Mörker till morgon

 

När profeten Amos talar om den Gud som ”förvandlar mörker till morgon” (Am 5.8) och Jesaja förkunnar att ”i mörkrets land strålar ljuset fram”, uppmanar de oss att inte vara rädda. ”Inte ens i den mörkaste dag”, med orden i den tjugotredje psalmen.

Lev Gillet kommenterar: ”Även om herden tillåter att någon i hans hjord för en tid vandrar genom dödens skugga, är det endast för att hjälpa detta får att träda in i ett ljusare landskap – ut i det fulla dagsljuset.”

 

 

Är en ateist en ateist?

 

Vi har firat den femte söndagen efter trettondedagen, en söndag som bara infaller en handfull gånger under ett sekel. De flesta predikanter får kanske bara en möjlighet i livet att predika över dess bibeltexter.

I synnerhet de tre läsningarna för den andra årgången – den gångna söndagens – har en gemensam nämnare som vidgar perspektiven: Gud använder vem han vill, när han vill, till vad han vill.

Eller stöter vi oss på det? Som hos profeten: ”Hejda dem, herre.” Eller i evangeliet: ”Vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.” I episteln går Paulus så långt att han påstår att Gud även kan använda den som är ute i falska syften. Och allt sammanfattas av Jesus i orden: ”Den som inte är mot oss, han är för oss.”

Lärjungarnas läxa i evangelieberättelsen är att tron inte är ett svar på en fråga. Så att man enkelt skulle kunna slå fast: en ateist är en ateist och en troende är en troende. Fingervisningen för den som söker vägledning den sista av årets söndagar i tiden efter epifania finns i Jesusorden: ”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”

 

 

Om trons irrationalitet

 

Berättelsen om Abrahams offer – en av dagens läsningar – drar oss in i ett mysterium som är bortom allt vi kan förstå. Det vilar ett apofatiskt mörker över denna historia. Man måste, som Kierkegaard uttryckte det, närma sig den med fruktan och bävan.

Offerdramat på berget i Moria kan gärna läsas tillsammans med berättelsen om det andra offret som Gud ger Abraham instruktioner om, när han ingår förbund med honom. Det var rök och flammande eld, och vi läser att ”skräck överväldigade honom, ett stort mörker”. Här har vi att göra med berättelser som måste läsas i ljuset av den absoluta irrationalitet som präglar den tro det är fråga om.

Om vi kommer till Bibeln med våra teologiska strategier, besatta av idén att vi ska försöka förstå vad olika saker i Skriften betyder, då är risken stor att vi förlorar vår tro i mötet med berättelser som dessa.

Tron är inget man kommer fram till genom att hitta rätt metod att tolka Bibeln. Tron är något vi tar emot. Framför allt när vi läser och firar Skriftens stora händelser i liturgin. Där lär vi oss hur Skriften fungerar som ett gränssnitt mellan oss och Gud. Som Andrew Louth uttrycker det: ”Vi förstår Skriften när den blir transparent.”

 

 

Om trons dialekt

 

”Den som har öron att höra med, han höre.”

Om det påminde oss ofta Torsten Kälvemark, en av de viktiga rösterna i tidskriften Pilgrim under 25 år. Han framhöll gärna att tron kommer av ”lyssnandet” – vilket är den korrekta översättningen av bibelordet – inte av predikandet.

Därför värjde han sig för de ”teologiska kamrerarna” som alltid vill att debet och kredit ska bokföras på skilda sidor. Poesin är trons rätta dialekt, framhöll han, det är genom bilder, paradoxer och språkliga metaforer som vi når verklig insikt i det gudomliga mysteriet. I gudstjänstens liturgi och lovprisning hittar man bekännelsen. Lex orandi est lex credendi – bönen uttrycker tron. Torsten Kälvemark har skrivit om hur han lärde sig denna dialekt genom den tidiga inskolningen i tidgärden och psaltarläsningen. I sin memoarbok Vägen mellan öst och väst berättar han:

Jag tillhör den generation som var med om tidegärdens renässans i Sverige. Från min konfirmationstid vid 1950-talets mitt minns jag hur nya och tidigare okända gudstjänstformer uppenbarades för oss som då kom in i kyrkans liv: matutin och vesper, laudes och completorium. Det kändes ofta som en befrielse att delta, och det av flera skäl. Ett var att man slapp den förkunnelsens pratighet som präglade andra gudstjänster och andakter. I stället kunde man liksom andligen luta sig bakåt och låta sig bäras av vågor av tidlös tillbedjan och poetisk hängivenhet.

 

 

Frälsningens händelser

 

I helgen firar vi Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie kyrkogångsdag som den också kallas. Söndagen mässa inleds på många håll med ljusvälsignelse när vi påminns om att fyrtio dagar gått sedan vi gladdes åt Herrens födelse. Nu firar vi den dag då Jesus frambars i templet, igenkänd av Symeon och Hanna som kom dit ledda av den helige Ande.

Att leva i kyrkoåret är att linda sitt liv runt Jesus, varv efter varv. Kyrkoåret är Kristus, med ett latinskt uttryck från medeltiden. Annus est Christus. Varje år är ett prisma som får sitt ljus från Kristus, och låter det reflekteras i skiftande färger under årets olika tider. Vi laddar vår tid med helighet genom att helga dagar och tider. Vi formas genom tillvänjning när vi i gudtjänster och tideböner ”tyder spåren till det fördolda” (Syr 42:19).

Avgörande är upprepningen. Genom att gudstjänstens och årets cykel hela tiden upprepas och vi får återvända till samma händelser, bibeltexter och böner, öppnar sig med åren djupen, höjden och bredden i evangeliet. Upprepningen är dessutom en viktig påminnelse om att vår tro inte kan skiljas från historien. Tron vilar inte på hemliga uppenbarelser. Vi blir frälsta därför att något har hänt. Det liturgiska året är åminnelsen av historiska händelser och liturgin låter oss bli samtida med händelserna. Frälsningen händer i våra liv när vi firar den.