Guds stora längtan

 

Du skall ge honom namnet Jesus … Hans namn skall ge folken hopp.

När vi hör profeterna vet vi: Guds stora längtan är att ge människan en framtid och ett hopp. Kan vi verkligen hoppas i en värld där ”klimatförändringarna övergår vår fattningsförmåga”, som dagens forskare uttrycker det? Det finns något mer som övergår vår fattningsförmåga: Gud nya värld som förebådas av profeterna och vars frö gror i Betlehem. Inget, absolut ingenting, tyder på att en ny värld är möjlig. Det låter mest som fantasifull poesi i våra öron.

I julnatten slår den profetiska poesin ut i blom. Den vänder ut och in på all logik. Den tänder hopp som motgift mot förtvivlan och förnekelse. Födelsen i Betlehem förebådar en framtid där allt ska bli väl. En läkt och försonad värld.

Julen är tiden att, åtminstone för ett ögonblick, lämna våra kloka världar av budgetar, scheman och regler, så att en förryckt tanke kan drabba oss: Gud har avsett helt andra sätt för oss att leva.

Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.

 

Hoppets två vackra döttrar

 

”Klimatkrisen är i grunden existentiell”, skrev biologen Stefan Edman i en läsvärd artikel i Dagens Nyheter den gångna veckan (22/12).

Ett stort dilemma i dag är att teknikens landvinningar för att skapa en alltmer fossilfri värld, motarbetas av ständigt växande konsumtionsvolymer. ”Shopping är vår tids kult”, skriver Stefan Edman. Han talar då inte om den basala vardagskonsumtionen, utan om excesserna som i hög grad handlar om tröst och bekräftelse. Som teologen William Cavanaugh uttrycker det: Vår ”dyrkan av pengar” är både ett materiellt och andligt sår.

Något av det viktigaste just nu är därför vad Stefan Edman kallar ”den inre klimatstrategin”, en ”hjärtats omställning”, som leder till en varsammare livsstil och får oss att inse att kultur, andlighet och gemenskap ger större livsmening än materiell överkonsumtion.

Om den omställningen sker kan till synes osannolika förändringar bryta fram, menar Stefan Edman och avslutar hoppfullt med att citera kyrkofadern Augustinus: “Hoppet har två vackra döttrar i världen, Förnuftet och Modet. Förnuft så att det som inte bör ske inte sker, och mod så att det som bör ske också sker.”

 

 

Ansvarsklyftan

 

Mänskligheten står inför ett ödesval, menar professor Clive Hamilton. Hon har att välja mellan att försöka tillskansa sig mer kontroll genom att underkuva jorden med ännu större teknologisk makt. Eller att ”retirera och praktisera ödmjukhet”, något som skulle få stora sociala konsekvenser.

Låt oss återvända till Hamiltons anmärkningsvärda bok, Den trotsiga jorden (Daidalos). Författaren är tydlig med sin tro: han tror inte på någon gudomlig makt. Likväl företräder han en syn på människan som har slående likheter med den bibliska, och en dygdeetik som liknar ökenfädernas. Bokens centrala tes är att människan vägrar ta konsekvenserna av det ansvar hon har för jorden och dess framtid. Den oöverbryggliga klyfta som skiljer oss från alla andra arter, kallar Hamilton för ansvarsklyftan. Vårt ansvar härrör från vår fria vilja.

Men nu har vår lättsinniga tillämpning av vår frihet, tillsammans med vår teknologiska makt, fört oss till undergångens brant, konstaterar Clive Hamilton. Det uttrycker sig i ”ett omoget vältrande i begären utan den vuxnes medvetenhet om ansvaret som följer med makten att tillfredsställa dem”.

Och vem har det största ansvaret för att människan ska tygla och begränsa sig? Det har de som har positioner som ger dem möjlighet att förändra institutionerna. Men om de som befinner sig i toppen är fångar under sin makt?

Då måste förändringen komma underifrån, skriver Clive Hamilton. Från de ”maktlösa”.

 

 

Att vara vad man hoppas

 

Vetenskapen är glasklar om global uppvärmning. Att mer koldioxid i atmosfären leder till en varmare planet räknade fysiker och kemister ut redan på 1800-talet. Beläggen för att det stämmer är överväldigande över hela jorden.

Vad människor ”tror” om global uppvärmning återspeglar inte vad de vet, säger psykologiprofessorn Dan Kahan.  Det uttrycker vilka de är.

Hopp är inte en sinnesstämning, det tillhör en annan kategori än optimismen eftersom det är förankrat i en djup övertygelse om att Gud aldrig ger upp.

När den Guden blir en reell närvaro i en människans liv, en oskiljaktig del av vem hon är, vägrar hon låta sig nedslås när hon blickar framåt, oavsett oddsen. Hon lever med blicken vänd mot världen sådan den en dag ska bli. Inte som en förhoppning, men som ett förebud som redan är en del av vem hon är. Med Paulus ord: ”Denna hemlighet: Kristus i er, ert hopp om härligheten.” (Kol 1:27)

 

 

Det ofattbara

 

Två berättelser, med tusen års mellanrum, läggs i dag vid sidan av varandra för att vi inte ska ge upp hoppet.

Änglars besök hos Manoachs hustru i Domarboken (7:2-7) och hos prästen Sakarias i Lukasevangeliet (1:5-25) är preludier till det ofattbara. Vem skulle inte ha reagerat som Sakarias: Hur ska jag kunna lita på detta?

När Manoach senare frågar budbäraren vad denne heter, blir svaret: ”Varför frågar du vad jag heter? Mitt namn är ofattbart.”

Vi kan avfärda Guds löften eftersom de inte besvarar våra frågor och tycks alltför obegripliga. Eller vi kan reagera som Manoach och hans hustru: ”De föll ner med ansiktet mot marken.” I häpen tillbedjan framträder den tro som inget mer har att fråga om, och inga andra svar behöver.

 

 

Den nya sången

 

Han lade i min mun en ny sång. (Ps 40:4)

Uttrycket ”en ny sång” upprepas igen och igen, både i Psaltaren och hos profeten Jesaja. Och i Uppenbarelseboken hörs dess trotsiga kontakion i himlarna. Och de sjöng en ny sång. ((Upp 5:9)

Vad är den ”nya sången” för sång?

Den nya sången handlar inte om världen i dess nuvarande tillstånd. Det är en sång om världen sådan den en dag ska bli. Den nya sången är en protestsång; en vägran att finna sig i världen sådan den är. Den är en hoppets sång; en övertygelse om att Gud aldrig kommer att ge upp. Kyrkan är aldrig så fri och farlig, så orädd och oförvägen som när hon sjunger den nya sången.

Den nya sången var den sång Mirjam och Hanna sjöng, den sång Sakarias och Maria sjöng. Så länge det finns några, om så bara en liten rest, som sjunger den nya sången kommer världen aldrig att tillåtas förbli vad den är.

 

 

En teologisk terrorist

 

Den tredje adventsveckan inleds med att Johannes döparen, en ”teologisk terrorist”, träder fram och spränger cementerade trosföreställningar när han först av alla pekar ut Jesus som den väntade Messias.

När Johannes i sitt möte med Jesus fäller de bevingade orden ”Han ska bli större och jag ska bli mindre”, är det inte bara uttryck för en realistisk självbild. Han vet vem han själv är – och han vet vem han inte är. På ett djupare plan sammanfattas här i två ord vad adventstiden rör sig om: mindre och större.

Adventstiden inbjudan är: Mindre av självförsvar och självhävdelse, mer av medkänsla och gästfrihet. Mindre av tanklös konsumism, mer av frikostig generositet. Mindre av försummelser av skapelsen, mer av omsorg om allt skapat. Mindre av asociala medier, mer av socialt patos. Mindre av förakt och avund, mer av försoning och helade relationer.

 

 

Ett genombrott

 

”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet.” (Rom 4:18)

Vad innebär det att hoppas där inget hopp finns, att tro på den Gud som säger: ”Se, jag gör allting nytt”? (Upp 21:5)

Den kristna förkunnelsens uppgift, i ljuset av klimatkristen, är inte främst att mana till omvändelse, att tala om för oss att vi nu måste förändra vårt sätt att leva. Profeterna är poeter som tecknar visionen av en ny och annorlunda värld – så att vi redan nu börjar bereda vägen för den världen.

Det är hoppet om ett genombrott för hela skapelsen – inte hotet om ett sammanbrott – som motiverar och inspirerar till att leva hoppfullt i den här världen. Varje strävan efter rättvisa och rättfärdighet, även där allt hopp tycks ute, är en del av senapsfröets konspiration. Förebudet om Guds rike.

 

 

Guds megafon

 

”Naturen uppträder som Guds ’megafon’ för att väcka en ohörsam värld”, skriver teologen Hilary Marlow i en kommentar till profeternas utsagor om en sörjande jord. Kanske skulle det också kunnat vara en kommentar till den mystiska tonen som nyligen spreds över jorden och förbryllade seismologerna.

Istället för att förkunna Guds härlighet, som i Psaltarpsalm 19, rister naturen av Guds vrede och dras in i den pågående dialogen mellan Gud och mänskligheten. ”Själva naturen ropar ut sin förbannelse”, skriver jesuiten Daniel Berrigan. När människorna inte vill lyssna till Guds mänskliga budbärare – profeten – väljer Gud att tala genom sin kosmiska agent.

Hos profeten Amos förenar sig den icke-mänskliga skapelsen med sin skapare i en helig allians mot det uppror dess mänskliga invånare begår. ”Skulle inte jorden skälva för detta så att alla som bor där får sorg? Skulle inte hela jorden stiga och sjunka som Nilen, Egyptens flod?” (Am 8:8) När kosmos ryter och uppträder som Guds megafon hör vi sorgen i den hemlöse Gudens hjärta.