Vad som ännu fattas i Kristi lidanden

 

Trons vittnen har i alla tider, och tvärs igenom dogmatiska skiljelinjer, varit tecken på att testet på verklig samhörighet med Gud är en djupare samhörighet med den lidande mänskligheten och skapelsen. En samhörighet som för den kristne är en del av identifikationen med den lidande Kristus, att fullborda ”vad som ännu fattas i Kristi lidanden” (Kol 1:24) med Paulus både gåtfulla och utmanande ord. Att meditera över Kristi korsdöd är inte att iklädd offerkofta försjunka i morbida grubbel. Det är en robust andlig praktik som påminner oss om den ömsesidighet vi är skapade för.

Först när smärtan vidgar det egna hjärtat för den mänsklighet som vi alla är en del av blir vår delaktighet i Kristi lidande mer än bara ord. Hoppet om en värld med rättvisa och rättfärdighet för alla folk, vad evangeliet kallar Guds rike, får aldrig bli något abstrakt. Det måste innebära en klarsynt insikt om att ingen mänsklig varelses lidande enbart är hennes eget.

Utmaningen i dag är därför att hålla ihop två saker: å ena sidan beslutsamheten att i handling bjuda motstånd mot de krafter och den retorik som driver oss att bygga såväl mentala som fysiska murar mot det lidande som klimatkrisen redan nu skapar runt om i världen. Å andra sidan, en inre självrannsakan, född ur bön och den stillhet som får vår samhörighet med Gud att bli en upptäckt av hur vi hör samman med vår broder och syster som lider. Utan en djup erfarenhet av denna samhörighet får fientlighet och fruktan snart övertaget.

 

 

Comments are closed.