Gråt och glädje

 

Vi har nyligen sagt: Jesus är jaget i Psaltarens böner. När vi i dagens morgonbön ber med orden i psalm 102 Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, hör vi ekot av Jesu bön på Olivberget: Fader … ta denna bägare från mig.

Psaltaren handlar om vårt liv i Kristus. Det är därför vi aldrig tröttnar på Psaltaren, så som vi gör med våra egna ord eller orden i vackra bönböcker.

Det andra perspektivet: I Psaltarens jag är varje människa innesluten. Vi ber inte bara som ett individuellt ”jag”, vi ber som ett ”vi”, i solidaritet med och förbön för hela mänskligheten. Psalmerna låter oss gråta med dem som gråter och glädja oss med dem som gläder sig. Det finns inga ord i Psaltaren som inte någon del av Kristi kropp just i detta ögonblick kan ta i sin mun därför att det motsvarar hur livet ser ut.

Det gör tidebönerna till ett konkret och djupt meningsfullt sätt att be i gemenskap med hela kyrkan, som del av hela mänskligheten. Med Psaltarens ord frambär vi ”förböner och tacksägelse för alla människor” (1 Tim 2:1).

 

 

Comments are closed.