Fastedagens memento

 

Varje onsdag och fredag inleds morgonbönen i vår tidebönsbok med att vi ber med orden i Psaltaren 95. Första hälften av psalmen är en måttlös hyllning till livets och Skapelsens Gud. Kom, låt oss jubla till Herrens ära

Sen händer det, lika plötsligt som oväntat: Om ni ändå ville lyssna till honom i dag. Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen.

Fastedagens nödvändiga påminnelse: en vandring som lett genom port efter port, till synes kantad av välsignelser, får aldrig förleda oss att tro att vi är utom räckhåll för frestelsen. Att slå sig till ro är att utsätta sig för fara.

 

 

Eskatologisk praxis

 

Dagens Jesusord, om att inte bara tolka vädret men också tyda tiden (Luk 12:54-59), handlar om innebörden av en eskatologisk beredskap. Hur ska man tänka om framtiden?

Efter att ha antytt de sociala konflikter som väntar när det blir sent på jorden – motsättningar även inom familjer – sätter Jesus fokus på frågan hur vi lever tillsammans och kommer överens med varandra. ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”

Att rätt tyda tiden är inte att hemfalla åt spekulationer om jordens framtid, men att rätt förvalta sina pengar, sin tid och sina relationer, vad Lennart Thörn i sin Lukaskommentar kallar eskatologisk praxis: ”Man kan inte samtidigt vänta på Människosonens ankomst och förnedra sin nästa eller förneka hennes behov.”

På frågan hur man ska tänka om framtiden, svarar dagens evangelium: Att leva rätt är en väg till att tänka rätt.

 

 

Den svåra kärleken

 

Kärlek är det extremt svåra erkännandet att något annat än en själv är verkligt.

Orden kommer från den irländske filosofen Iris Murdoch (1919-199), vars tankar, inte minst om kärleken, uppmärksammats av flera samtida författare. Såväl den norska professorn Toril Moi som den danske filosofen Svend Brinkmann, lyfter fram henne. Även Charles Taylor anknyter gärna till Murdochs tänkande.

Avgörande för kärleken, menar Murdoch, är att styras bort från sig själv. Att låta den andre vara någon på egna villkor. Man bör lägga märka till att hon i det anförda citatet använder uttrycket ”erkännande” (eng: realization), inte känsla. Varför är detta ”extremt svårt”? Därför att vi lever i en tid när det lilla ordet ”själv” sätts framför så många andra goda ord: självkänsla, självtillit, självkärlek…

När Murdoch talar om kärleken som en radikal form av uppmärksamhet, något som kräver att man går ut ur sig själv, kan vi känna igen den hållning som formuleras i den mystika traditionen ända tillbaka till ökenfäderna. Kärleken kan aldrig instrumentaliseras, då upphör den att vara kärlek. Man kan inte älska för att bli älskad. Därför är också tanken att man ska älska sig själv en självmotsägelse (tolkar vi Bibelns ord om att ”älska sin nästa som sig själv” i den riktningen har vi helt missförstått dem).

Kärlek är helt enkelt att upptäcka verkligheten. Men så länge vi är upptagna av att upptäcka oss själva famlar vi förgäves efter verkligheten. Vi kanske rentav tror att vi själva är verkligheten.

 

 

Andens koreografi

 

Det kristna livets kärna: allt som den kristne gör är ett utflöde av Den heliga Treenighetens ständiga handlande, av kyrkofäderna beskrivet som en perichoresis, en andens koreografi där var och en helt går upp i glädjen över den andre.

Denna förening är inget som uppnås genom en viss andlig teknik – sådana tenderar lätt till strävan efter kontroll – den är själva grunden för vårt liv. Den som anat något av dess verklighet kan säga med skomakaren Jacob Böhme: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag är ingenting.”

 

 

Kyrkans prydnad

 

Allsmäktige, evige Gud,
du som pryder kyrkan, Kristi kropp,
med martyrernas vittnesbörd,
låt den härliga seger vi firar i dag
när den hellige Ignatios vann evig ära,
skydda oss nu och för alltid.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Bön i mässan på Ignatios av Antiochias minnesdag.

 

Bild: Ekumeniska Kommuniteten firar martyrmässa i Johannes döparens stavkyrka på Lia gård (Foto: Karin Høiland).

 

Gråt och glädje

 

Vi har nyligen sagt: Jesus är jaget i Psaltarens böner. När vi i dagens morgonbön ber med orden i psalm 102 Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, hör vi ekot av Jesu bön på Olivberget: Fader … ta denna bägare från mig.

Psaltaren handlar om vårt liv i Kristus. Det är därför vi aldrig tröttnar på Psaltaren, så som vi gör med våra egna ord eller orden i vackra bönböcker.

Det andra perspektivet: I Psaltarens jag är varje människa innesluten. Vi ber inte bara som ett individuellt ”jag”, vi ber som ett ”vi”, i solidaritet med och förbön för hela mänskligheten. Psalmerna låter oss gråta med dem som gråter och glädja oss med dem som gläder sig. Det finns inga ord i Psaltaren som inte någon del av Kristi kropp just i detta ögonblick kan ta i sin mun därför att det motsvarar hur livet ser ut.

Det gör tidebönerna till ett konkret och djupt meningsfullt sätt att be i gemenskap med hela kyrkan, som del av hela mänskligheten. Med Psaltarens ord frambär vi ”förböner och tacksägelse för alla människor” (1 Tim 2:1).

 

 

Gränssnitt mot mysteriet

 

Dagens evangelium: En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be.

Inte templet, inte synagogan, inte Jerusalem. Men ett ställe, vilket som helst, kan bli en plats där Gud ”drar oss till sig och fyller oss med barmhärtighet”, som vi ber i en av denna morgons böner inför dagen.

Varje dag är fylld av potentiella böneplatser, gränssnitt mot mysteriet där det sekulära upphör att vara sekulärt ty hela jorden tillhör Herren, hans händer har format allt.

I dag väntar en plats på oss där vi får stanna till och säga med profeten Jesaja: Herre, till ditt namn står vårt hopp, vår längtan är att få åkalla dig. Och höra Honom svara: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

 

 

 

 

Mystikens grundmönster

 

Mörkret, eller natten, är i den klassiska själavårdstraditionen en symbol för en övergång från sken till verklighet, från yta till djup, från synligt till osynligt. Men i den kristna mystiken finns ingen dualism mellan den materiella världen, kroppens och sinnenas värld, och den andliga verkligheten. Båda världarna är goda. Men den andliga är verkligare eftersom det ytterst bara finns en verklighet, Gud, och Gud är ande.

Gud är all verklighets källa, säger Johannes av Korset i Dionysios efterföljd. Så verklig att allt annat framstår som ett intet, uttryckt av psalmisten: ”Äger jag dig i himlen önskar jag inget på jorden” (Ps 73:25).

Gud – och intet mer. Först när människan blir nedsänkt i den källa som är Gud – förenad med Gud – kan hon se skapelsen sådan den är i sig själv. Det radikala nejet mynnar ut i ett radikalt ja. Allt skapat är delaktigt i Gud och blir för människan till gemenskap med Gud när hon inte längre låter det bli ett substitut för verkligheten själv.

Den ”sekulära” världen är inte längre sekulär eftersom det bara finns ett grundmönster: i honom är det vi lever, rör oss och är till.

 

 

Det vi fann var inte det vi sökte

 

Begreppet mystik börjar användas på allvar på kristen mark i och med den hemlighetsfulle författare, troligen på 500-talet f Kr, som vi i dag påminns om i vårt Synaxarium. Han ser sig själv som lärjunge till aposteln Paulus och skriver således under pseudonymen Dionysios Areopagiten.

För Johannes av Korset i Spanien på 1500-talet är Dionysius mystikens stora gestalt. Det är Dionysions som utlägger grundmönstret reningupplysning förening om människans andliga väg, som hos Johannes blir en väg genom Intet till Allt. Natten blir här en avgörande metafor.

Natten rymmer en mångfald av innebörder som kommit att bli viktiga i den kristna själavårdstraditionen, men inte minst denna: Gud är alltid den stora överraskningen. Det vi finner när vi finner Gud är inte det vi sökte när vi sökte Gud. Det är dessutom bortom alla ord och beskrivningar, ofattbart och outsägligt. Något som Dionysios åskådliggör genom utläggningen av hur Mose gick upp på Sinai berg för att möta Gud. När han till sist når bergets topp ”där Gud var”, träder han in i ”töcknet” (2 Mos 20:21). När han senare återvänder till folket lyser hans ansikte som solens.

Bilden: natt i Toledo