Uppståndelsen bekräftar legitimiteten i de anspråk Jesus gjort. Uppståndelsen övertygar om att han är själva närvaron av Gud, som nu bekräftat sitt urgamla namn: den som ”leder ner i dödsriket och räddar därifrån”. Det är uppståndelsen som får lärjungarna att för första gången vända sig i åkallan till Jesus med det namn som Gamla testamentet reserverar för den ende Guden: Jahve, Kyrios, Herren.

Kristi påsk har en gång för alla överskridit den mest omutliga av alla gränser. En port har öppnats till en gemenskap som för alltid är undantagen döden.”Allt är nu fyllt av ljus, himlen, jorden och till och med helvetet”, heter det i den bysantinska påskliturgin”.

 

 

Livet uppslukar döden

 

Som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven, som på tredje dagen har uppstått från de döda.

Nu övergår trosbekännelsen till den centrala händelsen i Jesu liv, den som allt annat varit en förberedelse för: påsken. Hela berättelsen om Jesu verksamhet utelämnas, och vi påminns om att credot växte fram som en dopbekännelse. Genom att Pilatus namn nämns markeras hur Kristi lidande har utspelat sig offentligt vid en bestämt tidpunkt i historien.

Det är för att livet ska uppsluka döden och hatet förtäras i den gränslösa kärlekens djup som Gud har blivit människa. Korset är en kosmisk händelse som förvandlar univserum. ”Några droppar blod förnyar hela universum”, skriver Gregorios av Nazianzos.

 

 

Bilden av Gud

 

Den Osynlige har blivit synlig! Den fördolde har av­täckt sitt ansikte. Gud, som är ande och utan form, har antagit en kropp och förenat sig med materien.

På denna bekännelse målas och vördas ikonen. Den kom tidigt att bli en av de starkaste symbolerna för radikaliteten i Guds människoblivande. Bildstormarnas svåraste motståndare var ikonteologerna. De menade att det gammaltestamentliga bildförbudet både skärps och upphävs när Gud ”avbildas” i Jesus. ”Den som har sett mig har sett Fadern”, sa Jesus.

Ikonen kränker inte bildförbudet. Den visar tvärtom på dess enda möjliga konsekvens – såvida det är sant att Gud blivit verklig människa i Jesus. Därför skriver Leonid Ouspensky: ”Utan bilden är kristendomen inte längre någon kristendom.”

 

 

Fattbar och ofattbar

 

… och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria.

Vårt credo klättrar nu mot ett crescendo när vi sätter ord på vår tro på ”ett mysterium som är svårare än något annat att fatta”, som Maximos Bekännaren uttrycker det om inkarnationen. Han tillägger: ”När Gud blir människa gör han sig fattbar endast genom att bli ännu mer ofattbar.”

För fäderna i den tidiga kyrkan är inkarnationen resultatet av en lång mognadsprocess i historien under vilken en liten krympande ”rest” håller hoppet och förväntningarna levande. Det leder så småningom fram till en kvinna, Maria, som säger sitt ”ja” – förutsättningen för att föreningen mellan Gud och människa ska bli möjlig.

”Hon bar den väldige giganten som bär världen, hon kysste och smekte honom”, skriver den syriske hymndiktaren Jakob av Sarug

 

 

Nedstigandet

 

Vad får Gud att stiga ned från himlen? Hans medlidande, svarar Origenes. ”Om han inte hade lidit skulle han inte ha kommit för att dela den mänskliga tillvaron med oss.”

Gud led alltså först och nedsteg sedan.

Vad kan säga mer om Gud än hans kärleks lidande?

 

 

Inget annat hjälper mot törsten

 

Som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himlen.

Eftersom ”människan är så mycket större än människan”, som Pascal uttryckte det, blir människan inte salig – tillfreds – förrän hon finner sin hemort i Gud.

Eftersom vi alla är ”märkta av den ofattbara gudomligheten genom det mysterium som finns i oss”, med Gregorios av Nyssas ord, hjälper inget annat mot törsten än Gud.

Om Gud inte ”stiger ned” kommer vi att förgås av törst.

 

 

Kristus i allting

 

… på honom genom vilken allting är skapat.

På nytt citerar trosbekännelsen Bibeln. ”Genom honom skapades allt i himlen och på jorden”, säger Paulus om Kristus i Kolosserbrevet. Genom Ordet ”har allt blivit till” lovsjunger Johannesprologen.

Vi har tidigare bekänt vår tro på Gud som skapare. Om Kristus är Gud då är han lika delaktig i skapelsen som Fadern. Universums bok och Skriften överensstämmer, de har samma författare. ”Båda öppnar sig till slut i Kristus, som efter att ha skrivit dem har gjort dem till sin kropp och sitt ansikte”, säger Olivier Clément.

Vi behöver inte vara mystiker i den betydelse ordet ofta har fått, det räcker med en gnutta kärleksfull uppmärksamhet för att vi ska ana Kristus i allting och allting i Kristus.

Den kristne tillber inte solen, men vet att solen är en avbild av Kristus.

 

 

En frälsningsfråga

 

När vi kommer fram till uttrycket av samma väsen som Fadern har alla de ord som hittills använts varit bibliska. Denna formulering innebär något nytt. Det är en översättning av grekiskans homoousios to patri. Det tog tid innan man kunde enas om att använda det eftersom många av biskoparna vid konciliet i Nicaea 325 var tveksamma till att införa en icke-biblisk term i trosbekännelsen.

Skälet till att man ändå gjorde det var att det blev nödvändigt att förtydliga innebörden av orden född av Fadern. Genom den så kallade arianska striden – som är en viktig historisk bakgrund till Nicenum– hade oklarhet uppstått på denna punkt. En tolkning som gick ut på att Jesus var en skapad varelse hade fått fäste bland allt fler. Den fråga som hotade att splittra kristenheten var alltså om det fanns en tid när Fadern existerade men inte Sonen.

För biskopen i Alexandria där arianismen hade uppstått, Athanasios, var detta ingen abstrakt akademisk fråga. Allt handlade om frälsningen, menade han. Är människans belägenhet sådan att någon som är av en helt annan art måste gripa in och rädda henne? Eller kan människan frälsa sig själv? Som författaren Lars Gyllensten uttrycker det i en essä i boken Grottan i öknen: ”Arianerna ville förbättra det som var – Athanasios sökte en förändring från roten.”

 

 

Den Outgrundlige

 

Genom att avgränsa mot missförstånd och slå vakt om mysteriet väcker trosbekännelsen förundran, den port i människans inre från vilken tillbedjan ljuder.

Förundran får oss att tillbe den Outsäglige och Outgrundlige som trätt in i tiden och blivit människa, men utan att ge upp sin gudom och därmed sin gåtfullhet.

Genom tillbedjan blir människan en teolog i ordets verkliga mening. Hon talar om Gud på den nya människans språk, med ord som stiger ur hjärtat. Hon är en kristen, det vill säga en människa som lever i och av och genom Kristus. Som den ryske teologen Florovsky uttrycker det: ”Det räcker inte att instämma i trosbekännelsen för att vara en kristen. Att vara kristen är att vara något, inte att bekänna något.”