Tillgång eller belastning?

 

Berättelsen om Samuel summeras i och med dagens gammaltestamentliga läsning när Samuel ställer fram sitt liv inför folket, och vi ställs inför frågan: Vad konstituerar ett gott ledarskap?

”Jag har varit er ledare från min ungdom ända till denna dag”, säger Samuel och ber folket granska hur han utövat sitt ledarskap. ”Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag tagit panter eller mutor av någon?”

Utvärderingen av ledaren handlar inte om vad denne uträttat, men om hur han levt ibland dem. Har han utnyttjat sitt ledarskap för belöning och bonus? Har han dragit fördelar av sin position och sin makt? En ledares vikigaste tillgång är hans liv. Men livet kan också bli hans största belastning.

 

 

Bönesvaret uteblev

 

Ensam i det becksvarta mörkret i en cell i tyrannens borg, ber Johannes döparen den sista morgonen av sitt jordiska liv:

Ryck inte bort mig med syndarna,
ge mig inte en mördares död.
(Ur första psalmen i laudes den 29 augusti, Ps 26)

Hans bön blir inte besvarad. Inför sin egen avrättning måste han helt ensam möta den svåraste av alla prövningar, den som får en att förtvivla om Guds godhet. Johannes har inte gjort något som motiverar ett straff, bara varit omutligt sann mot sitt samvete. Han är oförvitlig och hans lidande är oförskyllt.

Psaltaren är fylld av böner där en oskyldigt lidande människa ropar ut sin förtvivlan utan att någon bönhörelse finns i sikte. Allt lidande är ett mysterium, oåtkomligt för analys. Det enda som kan göra lidandet uthärdligt är Guds kärlek. Det enda som gäller i liv och i död är Guds trofasthet. Gud kommer inte att svika sina löften. När bönesvaret uteblir är det själva överlåtelsen i stunden som utgör trösten. ”Fader i dina händer lämnar jag min ande.”

 

 

Påvens brev om bot

 

I ett lidelsefullt brev riktar sig påve Franciskus till allt Guds folk efter de nya uppgifter som framkommit i USA om prästers övergrepp på minderåriga barn. Han manar till vad han kallar “en kyrklig omvändelse”, där alla döpta behöver vara delaktiga i vandringen på botens, fastans och bönens väg. Påven skriver:

Med skam och ånger, erkänner vi som kyrklig gemenskap, att vi inte var där vi borde ha varit, att vi inte agerade i tid, att vi inte insåg vidden och allvaret av skadan som orsakades på så många liv. Vi försummade och övergav de minsta. (…) Storleken och omfattningen av händelserna kräver att vi tar ansvar för detta på ett globalt och gemensamt sätt. Även om det är viktigt och nödvändigt i omvändelseresan att veta vad som hände, räcker det inte. Idag uppmanas vi som Guds folk att bära våra bröders och systrars smärta, sårade i kött och ande.

Jag inbjuder Guds heliga trogna folk till ånger, bön och fasta, som Herren befaller. Må det väcka vårt samvete, vår solidaritet och vårt engagemang för en skyddande kultur som säger “aldrig mer” till varje form av övergrepp.

Må fastan och bönen öppna våra öron mot den tysta smärtan hos barnen, de unga och funktionshindradeMå fastan låta oss hungra och törsta efter rättvisa, och mana oss att välja sanningen genom att stödja alla de rättsliga förlikningar som är nödvändiga. Må fastan skaka oss och få oss att engagera oss för sanningen och välgörenheten tillsammans med alla människor av god vilja och med samhället i allmänhet, för att bekämpa alla typer av sexuella övergrepp, makt- och samvetesövergrepp.

Läs påvens hela brev i svensk översättning:

https://www.vaticannews.va/sv/paven/news/2018-08/pavens-brev-till-guds-folk-fasta-bot-och-bon.html

 

 

Inte mer än ett steg

 

När profeterna angriper tempelgudstjänsten i Israel är det inte religionen i sig de angriper utan den perverterade religionen.

I Samuelsboken läser vi i dagens lektionarium om hur prästerna utsatte de kvinnor som tjänstgjorde hos dem för sexuella trakasserier. Som så ofta: ondska förklädd till fromhet. Historiens tragedi är att ondska inte orsakas av brottslingar utan av goda människor – människor som saknar insikt om hur våra motiv alltid utgör en blandning av egenintresse och goda avsikter, av silver och slagg.

Benägenheten att synda följer människan livet igenom. ”Intill din dödsdag, var inte för säker på dig själv”, säger rabbi Hillel. Även för den som i många år vandrat helighetens väg, impregnerad av Guds Ande, räcker det med ett ögonblicks ovarsamhet för att hon ska slungas ned i avgrunden.

”Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden” (1 Sam 20:3).

 

 

Gömstället

 

Gudsmodersfastans sista dag. Vi har under två veckor lyssnat till kvinnor som, antydningsvis, vittnat om det fördolda livet i likhet med Maria.

Hon som bar på den största hemligheten av alla efter att helig Ande hade kommit över henne, visste hur skör den inre erfarenheten kan vara. När man ofta och gärna talar om den går den sönder. Men om man finner rätt gömställe växer den. Orden om Guds moder i Lukasevangeliet är all andlighets probersten:

Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

 

 

Allt ska bli väl

 

Julian av Norwich, som av Thomas Merton beskrevs som en av kyrkans viktigaste teologer, har gett oss den märkliga skriften Uppenbarelser av den gudomliga kärleken. Den bygger på de visioner hon fick under ett par dygn 1371. I visionerna, som är nyktert återgivna, får Julian besök av Kristus som bedyrar för henne att han skulle dö igen och igen för människorna om det behövdes. Sådan är hans kärlek till varje människa.

Julian lever i en turbulent tid, mer än hälften av Norwichs invånare har dött i pesten och kyrkan lider av svår splittring. Höjdpunkten i hennes undervisning är den moderskapsteologi, där hon tecknar Kristus som moder. I några av de mest berömda orden i hennes uppenbarelser, hör hon ”Moder Jesus” säga:

Jag vill göra allt väl, jag ska göra allt väl, jag kommer att göra allt väl och jag kan göra allt väl. Och du ska själv få se, att allt ska bli väl.

 

 

Helt och hållet förtröstan

 

En syskonsjäl till Linnea Hofgren var Thérèse av Lisieux, även kallad Lilla Thérèse.

”Tänk att hon kunde komma så långt under sådana omständigheter”, skrev skomakaren Hjalmar Ekström om den unga kvinna som bara blev 24 år, men revolutionerade samtiden med sin tro.

När hon är tretton år gör Thérèse den erfarenhet som hon själv skulle sammanfatta några månader före sin död i orden ”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek”:

På ett ögonblick fullbordade Jesus det verk som jag inte kunnat utföra under tio år, genom att han nöjde sig med min goda vilja som aldrig svikit honom. Ja, jag kände kärleken tränga in i mitt hjärta, behovet att glömma mig själv för att glädja andra, och alltifrån det ögonblicket var jag lycklig.

 

 

1921

 

Linnea Hofgren (d 1921) skulle förmodligen lett i mjugg om någon hade antytt att en svensk popgrupp, hundra år efter hennes död, skulle uppkalla sig efter året då hon insomnade och sätta musik till hennes texter.

Linnea var en särling, missförstådd av somliga då hon mer än andra ”gömde sig i sitt eget”, som en av dem som kände henne uttryckte det. Hon levde i en rik andlig värld, gjorde erfarenheter av det osynliga som påminner om vittnesbörden från medeltidens mer berömda klostersystrar. För dagboken berättar hon om ett gudomligt ”besök”:

Då uppenbarade sig Gud för mig i beskådelsen. Han uppenbarade sig såsom Kärleken, trefaldig Kärlek. Hela mitt inre blev förvandlat. Kärleken – Kristus – steg in i hjärtat, tog det i besittning, älskade där och satte det i älskande förmåga. Att han var Kärleken det visste jag, men att det innebar detta hade jag ej trott om någon sagt det. Och Han gick inte bort. Han stannade

 

 

Kärleken som organism

 

Maria är inte bara den första kristna mystikern, hon är urbilden för kyrkan som moder.

När Elisabeth Behr-Sigel insomnade i november 2005, i en ålder av 98 år, hade hon fullgjort en gärning som en av de främsta uttolkarna av ortodox tro och andlighet i växt under 1900-talet. I ett tidigt skede av hennes liv kom mötet med den stora traditionens syn på kyrkan att bi avgörande. Erfarenheten av Gud är alltid djupt personlig och samtidigt inget privat projekt. Behr-Sigel talar om kyrkan som ”sanningen och kärleken som organism”, om det omöjliga i att vara kristen på egen hand.

Om någon tror, gör hon det som en del av en trons gemenskap; om någon älskar gör hon det som en del av kärlekens gemenskap; om någon ber gör hon det som en del av en bönens gemenskap.