Sommarläsning (VIII)

 

Häromdagen plockade jag fram en tio år gammal bok: Jordens och själens överlevnad av Stefan Edman och Martin Lönnebo (Cordia 2008). Efter 140 sidors läsning står det klart: om det är någon gång denna bok ska läsas är det nu. Bokens undertitel lyder: En brevväxling från 2018. Stefan Edman ger en lägesrapport på de inledande sidorna:

I går fanns inte en droppe kvar i vår torpbrunn, solen stekte och vi flämtade vid kaffebordet ute på ängen. Idag känns det som om hela Kattegatt ramlar ner över oss, det har smattrat mot stugväggen från bittida. Tvära kast, här i det lilla som ute på den stora brutala klimatscenen. Vädergudarna är extremister, sedan länge.

Biologen och naturskildraren Edman avslutar sitt första brev till biskopen med ett konstaterande och en fråga: ”Vartenda barn vet att Moder Jord svettas i feber. Tror du att vi kan rädda henne?”

I denna ”science fiction-brevväxling” blandas fantasi med fakta och naturvetenskap med teologi och filosofi. En bit in i boken inträffar en ofattbar katastrof, Meganinon. Tjugotvå stora städer, däribland Dacca och Jakarta, ligger i ruiner. Femhundra mil kust har blivit det rasande oceanvattnets rov i Sri Lanka, Indien, Östafrika och Florida. En FN-kommitté har beräknat Sveriges del av klimatflyktingströmmen till två och en halv miljon, som en första insats. Hur kommer detta att påverka värdar och gäster? ”Det är risk för att vettlösa idéer får fäste i vår rädsla och vårt trångmål”, anar biskopen.

Just som jag börjat läsa Stefan Edmans och Martin Lönnebos brevväxling ”från 2018” skriver författaren och journalisten Magnus Linton i Dagens Nyheter (24 juli 2018) om hur delar av jorden är döende i klimatförslitning, allt medan flygen fortsätter att gå som skottspolar mellan världens storstäder. Med fokus på världens växande megastäder kommenterar han en bok av den amerikanske professorn Ashley Dawson, Extreme cities – The peril and promise of urban life in the age of climate change:”I dag framstår de urbana noderna allt mer som okontrollerbara brännpunkter i en ny tid av klimatdriven sårbarhet.” Dawson konstaterar hur två tredjedelar av alla städer med mer än fem miljoner invånare till stora delar är belägna i lågt liggande kustregioner; två miljarder människor bor i befolkningscentra där risken för katastrofala översvämningar är påtaglig eftersom det är troligt att havsnivåerna kommer att höjas flera meter inom 50 till 150 år enligt ledande klimatologer ”Att städer som Miami och Jakarta står kvar om hundra år bedömer många som osannolikt.”

Två dagar senare – 26 juli – lyder rubriken i Dagen Nyheters huvudledare: ”Apokalyps nu?” Tidningen citerar långa avsnitt ur Uppenbarelseboken, varnar för fanatism men manar samtidigt till besinning: ”Det finns all anledning att lyssna på våra inre varningsklockor; ta personligt ansvar för den egna livsstilen och verka för att politiker och andra makthavare tar sig an de uppgifter som klimatkrisen skapar på ett förnuftigt och konstruktivt sätt.”

Är det en pessimistisk bok Stefan Edman och Martin Lönnebo skrivit? I så fall en ”provokativ pessimism”, som filosofen Henrik von Wright kallade den attityd som med bevarad framtidstro kritiskt analyserar osunda förhållanden och ordinerar den beska medicin som krävs för patientens tillfrisknande. Det är nämligen just vad Edman och Lönnebo gör i sin gemensamma bok.

Och vad är receptet? ”Inför hotet om massfattigdom och klimatkris, pandemier och kärnvapenkrig finns det inga recept för den enskilda nationen, bara gränsöverskridande, gemensamma lösningar. Vi måste ta klivet från den lokala till den globala byn.” Och framför allt: ”Om vi ska kunna rädda jorden”, svarar biskopen på biologens fråga, ”måste vi börja med att rädda själen.” Om politiska och ekonomiska förändringar ska bli långsiktigt hållbara måste de grundas i vårt mentala universum. För människan är sina värderingar.

Jordens och själens överlevnad – leta upp den och läs den, sök den om inte annat på antikvariat eftersom den sedan länge är slut hos förlaget – är mer än en glödhet samtidsstudie. Det är framför allt en bok om hopp. Och om behovet av andlig fördjupning. Författarna skriver:

Hoppet får inte vika från mänskligheten i denna ödestid, vi måste återerövra all besinning och all söndersmulad framtidstro som står att finna. För detta behöver vi den inre friden.

 

 

Sommarläsning (VII)

 

Jacob Sundbergs debutbok, Vi hör av oss (Bokförlaget Atlas) är redan en favorit. En av sommarens mest underhållande böcker, som nu har vandrat runt i familjen.

I nio korta noveller får vi möta människor som befinner sig på en anställningsintervju.

Det börjar med den sympatiske Said Ansari, född i Sverige med libanesiska rötter, som söker nytt jobb hos Alfred Hansson på Ice Consulting. En riktigt bra man, det tyckte alla. Tolerant och fördomsfri. Men Alfred Hansson visar sig snart vara inkarnationen av allas våra fördomar. ”Jag ser knappt att de är annorlunda än vi, att de är mörka och muskiga, brukade han säga.”

Satir är en lika viktig som svår genre. Inte minst när vi börjar ta oss själva på alltför stort allvar. Skicklig satir fungerar som en spegel. Den hjälper oss att skratta åt oss själva och skapar därmed en smula välbehövlig distans. Men den kan också fungera som skarp samtidskritik. Den skenbart lättsamma framställningen avslöja på ett avväpnande sätt våra fördomar och vår självupptagenhet.

Jacob Sundberg är en begåvad stilist och skarp iakttagare som behärskar sin genre mästerligt. Jag ser fram emot att läsa mer av honom!

 

 

Sommarläsning (VI)

 

En av sommarens följeslagare är God in Search of Man av Abraham Heschel (1907-1972), en av 1900-talets stora judiska teologer. I Frankfurt arresterades han 1938 av Gestapo och deporterades till Polen men fick hjälp att resa till London bara några veckor innan den tyska invasionen av Polen, och därifrån vidare till New York. Heschel förblev verksam i USA återstoden av sitt liv och var bland annat professor i judisk mystik vid Jewish Theological Seminiary of America. Han kom att lära känna och föra dialog med framträdande kristna personligheter som Martin Luther King och Thomas Merton, med vilka han delade ett patos för fred och rättfärdighet.

I boken God in Search of Man ger Abraham Heschel en summa av den hebreiska Bibelns spiritualitet, och frilägger därmed på samma gång den kristna trons judiska rötter. Det är en bok fylld av andlig vägledning. I ett avsnitt berör han polariteten mellan regelbundenhet och spontanitet, sammanfattat i de två hebreiska begreppen halacha och agada. Det ena rör lagen, det andra lagens mening. Medan halacha skänker ordning representerar agada människan okuvliga längtan som spränger alla gränser.

Att binda sig vid en ordning som skänker stabilitet, så som fasta tider för bön och gudstjänst, kallar Heschel för en ”himmelsk rutin”. ”Trohet mot yttre former, viljans överlåtelse, är i sig en form av gudstjänst”, skriver han. Samtidigt framhåller han att när regeln bara blir en fråga om mekanisk observans förvrängs dess inre mening. ”Halacha utan agada är död, agada utan halacha är vild.”

Det andliga livets mål är kvalitet mer än kvantitet, inte bara vad vi gör men också hur vi gör något. Även om orden och formerna är desamma är utmaningen att varje gång uttala och utföra dem som om det vore första gången. ”Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat.” (5 Mos 6:6). De gamla orden är alltid nya, som om de gavs just för denna dag.

 

 

Sommarläsning (V)

 

I dag skulle Nelson Mandela, som dog i sitt 95:e levnadsår, ha fyllt 100 år. Vi hedrar minnet av en av det gångna seklets stora personligheter med ett citat ur hans egen självbiografi, Den långa vägen till friheten:

Jag har upptäckt hemligheten att när man har bestigit ett högt berg så är det bara för att upptäcka att det finns många fler berg att bestiga. Nu har jag satt mig här en stund för att vila, och se tillbaka på den långa väg jag gått. Men jag kan bara vila ett ögonblick för med friheten följer ansvar, och jag vågar inte dröja mig kvar, för min långa vandring är ännu inte slut.

 

 

Sommarläsning (IV)

 

En av de gammaltestamentliga teologer som betytt mest för min egen läsning av de bibliska profeterna under de år jag arbetat med min bok om Jeremia, är Ellen F Davis, professor vid Duke University i North Carolina. Med sin förmåga att läsa profetlitteraturen genom vår kulturs glasögon – eller läsa vår kultur genom profeterna – gör hon profeterna samtida med oss själva. Hon visar hur de bibliska författarna inte var teologiska idealister. Deras teologiska insikter förde dem på direkt kollisionskurs med de politiska och ekonomiska system som dominerade deras egen tid.

Nyligen uppmärksammade mig en av medlemmarna i vår kommunitet, Maja Ekström, på en bok av Ellen Davis som gått mig förbi och som jag just nu läser parallellt med annan sommarläsning: Scripture, Culture and Agriculture – An agrarian reading of the Bible. Här visar hon hur den eskalerande ekologiska krisen är moralisk och teologisk mer än teknologisk. Och hur Bibeln därför ger viktiga redskap för att möta vår tids dramatiska klimatförändringar.

Frågan om hur skapelsen – jorden och djuren, människorna och naturen – förhåller sig till Gud och varandra är ett tema den profetiska traditionen i Bibeln oupphörligen återvänder till. Kraftfullt framhåller profeter som Amos, Hosea och Jeremia hur fäst Gud är vid jorden. I ett stycke dramatisk profetisk poesi i Jeremiabokens fjärde kapitel skildrar profeten en kosmisk regression, en återgång till det tillstånd som rådde innan Gud skapade harmoni ur tomhet: ”Jag ser på jorden – den är öde och tom. Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar. Jag ser – det bördiga landet har blivit öken.” (Jer 4:23, 26) Ellen Davis gör i det inledande kapitlet av sin bok en tänkvärd utläggning av detta avsnitt hos Jeremia.

Vad får läsaren av Ellen Davis bok i utbyte? En vision av dödsrikets portar? Eller bot mot likgiltighet? Sant profetiskt tal är alltid ett motgift mot den sjukdom som vi tycks ha svårt att återhämta oss från, nämligen apatin: oförmågan att drabbas av förfäran och ånger över konsekvenserna av våra handlingar.

Ett viktigt tecken på all god bibelutläggning är att den, om än återhållsamt, ger näring åt ett realistiskt hopp. ”Arbetet med denna bok”, skriver Ellen Davis, ”har gett mig skäl till hopp, om än inte till optimism.”

 

 

Sommarläsning (III)

 

På tal om att sjunga när man arbetar: efter morgonmässan på den helige Benedictus dag i gemenskap med våra amerikanska gäster, läser jag ur klosterfaderns regel från 500-talet. Benedikt, som har kallats Europas ”arkitekt”, formulerade med sin regula en handfast vägledning för mänsklig gemenskap som inte bara lästs och läses av munkar, men vars visdom är universell.

Inte minst har han en djup förståelse av dynamiken mellan det yttre och det inre. Ett intressant uttryck är när han i kapitlet om bön talar om att sjunga psalmerna så att ”vår själ är samstämd med vår röst”. Vanligen tänker vi tvärtom, att själen ska påverka rösten. Men här är det rösten som påverkar själen. Det yttre formar det inre. Den tränade och disciplinerade rösten, som sjunger Guds ord, blir ett verktyg för människans helgelse.

Redan innan Benedikt vittnar flera munkfäder om hur en kantors eller broders klara röst har påverkat dem som lyssnat. Inte genom sin tekniskt fulländade sång utan genom att rösten står i tjänst hos det ord den förmedlar. Ödmjukhet, inte briljans, är riktmärket för de monastiska fäderna.

 

 

Sommarläsning (II)

 

Det är inte alla som sjunger när de arbetar. Humlorna gör det. Och de börjar tidigt. Redan när jag kommer ut på verandan med mitt morgonkaffe fyller de lavendelbuskarna med brusande lovsång.

En av sommarens mest underhållande böcker så här långt har varit Dave Goulsons senaste bok på svenska, Den stora humleresan (Volante förlag), som jag fick i gåva av några vänner. Lika full av lärdom som av humor. Goulson, som gjort sig känd genom sin banbrytande forskning om humlor, tar med läsaren på sina äventyr, från Hebridernas mest avlägsna öar till Equadors djungler i jakt på humlans hemligheter.

Dave Goulson smittar med sin passion och lekfullhet, men uppmärksammar oss också på vad människan gör med sin omvärld. Den biologiska mångfalden i världen är hotad; det är inte bara en rad humlearter som är på väg att helt försvinna. Men Goulson väljer ändå att vara hoppfull. ”Vi har råd att rädda världen om vi väljer att göra det”, säger han. Det handlar om att inse att våra handlingar på ett eller annat sätt lämnar avtryck varje dag. ”Det kanske inte känns så, men varje litet beslut gör skillnad”, skriver Dave Goulson och ger en rad exempel på vad vi kan göra. Som detta:

”Föreställ dig att varenda trädgård gynnar djur- och växtlivet med en täppa där det finns örter och vildblommor, hälsosamma köksväxter och kanske ett eget bihotell i ett hörn där soltära bin kan bygga bo.”

 

 

Sommarläsning (I)

 

Gud, min Gud, jag söker dig,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land.

”Ingen bönbok har bevisligen hållit så länge som Psaltaren, vars äldsta texter är bortemot 3000 år gamla”, skriver Anders Piltz. Jag läser hans meditationer över Psaltaren i boken Spåren i djupet (Artos) till första morgonkaffet denna sommar.

När andra ord blir slitna bär psalmerna. De tar människan på allvar. Och de är bräddfyllda av Gud. Här finns Gud överallt, på raderna och mellan. Psalmisten diskuterar inte Guds existens eller försöker bevisa den. Anders Piltz skriver:

”I psalmerna lever Gud, konkret, inte som ett postulat, ett stort X. Han tar sig ingen aftonpromenad, som i Första Mosebok. Men han sitter, klär på sig, han sover och vaknar, han reser sig, han stiger upp till himlen, han handlar med uträckt arm, han andas.”

Att göra Psaltaren till sitt dagliga bröd är att träda in i Jesu värld. Det är att formas av den bön som formade Människosonen.