Inte mer än ett steg

 

När profeterna angriper tempelgudstjänsten i Israel är det inte religionen i sig de angriper utan den perverterade religionen.

I Samuelsboken läser vi i dagens lektionarium om hur prästerna utsatte de kvinnor som tjänstgjorde hos dem för sexuella trakasserier. Som så ofta: ondska förklädd till fromhet. Historiens tragedi är att ondska inte orsakas av brottslingar utan av goda människor – människor som saknar insikt om hur våra motiv alltid utgör en blandning av egenintresse och goda avsikter, av silver och slagg.

Benägenheten att synda följer människan livet igenom. ”Intill din dödsdag, var inte för säker på dig själv”, säger rabbi Hillel. Även för den som i många år vandrat helighetens väg, impregnerad av Guds Ande, räcker det med ett ögonblicks ovarsamhet för att hon ska slungas ned i avgrunden.

”Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden” (1 Sam 20:3).

 

 

Gömstället

 

Gudsmodersfastans sista dag. Vi har under två veckor lyssnat till kvinnor som, antydningsvis, vittnat om det fördolda livet i likhet med Maria.

Hon som bar på den största hemligheten av alla efter att helig Ande hade kommit över henne, visste hur skör den inre erfarenheten kan vara. När man ofta och gärna talar om den går den sönder. Men om man finner rätt gömställe växer den. Orden om Guds moder i Lukasevangeliet är all andlighets probersten:

Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

 

 

Allt ska bli väl

 

Julian av Norwich, som av Thomas Merton beskrevs som en av kyrkans viktigaste teologer, har gett oss den märkliga skriften Uppenbarelser av den gudomliga kärleken. Den bygger på de visioner hon fick under ett par dygn 1371. I visionerna, som är nyktert återgivna, får Julian besök av Kristus som bedyrar för henne att han skulle dö igen och igen för människorna om det behövdes. Sådan är hans kärlek till varje människa.

Julian lever i en turbulent tid, mer än hälften av Norwichs invånare har dött i pesten och kyrkan lider av svår splittring. Höjdpunkten i hennes undervisning är den moderskapsteologi, där hon tecknar Kristus som moder. I några av de mest berömda orden i hennes uppenbarelser, hör hon ”Moder Jesus” säga:

Jag vill göra allt väl, jag ska göra allt väl, jag kommer att göra allt väl och jag kan göra allt väl. Och du ska själv få se, att allt ska bli väl.

 

 

Helt och hållet förtröstan

 

En syskonsjäl till Linnea Hofgren var Thérèse av Lisieux, även kallad Lilla Thérèse.

”Tänk att hon kunde komma så långt under sådana omständigheter”, skrev skomakaren Hjalmar Ekström om den unga kvinna som bara blev 24 år, men revolutionerade samtiden med sin tro.

När hon är tretton år gör Thérèse den erfarenhet som hon själv skulle sammanfatta några månader före sin död i orden ”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek”:

På ett ögonblick fullbordade Jesus det verk som jag inte kunnat utföra under tio år, genom att han nöjde sig med min goda vilja som aldrig svikit honom. Ja, jag kände kärleken tränga in i mitt hjärta, behovet att glömma mig själv för att glädja andra, och alltifrån det ögonblicket var jag lycklig.

 

 

1921

 

Linnea Hofgren (d 1921) skulle förmodligen lett i mjugg om någon hade antytt att en svensk popgrupp, hundra år efter hennes död, skulle uppkalla sig efter året då hon insomnade och sätta musik till hennes texter.

Linnea var en särling, missförstådd av somliga då hon mer än andra ”gömde sig i sitt eget”, som en av dem som kände henne uttryckte det. Hon levde i en rik andlig värld, gjorde erfarenheter av det osynliga som påminner om vittnesbörden från medeltidens mer berömda klostersystrar. För dagboken berättar hon om ett gudomligt ”besök”:

Då uppenbarade sig Gud för mig i beskådelsen. Han uppenbarade sig såsom Kärleken, trefaldig Kärlek. Hela mitt inre blev förvandlat. Kärleken – Kristus – steg in i hjärtat, tog det i besittning, älskade där och satte det i älskande förmåga. Att han var Kärleken det visste jag, men att det innebar detta hade jag ej trott om någon sagt det. Och Han gick inte bort. Han stannade

 

 

Kärleken som organism

 

Maria är inte bara den första kristna mystikern, hon är urbilden för kyrkan som moder.

När Elisabeth Behr-Sigel insomnade i november 2005, i en ålder av 98 år, hade hon fullgjort en gärning som en av de främsta uttolkarna av ortodox tro och andlighet i växt under 1900-talet. I ett tidigt skede av hennes liv kom mötet med den stora traditionens syn på kyrkan att bi avgörande. Erfarenheten av Gud är alltid djupt personlig och samtidigt inget privat projekt. Behr-Sigel talar om kyrkan som ”sanningen och kärleken som organism”, om det omöjliga i att vara kristen på egen hand.

Om någon tror, gör hon det som en del av en trons gemenskap; om någon älskar gör hon det som en del av kärlekens gemenskap; om någon ber gör hon det som en del av en bönens gemenskap.

 

 

”Lydnadsregeln”

 

Fransyskan Simone Weil (1909-1943) uppfattades under sitt liv som ”ett rop, en vädjan till större allvar och helighet inom kristenheten”, som en präst uttryckte sig om henne.

Själv säger Simone Weil att hon aldrig någon gång i sitt liv sökt Gud, men att ”Kristus steg ned och grep mig”. Den erfarenheten gjorde hon i samband med läsning. I ett brev skriver hon att hon i sin läsning alltid försökt tillämpa ”lydnadsregeln”:

Jag läser så vitt möjligt bara det jag hungrar efter och när jag hungrar efter det – och då läser jag inte, jag äter.

 

 

Mariasidan

 

Efter ett kort uppehåll i Gudsmodersfastan när kyrkan igår firade Kristi förklarings fest, fortsätter vi nu att lyssna till kvinnor som antydningsvis delar sina erfarenheter efter att ha suttit vid Herrens fötter, som Maria från Betania.

I berättelsen som avslutar Lukasevangeliets tionde kapitel har Marta och Maria ofta spelats ut mot varandra. Marta har fått symbolisera det aktiva livet, medan Maria representerar den kontemplativa dragningen, en människa som fullt ut bejakar sin gudslängtan. Båda känner sig oförstådda av den andre. Författaren Grethe Livbjerg kommenterar:

I föreningen med Gud blir även Marta och Maria ett. För mystiker har den djupare föreningen med Gud gett en nästan ofattbar energi och handlingskraft. Den som är fri från sig själv är också fri från de bekymmer, besvikelser och frustrationer som dränerar på energi. Deras Mariasida öppnar dem för Andens kraft; deras Martasida låter dem arbeta i stor frihet.

 

 

Till allas förfogande

 

År 1958 samlar Gunnel Vallquist ett koncentrat av åtta års personliga anteckningar i en liten bok som får titeln Till dess dagen gryr. En inre väg i Kristi efterföljd framträder i klar relief i anteckningarna. Kärlekens självklara väg till frihet. Hon skriver:

Hos den som verkligen har kärleken ter sig ingen rikedom, ingen tillgång, som en förolämpning. Därför att allt han äger är förvandlat till gåva – det är inte längre hans, det står till allas förfogande och upplevs så. På ett självklart sätt.

 

 

”Jag var försvunnen”

 

Karmeliten Ruth Burrows beskriver ett möte med Gud under en celldag, som lämnade henne med en djup erfarenhet av hjärtats förening med den Andre:

Det var min ”eremitdag”. Jag hade en märklig känsla av frid, som om den aldrig skulle kunna berövas mig. Det var en frid som vuxit under några veckors tid, men eftersom jag varit så upptagen av arbete hade jag inte stannat upp för att smaka på den. Den här dagen, när jag var fri från allt, strömmade den in i mitt medvetande och omslöt mig fullständigt. Jag befann mig i trädgården och för ett ögonblick såg jag in i mig själv och fick på ett hemlighetsfullt sätt klart för mig att jag inte var där. Det fanns inget ”jag”. Det är det enda jag kan säga. Jag var försvunnen … Den glädje jag kände gjorde mig helt överväldigad.