Ett gammalt lappat klädesplagg

 

Vad är helighet?

Helighet är ett gammalt lappat klädesplagg, en lenslitet verktyg, åtminstone i samma mån som det är en plötslig ljuslåga, för i slutändan måste det vara fråga om ett tillstånd vi kan leva med och i, som när träet ligger så bra i handen att de liksom vuxit ihop.

Rowan Williams i Ett heligt liv

 

 

De avvikande

 

Allt som avviker från det normala är inte nödvändigtvis patologiskt. Om detta vittnar den säregna traditionen av heliga dårar i den bysantinska kristenheten från 500-talet och framåt.

Genom vad Per-Arne Bodin, professor i rysk litteratur och en av föreläsarna i helgens symposium i Bjärka-Säby, kallar ett ”sakralt karnevalsuppträdande” vände dårarna upp och ned på etablerade normer och tvingade fram obekväma frågor i ett samhälle där religionen legitimerade den politiska makten.

Det som blivit accepterat och respektabelt i ett samhälle är det inte alltid i Guds ögon. Även den estetiskt vackra liturgin, arkitekturen och musiken kan bli en avgud. Om den inte får sin förlängning i den skönhet som består i den utgivande kärleken.

 

 

Den fruktbärande prästen

 

För prästen gäller att eftersträva, och så längt omständigheterna tillåter, leva ett liv i obemärkthet och stillhet. Han får aldrig söka befordran, belöning, pengar eller egen bekvämlighet. Det är inte i första hand genom sina ord han ger evangeliet åt andra utan genom att vara Kristi närvaro bland människor. När han låter denna närvaro vara verksam i sitt liv kommer den att bära frukt – inte i form av vältalighet utan i ett självutgivande liv.

– En munk från östkyrkan

 

En person som ingen känner

 

Vad kommer det sig att Markus redan i inledningen av sitt evangelium igen och igen framhåller att Jesus drar sig undan offentlighet och undanber sig uppmärksamhet?

Han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var. (1:34)

Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. (1:35)

När de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade. ”Låt oss gå åt ett annat håll.” (1:38)

Jesus skickade bort honom med en sträng förmaning: Säg ingenting till någon. (1:44)

Är det för att sanningen bara kan komma från någon som ingen känner? Endast hos den okände, om än välkände, finns inget som obstruerar verkligheten. Självbespeglingens ego, från morgon till kväll upptaget av att organisera, tolka och behärska världen, är här frånvarande.

Likt Kristus måste den som representerar honom ständigt ”försvinna”. Låt oss gå åt ett annat håll. Försvinna bort från det illusoriska jaget. Bort från alla blickar som fascineras av en ”intressant” personlighet. Försvinna in i mässan, och hela den värld som där samlas.

 

 

Och detta är vår öken

 

Och detta är vår öken: att möta förtvivlan, men inte ge efter. Att trampa ner den under korsets hopp. Att oupphörligt förklara krig mot förtvivlan. Om vi för kampen oförväget kommer vi att finna Kristus vid vår sida. Om vi inte vill föra den, kommer vi aldrig att finna honom.

Thomas Merton i Thoughts in Solitude

 

 

Handlingens bön

 

Gud döljer sig i världen, och vår uppgift är att göra honom synlig genom våra handlingar.

Därför är kristen tro inte upptagen av värderingar utan av handlingar. Att leva rätt är viktigare än att tänka rätt. Trons väg är viktigare än trons innehåll. Vad vi känner och tänker kommer att prägla det vi gör, och det vi gör formar våra tankar och känslor.

Helgelse är bön i form av en handling.

 

 

Guld, rökelse och myrra

 

Nu får också vi öppna våra kistor och bära fram gåvor till Jesus. Vad har vi att hämta fram ur vår själs tomhet? Också vi får bära fram guld, rökelse och myrra.

Guldet är vår konungsliga värdighet, det är guldet i ikonen, i hans avbild i oss. ”Frambär är er själva … det är er andliga gudstjänst.”

Rökelsen är vår bön och vår kontemplation. Varje själ är ett rökelsekar, skapat för bön, med förmåga att svinga sig upp till Gud och förenas med änglar och keruber i den eviga lovsången.

Myrran är den gåva som kvinnorna kom med till graven på påskdagsmorgonen för att smörja Jesu kropp. I Betlehem förebådas Kristi påsk när stjärntydarna tar fram myrra ur sin skattkista. Myrran uppenbarar: det finns ingen kärlek utan offer.

 

 

En oväntad allians

 

Trettondedagsafton. Årets första fastedag. För att vi ska återfå uppmärksamheten. Profeter finns där vi minst väntar det, också långt utanför det utvalda folket. Som Bileam, ”mannen med det skarpa ögat”, i dagens läsning ur Fjärde Moseboken. I honom förenas profetia och doxologi när Guds Ande kommer över honom.

Bileam är släkt med de österländska stjärntydarna, därför möter vi honom i dag. Han ”skådar den Väldige … han segnar ner, hans ögon öppnas” (4 Mos 24:16). På samma sätt med stjärntydarna från Irak: De såg barnet och ”föll ner och hyllade honom” (Matt 2:11). Inget mer behövs för att bli seende.

Bileam från Eufrat dyker upp i Bibelns berättelse och gäckar våra försök att kartlägga vem Gud väljer att tala genom. Tillsammans med stjärntydarna bildar han en oväntad allians.