Vad som ännu fattas i Kristi lidanden

 

Trons vittnen har i alla tider, och tvärs igenom dogmatiska skiljelinjer, varit tecken på att testet på verklig samhörighet med Gud är en djupare samhörighet med den lidande mänskligheten och skapelsen. En samhörighet som för den kristne är en del av identifikationen med den lidande Kristus, att fullborda ”vad som ännu fattas i Kristi lidanden” (Kol 1:24) med Paulus både gåtfulla och utmanande ord. Att meditera över Kristi korsdöd är inte att iklädd offerkofta försjunka i morbida grubbel. Det är en robust andlig praktik som påminner oss om den ömsesidighet vi är skapade för.

Först när smärtan vidgar det egna hjärtat för den mänsklighet som vi alla är en del av blir vår delaktighet i Kristi lidande mer än bara ord. Hoppet om en värld med rättvisa och rättfärdighet för alla folk, vad evangeliet kallar Guds rike, får aldrig bli något abstrakt. Det måste innebära en klarsynt insikt om att ingen mänsklig varelses lidande enbart är hennes eget.

Utmaningen i dag är därför att hålla ihop två saker: å ena sidan beslutsamheten att i handling bjuda motstånd mot de krafter och den retorik som driver oss att bygga såväl mentala som fysiska murar mot det lidande som klimatkrisen redan nu skapar runt om i världen. Å andra sidan, en inre självrannsakan, född ur bön och den stillhet som får vår samhörighet med Gud att bli en upptäckt av hur vi hör samman med vår broder och syster som lider. Utan en djup erfarenhet av denna samhörighet får fientlighet och fruktan snart övertaget.

 

 

Livnärd i öknen

 

Och vad är öknen för människan?
“Den plats där hon blir livnärd.” (Upp 13:14)

I den dagliga epistelläsningen ur Uppenbarelseboken läser vi denna vecka om hur “kvinnan” – kyrkan – flyr undan “draken” ut i öknen “där Gud har berett henne en tillflykt”. (Upp 13:)

Öknen förvandlad till ett paradis, en livgivande trädgård, som blir kyrkan och världen till räddning när påfrestningarna är stora.

 

 

Alltid inom räckhåll

 

För att bönen inte ska hamna utom räckhåll i en tempofylld tillvaro behöver vi göra en grundläggande upptäckt: så som en människa bara kan förstå det hon redan har förstått (Martin Lönnebo), så är bön erfarenheten av det vi redan äger.

Bönen får inte separeras från livets banaliteter, då fördunklas sambandet mellan vårt ”sekulära” liv och det heliga. Om vi tror att vi först måste bemästra kontemplativa tekniker och uppnå ett tillstånd av ”mindlessness”, kommer bönen ständigt att undfly oss.

Mer än att vara en aktivitet, är bön en dimension som är närvarande i hela vårt liv. I hjärtats suckar under det dagliga livets alla utryckningar, såväl som när vi strövar en stund i trädgårdens kvällssvalka.

 

 

Ouppfyllda löften

 

I går inföll allhelgonadagen, firad i kyrkan sedan 900-talet. (Firas i morgon i Den svenska evangelieboken.) En av antifonerna i vespern var hämtad från Hebreerbrevets elfte kapitel: I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade.

Orden kastar ljus över sambandet mellan tro och uppfyllelse. Kan man kämpa för något och låta det förändra sitt liv enbart för att man tror att det är rätt, oberoende av om man får se några resultat av sin kamp eller inte?

Klimatkrisen aktualiserar samma fråga. När vi tar beslut om att förändra våra liv, vad det än gäller, måste det vara för att vi är övertygade om att det är rätt. Även om vi inte är övertygade om att de förändringar vi gör kommer att rädda världen.