Kyrie Eleison

 

Det bönerop som utgör en del av hjärtats bön är Kyrie Eleison, Herre, förbarma dig. När detta rop kom in i liturgin och blev en del en naturlig del av kristnas bön vet man inte helt säkert. I gudstjänsten kom det tidigt att bli de troendes rop som följde på diakonens förböner i litanian.

”Strikt talat utgör Kyrie Elesion själva bönen”, skriver Bobrinskoy. Diakonen frambär endast böneintentionerna. Ett exempel på detta i den ortodoxa liturgin är den stora litania som följer omedelbart efter läsningen av evangeliet: Låt oss alla, av hela vår själ och vår ande, säga: Kyrie Eleison.

Ett annat exempel i den ortodoxa liturgin är den bön som beds av präst och diakon i fastetidens completorium: Förbarma dig över oss, Herre, förbarma dig över oss. Som hjälplösa syndare kommer vi till dig, Herre. O, Mästare, förbarma dig över oss, förbarma dig över oss, för du är vår Gud och vi är ditt folk, vi är dina händers verk och vi åkallar ditt Namn.

 

 

Till vem riktar vi vår åkallan?

 

”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig.” (Joh 17:11)

Genom sin bön låter Jesus oss ana att Guds namn, som är Fader, är identiskt med det namn som ängeln uppmanar Josef att ge åt Marias son. ”Du skall ge honom namnet Jesus.” (Matt 1:21)

Det är när vi i bön åkallar namnet Jesus, som det uppenbaras för oss att Gud är vår Fader. Bobrinskoy skriver: ”I Faderns hjärta bor Sonens namn, liksom Faderns namn bor i Sonens hjärta.”

Här rör vi alltså vid två olika böner, den ena riktad till Fadern och den andra till Jesus. De två bönerna är en och densamma. Deras ursprung är pingsten, som introducerar vad Bobrinskoy kallar något ”extraordinärt nytt som kommer att bestå till tidens slut”. Han skriver:

Å ena sidan fortsätter de första kristna att gå till templet och vända sig till Gud, men nu genom att tilltala honom som ”Fader”: all gemensam bön bör vara riktad till Fadern. Å andra sidan hör vi hur de samtidigt, spontant och drivna av en innerlig nödvändighet, åkallar namnet Jesus, inte bara i egenskap av medlare utan som den som bönen är direkt riktad till. Från och med pingsten förändras med andra ord bönen: den bön Jesus bad blir nu en bön till Jesus.

 

 

Den största uppenbarelsen

 

Nu introducerar Boris Bobrinskoy sina läsare för Filokalia, en andlig skattkammare som den ortodoxa traditionen gett kristenheten. En antologi bestående av texter som spänner över tolv sekler, från 300-talet till 1400-talet. Denna väldiga volym är inte upptagen av yttre former eller metoder, inte heller av Guds folks gemensamma liturgi i kyrkan, hur viktig den än är. Här är allt fokus på hjärtats liturgi när läsaren får vägledning i sitt sökande efter livets kärna och innersta mening.

Filokalia betyder ”kärlek till det sköna”. Gud, som skapat allt gott och skönt, är skönhetens källa. Hjärtats liturgi renar våra ögon med vattnet från denna källa, så att vi ser Guds skönhet i alla ting och själva blir en avglans av den skönheten. ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild.” (2 Kor 3:18)

Uttrycket för hjärtats bön i Filokalia är framför allt åkallan av Namnet. ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”, säger profeten Joel, och citeras av Petrus på pingstdagen. Vilket namn är det vi åkallar i vår bön? Redan som barn blir Jesus medveten om att Guds namn är ”Fader”. ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?”, utbrister han när hans föräldrar finner honom i templet. Och under sitt lidande på Olivberget hör vi honom åkalla Namnet: ”Abba! Fader!”

”Jesus är alltigenom bön”, skriver Bobrinskoy. Hela hans liv, all hans uppmärksamhet, är riktad mot Fadern. Och inför sina lärjungar säger han i sin bön: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem.” (Joh 17:26) ”Det är bara Jesus som har rätt att kalla Gud fader”, menar Bobrinskoy, ”men han överlämnar den rätten till oss.” När lärjungarna ber att få vägledning i bön inleder Jesus med orden: ”När ni ber ska ni säga: Fader.” (Luk 11:2)

Att Gud är vår fader är kristendomens största uppenbarelse. När de ortodoxa fäderna och mödrar säger att målet med det kristna livet är att förvärva den helige Ande, är skälet ett enda. Först när Anden uppenbarar Guds rätta namn, kan vi ta till oss de ord som Jesus så ofta upprepar i evangelierna: ”Var inte rädda!”

 

 

Bönens tre dimensioner

 

Hjärtats bön har tre aspekter, skriver Boris Bobrinskoy.

Den första har en ”exklusiv” eller fördold karaktär. Det gäller såväl i den eukaristiska gudstjänsten som i den personliga bönen. Vi vänder oss bort från världen. I den ortodoxa liturgin sjunger församlingen: ”Låt oss lämna våra jordiska omsorger; låt oss upplyfta våra hjärtan till Herren; låt oss överlåta vårt liv åt Kristus vår Gud.” Och till oss var och en av oss personligen säger Jesus: ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” (Matt 6:6) Bön är ingen uppvisning, den hör ”brudkammaren” till. Bobrinskoy skriver: ”Den solitära dimensionen gäller inte bara det monastiska livet, den är en förutsättning för all bön, den mänskliga själens väg till den himmelska brudgummen.”

För det andra har bönen en ”inklusiv” sida: den vänder oss mot världen. Här finns ingen motsättning. Det ligger i bönens dynamik att när vi vänder oss mot Gud vidgar sig hjärtat och övergår i förbön, precis som Jesus var helt vänd mot Fadern och helt vänd mot världen. Den bedjandes fördolda liv med Kristus hos Gud får henne att omfamna hela världen i sin bön.

Den tredje sidan av hjärtats bön kallar Bobrinskoy för dess ”apostoliska dimension”, kallelsen att lämna vår kammare, att gå från gudstjänsten och bönekammaren, ut i världen för att räcka Kristus till människorna. ”Mässans sändning har en djup symbolisk innebörd: den förkunnar att liturgins första del är slut, nu tar fortsättningen vid. De troende går ut i världen med Kristi närvaro.”

 

 

All bön är hjärtats bön

 

Hur kan bönen leva sitt liv på djupet i den troende?

Det är den frågan Boris Bobrinskoy nu är upptagen av, väl medveten om den svaghet vi känner i vår bön, och att det inte är en fråga om teknik och metoder. Men hur kan vårt hjärta vidga sig i bön, likt Jesu hjärta?

Om vi tänker att det räcker att vi ber Jesusbönen då och då, hur viktigt och berikande det än kan vara, misstar vi oss, menar Bobrinskoy. Vi måste ta Jesus som både förebild och vägvisare. ”Kristus själv var alltigenom bön – odelat och oavbrutet bedjande i hjärtat … Under sin tid på jorden levde Jesus, med varje uns av sitt väsen, i fullkomlig och oavbruten kommunion med Fadern.”

”Ord som flödar fram ur djupet, ur denna mystiska kommunion.” Så definierar Bobrinskoy den ständiga bönen, det bedjande hjärtat. Och han konstaterar: ”All sann bön är hjärtats bön. Så länge hjärtat inte ber, så ber vi inte i verklig mening.” Och vad är hemligheten? Med hela den ortodoxa andliga traditionen framhåller han återigen med eftertryck: ”Nyckeln till denna gemenskap är det helige Ande, bandet mellan Fadern och Sonen.”

Genom Anden är det inte längre vi som lever, det är Kristus som lever i oss. Det är inte längre vi som ber, det är Kristus som ber i oss. Bobrinskoy skriver om Jesus: ”Såsom han är i den helige Ande och den helige Ande i honom, så ropar den helige Ande i oss med outsägliga suckar: ’Abba, Fader!’”. Han fortsätter:

Att konfrontera lidande och ondska i alla dess former, är att fortsätta vad Jesus har gjort, att låta honom ljuda och bedja i oss genom den styrka som den helige Ande ger. Den senare är inte bara segerns och uppståndelsens Ande, men också medlidandets och medömkans Ande.

 

 

 

Lärjunge till Lev Gillet

 

Vem är Boris Bobrinskoy, i dag 94 år, vars bok The Compassion of the Father, utgör vår fasteläsning på denna plats? Några ord om hans bakgrund finns i texten den 11 mars, men det finns också anledning att påminna om att han var en vän och viktig samtalspartner för flera personer som tillhört tidskriften Pilgrims inre krets.

En av dem var Torsten Kälvemark, som berättade hur han första gången hörde fader Boris predika i Länna kyrka i Sörmland när han själv bara var 11 år. Långt senare kom han att ha honom som gäst i sitt hem.

En annan var Gunnel Vallquist, som i många år reste till Paris under påskfastan för att delta i gudstjänsterna i den ortodoxa kyrka där Bobrinskoy var präst. Det var i en sådan gudstjänst hon var med om det ”ekumeniska genombrott” som hon berättar om i en av sina allra sista texter:

Den strikta omöjligheten att som icke-ortodox delta i kommunionen kände jag ju till och uthärdade. Men en dag – det var söndagen den 5 november 2000 i kryptan i katedralen vid Rue Daru, celebrant var fader Boris Bobrinskoy, som jag lärt känna när han besökte Sverige 1988 och därefter samtalade med en gång om året, när jag kom till Paris – kände jag plötsligt att nu måste jag be om lov, det var under själva kommunionen. Jag ställde mig i kön och när jag mötte fader Boris blick gjorde jag en frågande min. Han böjde lite på huvudet och så fick jag gå fram. En märkesdag i mitt liv. (Berättelsen är i sin helhet återgiven i Pilgrim 4/2016)

Det är knappast förvånande att Bobrinskoy nämner Lev Gillet, ”munken från östkyrkan”, som en av dem han tagit djupast intryck av. Det gällde inte minst den starka betoningen av evangelierna men också den öppna ekumeniska hållningen. Fader Boris berättar själv:

Mer än någon annan har han visat mig att det är möjligt att vara helt och fullt ortodox, utan att vara definierad av alla de kulturella, estetiska, konstnärliga och teologiska rikedomar som samlats genom århundradena. Samtidigt som vi låter oss berikas av allt detta, men utan att det behöver leda till inskränkthet och sekterism, är det möjligt att ständigt återvända till det väsentliga, med ett enkelt språk som både är evangeliets och som dagens människor förstår … För att förmedla evangeliet behöver vi inte låta vårt språk och våra ord tyngas av en teologisk jargong med formuleringar från de ekumeniska koncilierna. Vi har en lång väg att gå innan vårt språk får samma transparens som ikonen och de genomlysta helgonen.

Om sitt förhållande till andra kristna kunde han säga:

I andras närvaro är det mindre viktigt för mig att presentera mig som ortodox eller lyfta fram specifika ortodoxa ståndpunkter, än att tala om de grundläggande ting som vi delar med andra kristna och människor överhuvudtaget.

 

 

Huvudnyckeln till hjärtat

 

Var finner vi styrkan att stå emot det som vill bryta ned oss själsligen och andligen? Och framför allt, var finner vi kraften att trösta, uppehålla och visa verkligt deltagande? Hur håller vi oss levande? Hur kan vi gråta och lida med dem som gråter och lider?

Bobrinskoy ställer med eftertryck frågor som dessa. Har han då något svar?

Hjärtats bön, inte som ett universalmedel men som en ”huvudnyckel”, är det redskap som har bestått provet. Det viktiga när det gäller denna bön är inte ”tekniken”, utan att bönen får leva sitt liv på djupet hos den troende. Det är i djupet av vårt väsen, själva vårt vara, som vi måste finna den rätta hållningen i mötet med lidandet. Livet i Kristus, att låta sig genomträngas av hans Ande, av barmhärtighetens andedräkt, är vad som konstituerar kristendomen. Enligt Bibeln handlar det om att förvärva Faderns medkänsla och ömhet.

Bobriskoy framhåller att ”hjärtats bön inte bara är en väg eller praktik bland andra, utan en oumbärlig verklighet genom vilken människan återfinner meningen med sin existens”. Och han tillägger: ”Hjärtats bön är inget vi diskuterar, men något vi behöver upptäcka så att vi kan tala om den utifrån vår egen erfarenhet.”

Hjärtat står i biblisk antropologi inte bara för den affektiva sidan av livet, det utgör själva centrum i människan, platsen för Guds boning. Men det är också i hjärtat som ondskan kan tränga in och slå rot. Jesus säger i evangelierna att det är från hjärtat som det onda kommer. Därför behöver hjärtat renas, så att det kan fylla sin ursprungliga uppgift: att vara ”Kristi brudkammare, den plats som präglas av brudgummens närvaro”.

Eftersom det utgör människans innersta kärna är det hjärtat som skapar harmoni mellan alla våra förmågor, känslor och tankar, både ande själ och kropp. Hjärtats bön rör inte bara det inre livet, det är den nyckel som gör att även intellektet och kroppen reflekterar Gud.

 

 

Det outhärdliga lidandet

 

Hur kan vi undgå att brytas ned, eller förhärdas, i mötet med lidandet?

Den frågan bildar utgångspunkt när Boris Bobrinskoy inleder den andra delen av sin bok, tre kapitel samlade under rubriken The Liturgy of the Heart, Hjärtats liturgi. Han skriver:

Utan att gå in på lidandets många sidor, så finns i grunden vårt eget lidande och andras. Förr eller senare måste vi lära oss att acceptera och bära vårt eget lidande, låta det bli en väg genom vilken vi låter oss dras närmare Gud. Det är aldrig enkelt, men det är möjligt och till och med nödvändigt att vi grundar våra liv i honom som inte bara burit vår synd, men också vårt lidande.

När vi ställs inför andras lidande behöver vi komma ihåg två saker, fortsätter Bobrinskoy. Det första är att människan av naturen är en gemenskapsvarelse. Delandet av varandras liv, medkännandet, hör till det absolut grundläggande i att vara människa. Bokens centrala begrepp, inte bara i titeln, är följdriktigt det engelska ordet compassion. Etymologiskt kommer det av latinets compatir, som har betydelsen att lida med. Orden medkänsla, medlidandeeller det något äldre medömkananvänds vanligen i översättningar till svenska.

Det andra vi behöver komma ihåg är att synden med alla dess konsekvenser – rädsla, hat, avund, våld, egoism – utgör ett angrepp på förmågan till medkänsla genom att den distanserar oss från både Gud, oss själva och varandra. Utan att hämta styrka ur Fadern outsinliga källa av barmhärtighet blir vi inte själva hela, och får därför svårt att ta in andras lidande i våra liv.

Det blir särskilt påtagligt när lidandet når sådan intensitet – som i vissa former av sjukdomar, tortyr eller krigets alla fasor – att det blir på gränsen till outhärdligt. Om vi under sådana omständigheter vill förbli öppna, sensibla och receptiva inför det ytterligt svåra lidandet, utsätter vi oss för flera risker: risken för självutplåning eller – för att överhuvudtaget orka överleva – risken att vi tar på oss ett skyddande skal, eller rentav risken för de motsatta reaktionerna, sadism och grymhet. Bobrinskoy skriver:

Ingen är immun mot detta. Ingen av oss kan säga att vi är helt obekanta med sådana känslor. Vi lever alla, vare sig vi är helgon eller syndare, vid randen av en avgrund av hat och ondska som vill dra oss ned i sitt mörker. Dessa avgrunder och krafter appellerar till oss utan undantag. Vi skulle inte kunna tala om dem med en viss grad av trovärdighet om vi inte hade känt deras smak och lukt! Jag tänker till exempel på Serafim av Sarov som ger oss inblick i sina nattliga kamper, eller Therese av Lisiesux som frestades av ateism, eller stora kristna författare som Bernanos och Dostojevskij som i den mänskliga naturens mörka källarvåning på samma gång upptäckte otrons rötter och Kristi mysterium.

 

 

Den korsfästes epikles

 

I slutet av bokens första avdelning, tre kapitel samlade under rubriken Facing evil and suffering, återvänder fader Bobrinskoy på nytt till Jesu bön på korset, som han kallar ”en sann epikles till Fadern”.

I den korsfästes bön – ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” – frambär Sonen sin slutliga förbön för världen, en bön som ljuder genom seklerna. Det är den nye Abels bön vars blod ”ropar till Fadern” (1 Mos 4:6). Bönen från korset gäller för alla tider och alla platser, från begynnelsen till tidsåldrarnas slut. Här ber Jesus också för oss. Som Bobrinskoy skriver: ”Minsta vägran att ta emot hans kärlek förenar oss med dem som korsfäste Jesus.”

Eftersom Fadern är den sårade, är det hans förlåtelse vi behöver ta emot. Här möter vi ett tema som är centralt hos kyrkofäderna: Fadern är allt annat än oberörd inför det som utspelar sig på korset, hans medkänsla är ett med-lidande; han lider av det ”kärlekssår” som tillfogats honom, ett lidande som blir som djupast när hans egen son, som han av kärlek sänt till världen, lider döden på korset.

Vad innebär det när Fadern besvarar Sonens bön att förlåta oss? När Gud förlåter utplånar han synden och helar oss. Det som var, finns inte längre. Kristus är Lammet som tar bort synden. Och när den är borttagen ser Fadern inte längre vår synd. Dessutom skapar han ett nytt hjärta (Ps 51:12). ”Bara Gud kan ge sådan förlåtelse”, skriver Bobrinskoy. ”Bara Gud kan utplåna synden så att den inte längre existerar.”

 

 

Den svåraste av böner

 

I nästa kapitel går Bobrinskoy nu vidare och kommenterar ”förlåtelsens mysterium”. Framför allt så som det framträder i Herrens bön – ”den svåraste av alla böner”, som han kallar den.

Vi ber den ofta alltför lättvindigt, säger han, men det är inte en bön som man kan ”recitera”. Han påminner om hur denna bön i den eukaristiska liturgin sjungs av församlingen efter epiklsen, bönen om Anden: ”När den helige Ande, eldens Ande, har stigit ned över gåvorna av bröd och vin, och över de församlade för att förvandla alla som är närvarande till Kristi blod och kropp, endast då beds och sjungs Herrens bön i hela dess fullhet och kraft. Det är då vi också kan göra en av de svåraste av böner till vår egen: ’Förlåt oss våra synder’.”

Det finns en skillnad i hur denna bön är formulerad hos de två evangelister som återger den. Hos Matteus läser vi: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” (Matt 6:12) Lukas däremot ger oss följande formulering för vår bön: ”Förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.” (Luk 11:4)

Finns det en skillnad, frågar sig Bobrinskoy, mellan orden ”ty också vi förlåter” hos Lukas, och ”liksom vi har förlåtit” hos Matteus? I det senare fallet kan det ju låta som att Guds förlåtelse förutsätter att vi först har förlåtit.

Nej, svarar han, det finns ingen egentlig skillnad mellan de två, för det grundläggande problemet kvarstår: om vi förväntar att Gud ska förlåta oss för att vi har förlåtit, hoppas vi förgäves. Vi är oförmögna att i egen kraft förlåta. Boris Bobrinskoy fortsätter:

Det finns två sidor av saken: Guds förlåtelse är alltid först och ovillkorlig. Men genom den helige Ande får vi samverka med Gud och bära den frukt som hans förlåtelse ger. När vi avvisar våra bröder och systrar, avvisar vi Guds förlåtelse. Förlåtelsen är universell och gäller alla, men den påtvingas oss inte. Att vi kan säga nej till Gud är en del av mysteriet med Guds kärlek.