Bönens noviser

 

Om vi tror att vi någon gång ska nå fram till upplevelsen av att vara ”en god bedjare”, kan vi vara ganska säkra på att denna snart kommer att följas av känslan av att vi tagit tre steg bakåt.

På bönens väg är man hela livet en nybörjare, och att se sig som en sådan befriar från onödig frustration. I sina kommentarer till Höga visan konstaterar Gregorios av Nyssa att bruden, hur mycket hon än har mognat på kärlekens väg, ”alltid ger intryck av att just ha påbörjat sin resa”.

En god strävan ska inte föraktas, men kan i bönen få motsatt verkan om vi föreställer oss att vi ska nå högre, längre, djupare. Den kontemplativa övningen utgår från att hela vårt liv är fördolt med Kristus hos Gud. Redan innan vi börjar be är vi inneslutna i Jesu bön till Fadern. Längre än så går inte att nå.

 

 

En ström

 

”När det undermedvetnas strömmar bryta sig i sugande virvlar kan vattenmassorna åter samlas i en ström om dammporten öppnas till bönens slussfåra – och den fåran grävts djup nog.” (D Hammarskjöld)

 

 

De ofullkomliga

 

Då Jesus såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset, sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom.

När Jesus möter en människa frågar han inte: ”Tror du på Gud?” eller ”Vilka värderingar har du?” Han bryr sig varken om hennes sociala eller moraliska status. Annars skulle Matteus aldrig blivit aktuell i rollen som apostel.

Jesus, som själv är innehållet i den kristna tron, inbjuder oss ofullkomliga att leva med honom som säger: “Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Under vandringen börjar något hända. Vi förändras, inte genom att vi lägger oss till med en ny moral, utan av den barmhärtighet som utgår från honom.

 

 

Daglig kommunion

 

Psaltaren är världens mest använda och slitstarka text, oersättlig såväl i liturgin som i vårt eget böneliv. Alla andra bönböcker sliter vi ut. Inte Psaltaren. Vad beror det på?

För den kristne är det viktigaste skälet att Jesus är jaget i Psaltaren. Jesus själv bekräftar att allt som hände honom finns beskrivet i psalmerna (Luk 24:44). När vi ber med Psaltarens ord förenas vi med Kristi jag. Psaltarläsningen blir kommunion, tidebönerna en förlängning av eukaristins mysterium. Vi förenas med Jesus när vi gör hans ord till våra egna. ”Psalmerna handlar om mitt liv i Kristus.” (Anders Piltz)

Det gäller också de psalmer som bjuder motstånd, de vi inte förstår, de som berör oss illa. Som den 109:e, som vi ber i onsdagens morgonbön den fjärde veckan. Men om Jesus inte bjuder oss motstånd, hur skulle vi då kunna växa?

I vår tidebönsbok finns en kod till varje psaltarpsalm: antifonen tyder Kristusspåren i psalmen. Den utgör ett tecken, ett sakrament, som modellerar vårt liv efter Jesu liv.

 

 

En annan kyrka

 

På högtiden för Heliga Korsets Upphöjelse, sedan år 335 firad i kyrkan i både öst och väst: vid Golgata låter oss evangelisten Johannes bevittna Kärlekens kyrka, närvarande vid korsets fot, i skriande kontrast till den ”officiella” kyrkan som nu är helt frånvarande.

Hon representeras framför allt av Mater Dolorosa, den lidande modern, och den lärjunge som Jesus älskade, åt vilken han nu anförtror sin mor.

En kärna blir synlig: den kyrka som står kvar vid korset, den rest som genom sin kärlek, inte genom makt och inflytande, ska göra kyrkan oövervinnerlig intill änden.

 

 

Det subtila oberoendet

 

I dagens evangelium (Luk 5:33-39) ställs festen mot fastan, syndarna mot fariseerna. Och Jesus tar klar ställning. När han festar med syndarna riktar han udden mot en fasta som tenderar att bli både frånstötande och utstötande.

Fariseerna representerar i evangelierna de fromma (läs: kyrkan), som inte själva ser hur deras fromhet gör dem självgoda. En religion som ökar klyftorna mellan människor i stället för att överbrygga dem.

Självgodheten avsöndrar inte bara förakt för de mindre fromma, den tror sig ha lämnat stadiet ”syndare” bakom sig. Det mest subtila, och ödesdigra, oberoendet: när fastan gör nåden överflödig.

Berättelsen påminner om en klassisk historia från öknen. ”Jag fastar mer än du, och ändå är det fler som söker upp dig än mig”, säger en konfunderad broder till Antonios. Varpå munkfadern svarar: ”Det är för att jag älskar Gud mer än du.”