Huvudnyckeln till hjärtat

 

Var finner vi styrkan att stå emot det som vill bryta ned oss själsligen och andligen? Och framför allt, var finner vi kraften att trösta, uppehålla och visa verkligt deltagande? Hur håller vi oss levande? Hur kan vi gråta och lida med dem som gråter och lider?

Bobrinskoy ställer med eftertryck frågor som dessa. Har han då något svar?

Hjärtats bön, inte som ett universalmedel men som en ”huvudnyckel”, är det redskap som har bestått provet. Det viktiga när det gäller denna bön är inte ”tekniken”, utan att bönen får leva sitt liv på djupet hos den troende. Det är i djupet av vårt väsen, själva vårt vara, som vi måste finna den rätta hållningen i mötet med lidandet. Livet i Kristus, att låta sig genomträngas av hans Ande, av barmhärtighetens andedräkt, är vad som konstituerar kristendomen. Enligt Bibeln handlar det om att förvärva Faderns medkänsla och ömhet.

Bobriskoy framhåller att ”hjärtats bön inte bara är en väg eller praktik bland andra, utan en oumbärlig verklighet genom vilken människan återfinner meningen med sin existens”. Och han tillägger: ”Hjärtats bön är inget vi diskuterar, men något vi behöver upptäcka så att vi kan tala om den utifrån vår egen erfarenhet.”

Hjärtat står i biblisk antropologi inte bara för den affektiva sidan av livet, det utgör själva centrum i människan, platsen för Guds boning. Men det är också i hjärtat som ondskan kan tränga in och slå rot. Jesus säger i evangelierna att det är från hjärtat som det onda kommer. Därför behöver hjärtat renas, så att det kan fylla sin ursprungliga uppgift: att vara ”Kristi brudkammare, den plats som präglas av brudgummens närvaro”.

Eftersom det utgör människans innersta kärna är det hjärtat som skapar harmoni mellan alla våra förmågor, känslor och tankar, både ande själ och kropp. Hjärtats bön rör inte bara det inre livet, det är den nyckel som gör att även intellektet och kroppen reflekterar Gud.

 

 

Det outhärdliga lidandet

 

Hur kan vi undgå att brytas ned, eller förhärdas, i mötet med lidandet?

Den frågan bildar utgångspunkt när Boris Bobrinskoy inleder den andra delen av sin bok, tre kapitel samlade under rubriken The Liturgy of the Heart, Hjärtats liturgi. Han skriver:

Utan att gå in på lidandets många sidor, så finns i grunden vårt eget lidande och andras. Förr eller senare måste vi lära oss att acceptera och bära vårt eget lidande, låta det bli en väg genom vilken vi låter oss dras närmare Gud. Det är aldrig enkelt, men det är möjligt och till och med nödvändigt att vi grundar våra liv i honom som inte bara burit vår synd, men också vårt lidande.

När vi ställs inför andras lidande behöver vi komma ihåg två saker, fortsätter Bobrinskoy. Det första är att människan av naturen är en gemenskapsvarelse. Delandet av varandras liv, medkännandet, hör till det absolut grundläggande i att vara människa. Bokens centrala begrepp, inte bara i titeln, är följdriktigt det engelska ordet compassion. Etymologiskt kommer det av latinets compatir, som har betydelsen att lida med. Orden medkänsla, medlidandeeller det något äldre medömkananvänds vanligen i översättningar till svenska.

Det andra vi behöver komma ihåg är att synden med alla dess konsekvenser – rädsla, hat, avund, våld, egoism – utgör ett angrepp på förmågan till medkänsla genom att den distanserar oss från både Gud, oss själva och varandra. Utan att hämta styrka ur Fadern outsinliga källa av barmhärtighet blir vi inte själva hela, och får därför svårt att ta in andras lidande i våra liv.

Det blir särskilt påtagligt när lidandet når sådan intensitet – som i vissa former av sjukdomar, tortyr eller krigets alla fasor – att det blir på gränsen till outhärdligt. Om vi under sådana omständigheter vill förbli öppna, sensibla och receptiva inför det ytterligt svåra lidandet, utsätter vi oss för flera risker: risken för självutplåning eller – för att överhuvudtaget orka överleva – risken att vi tar på oss ett skyddande skal, eller rentav risken för de motsatta reaktionerna, sadism och grymhet. Bobrinskoy skriver:

Ingen är immun mot detta. Ingen av oss kan säga att vi är helt obekanta med sådana känslor. Vi lever alla, vare sig vi är helgon eller syndare, vid randen av en avgrund av hat och ondska som vill dra oss ned i sitt mörker. Dessa avgrunder och krafter appellerar till oss utan undantag. Vi skulle inte kunna tala om dem med en viss grad av trovärdighet om vi inte hade känt deras smak och lukt! Jag tänker till exempel på Serafim av Sarov som ger oss inblick i sina nattliga kamper, eller Therese av Lisiesux som frestades av ateism, eller stora kristna författare som Bernanos och Dostojevskij som i den mänskliga naturens mörka källarvåning på samma gång upptäckte otrons rötter och Kristi mysterium.

 

 

Den korsfästes epikles

 

I slutet av bokens första avdelning, tre kapitel samlade under rubriken Facing evil and suffering, återvänder fader Bobrinskoy på nytt till Jesu bön på korset, som han kallar ”en sann epiklestill Fadern”.

I den korsfästes bön – ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” – frambär Sonen sin slutliga förbön för världen, en bön som ljuder genom seklerna. Det är den nye Abels bön vars blod ”ropar till Fadern” (1 Mos 4:6). Bönen från korset gäller för alla tider och alla platser, från begynnelsen till tidsåldrarnas slut. Här ber Jesus också för oss. Som Bobrinskoy skriver: ”Minsta vägran att ta emot hans kärlek förenar oss med dem som korsfäste Jesus.”

Eftersom Fadern är den sårade, är det hans förlåtelse vi behöver ta emot. Här möter vi ett tema som är centralt hos kyrkofäderna: Fadern är allt annat än oberörd inför det som utspelar sig på korset, hans medkänsla är ett med-lidande; han lider av det ”kärlekssår” som tillfogats honom, ett lidande som blir som djupast när hans egen son, som han av kärlek sänt till världen, lider döden på korset.

Vad innebär det när Fadern besvarar Sonens bön att förlåta oss? När Gud förlåter utplånar han synden och helar oss. Det som var, finns inte längre. Kristus är Lammet som tar bort synden. Och när den är borttagen ser Fadern inte längre vår synd. Dessutom skapar han ett nytt hjärta (Ps 51:12). ”Bara Gud kan ge sådan förlåtelse”, skriver Bobrinskoy. ”Bara Gud kan utplåna synden så att den inte längre existerar.”

 

 

Den svåraste av böner

 

I nästa kapitel går Bobrinskoy nu vidare och kommenterar ”förlåtelsens mysterium”. Framför allt så som det framträder i Herrens bön – ”den svåraste av alla böner”, som han kallar den.

Vi ber den ofta alltför lättvindigt, säger han, men det är inte en bön som man kan ”recitera”. Han påminner om hur denna bön i den eukaristiska liturgin sjungs av församlingen efter epiklsen, bönen om Anden: ”När den helige Ande, eldens Ande, har stigit ned över gåvorna av bröd och vin, och över de församlade för att förvandla alla som är närvarande till Kristi blod och kropp, endast då beds och sjungs Herrens bön i hela dess fullhet och kraft. Det är då vi också kan göra en av de svåraste av böner till vår egen: ’Förlåt oss våra synder’.”

Det finns en skillnad i hur denna bön är formulerad hos de två evangelister som återger den. Hos Matteus läser vi: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” (Matt 6:12) Lukas däremot ger oss följande formulering för vår bön: ”Förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.” (Luk 11:4)

Finns det en skillnad, frågar sig Bobrinskoy, mellan orden ”ty också vi förlåter” hos Lukas, och ”liksom vi har förlåtit” hos Matteus? I det senare fallet kan det ju låta som att Guds förlåtelse förutsätter att vi först har förlåtit.

Nej, svarar han, det finns ingen egentlig skillnad mellan de två, för det grundläggande problemet kvarstår: om vi förväntar att Gud ska förlåta oss för att vi har förlåtit, hoppas vi förgäves. Vi är oförmögna att i egen kraft förlåta. Boris Bobrinskoy fortsätter:

Det finns två sidor av saken: Guds förlåtelse är alltid först och ovillkorlig. Men genom den helige Ande får vi samverka med Gud och bära den frukt som hans förlåtelse ger. När vi avvisar våra bröder och systrar, avvisar vi Guds förlåtelse. Förlåtelsen är universell och gäller alla, men den påtvingas oss inte. Att vi kan säga nej till Gud är en del av mysteriet med Guds kärlek.

 

 

Fiendskapen

 

”Medan alla sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.” (Matt 13:25)

Liknelsen om ogräset kastar ljust över det ondas mysterium. I liknelsen personifieras ondskan och hatet. En fiende, Satan – namnet betyder motståndare – sår ut hat och hämndlystnad i människornas hjärtan. Bakom allt det som river upp fiendskap mellan människor finns en Fiende. Hela Jesu liv, från Betlehem till frestelsens öken till Golgota, är en oavbruten kamp mot denna fiende. Genom sin död nedgör Jesus sin dödsfiende. ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt.” (Luk 10:18) Paulus reflekterar i Efesierbrevet teologiskt över hur Jesus därmed ”i sin person dödade fiendskapen” (Ef 2:16).

Allt detta gör Jesus ”medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Han väntar inte tills vi kommer till honom. Medan vi fortfarande tyngs av våra konflikter, med Gud och människor, kommer Jesus till oss.

Boris Bobrinskoy kommenterar hur personifieringen av ondskan och hatet i Satan och hans änglar, gör det möjligt att även läsa och tillämpa några av de mest stötande texterna i Gamla testamentet. Han skriver:

Jag tänker inte minst på de två sista verserna i Psalm 139. När vi läser dem i tidebönen känns det som att man skulle vilja lyfta ut dessa anstötliga ord. I sin andliga läsning lär oss fäderna att se Babylons och Egyptens barn som symbol för synd, hat och Satan. När onda tankar skjuter skott i våra hjärtan för att leva sitt liv i oss, behöver vi krossa dem mot klippan, Kristus.

 

 

Den tunna linjen

 

Hur lång är vägen från broderskap till fiendskap, och omvänt?

I det andra kapitlet tar Boris Bobrinskoy upp ett ämne som är än svårare att tala om: evangeliernas ord om kärlek till fienden. ”För att kunna tala om det måste man leva det”, skriver han. ”Och vem av oss kan säga att vi har uppfyllt Herrens bud: ’Älska era fiender och be för dem som förföljer er’?” (Matt 5:44)

Genom hela Nya testamentet finns en skarp kontrast – om än inte en konflikt – mellan den gamla lagen och den nya. Precis som Johannes döparen måste Mose bli mindre så att Jesus kan bli större, något som också framhålls av evangelisten Johannes: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.” (Joh 1:17)

I Kristus gäller inte längre lex talionis, vedergällningens lag, som kan ta sig de mest subtila uttryck. Begrepp som ”broder”, ”granne”, ”motpart” och ”fiende” måste nu ses i ljuset av den nya lagen. Syndens brodd i hjärtats djup är ett potentiellt hot mot alla våra naturliga relationer. Hat, avund och efterhängsen irritation kan dölja sig bakom ett leende ansikte. Det är en tunn linje, om ens någon, mellan ”broderskap” och ”fiendskap”. Under bråkdelen av en sekund kan man passera från det ena till det andra.

Evangeliets nya pedagogik är långsam och smärtsam att lära. Den är en dårskap för världen eftersom dess språk är korset. I den korsfästes bön för sina bödlar visar den ”nya lagen” sin kraft. Genom att Jesus aldrig upphör att älska ens sina fiender bryts hatets och hämnden onda cirkel.

Är det i det ljuset vi framför allt måste förstå orden: ”Sannerligen, den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.” (Joh 14:12) Vad kan vara större än att älska sin fiende? Bobrinskoy sätter ord på evangeliets befriande budskap:

När det hjärta som en gång var behärskat av mörker och hat blir en boning för den helige Ande, är det inte längre jag som lever – mitt gamla, avskyvärda jag – men Kristus lever i mig. Vi skulle inte kunna älska, be för och förlåta vår fiende, om det inte var Kristus som bad, älskade och förlät genom oss.

 

 

”Emanuels lila pärla”

 

Mänsklighetens återvändande till fadershuset sker alltså enligt en ”kenotisk ordning”: döden utplånas genom Kristi död och dess udd bryts; syndens rot i det mänskliga hjärtat tillintetgörs av en människa som inte känt någon synd; mänskligheten blir återlöst, uppfylld av helig Ande, genom honom som i sin natur är sammanlänkad med alla människor.

I Kristus gör därmed Gud lidandet till sakrament. Gäller det även vårt lidande?

Här måste vi tala med största försiktighet, framhåller Boris Bobrinskoy i det första kapitlet av The Compassion of the Father. ”Det är riskabelt att tala om lidande som ett Guds medel för att frälsa.” Framför allt krävs stor återhållsamhet när vi talar om andras lidande. Och även om vi bär vårt eget lidande i överlåtelse åt Guds kärleksfulla försyn, måste vi avhålla oss från att tolka eller förklara det. När det kommer till andras lidande krävs både urskillning, taktfullhet och djup medkänsla. ”Den första reaktionen i mötet med lidande och sorg måste vara att skänka tröst och lindring”, skriver Bobrinskoy. Lidandet är en kallelse till bön och delaktighet.

Det är bara i Kristus, när våra hjärtan renas från allt som gör oss resistenta mot kärleken, som vårt lidande kan anta sakramentala drag. När vårt ”jag” på ett hemlighetsfullt sätt dras in i Kristus lär sig hjärtat att be, och därigenom att älska. Nu är det ”inte längre jag själv, det är Kristus som  lever i mig” (Gal 2:20). Det är inte längre jag som ber, utan Anden ber i mig. Det är inte längre jag som älskar, utan Fadern älskar i mig.

Att bemöta lidandet och det onda på det sättet är att fullfölja det Jesus gjorde. Det är att låta Kristus leva och återspeglas i oss, att låta honom be i oss genom den styrka Anden ger. För den helige Ande är inte bara triumfens och uppståndelsens Ande. Han är också – och inte minst – lidandets och medkänslans Ande. Som de gamla liturgierna uttrycker det: ”Emanuels lila pärla”, vittnet om den lidande Kristus.

 

 

En ebb och flod av mörker

 

Paulus frapperande ord i Andra Korinthierbrevet om att Gud gjorde honom till ett med synden (2 Kor 5:21), gäckar våra teologiska systembyggen men kräver en kommentar. Bobrinskoy skriver:

Denna semitiska formulering, obehindrad av alla skolastiska teologiska distinktioner, ger uttryck för mysteriet med den Rättfärdiges nedstigande i synden, i lidandet – honom som ingen kunde överbevisa om synd (Joh 18:23).

De adamitiska frestelserna får sin upprepning när de med all kraft avlossas mot Jesus i det spektakulära ökendramat. Här synliggörs den ständiga kamp Jesus oavbrutet för i vårt ställe. En ebb och flod av mörker, vars utbrott under ögonblick trotsar livet.

Det hela framstår intill förblandning förvirrande. Satan tycks leda dansen, men i själva verket går Jesus frivilligt till korset. Han säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.” (Joh 10:18)

Borios Bobrinskoy påpekar med rätta att vi behöver många bilder för att göra det som utspelar sig på korset rättvisa. ”Ingen av de metaforer Bibeln använder för att beskriva återlösningen får isoleras från de övriga: Jesus bär våra synder, helar våra sjukdomar, befriar oss från bördorna.” Han skriver:

På korset når allt sitt slut, sin fullbordan: Herren regerar, denna världens furste kastas ut. Det omättliga Hades slukar Livets Herre men är oförmöget att rymma honom; inget hos Jesus hör hemma i helvetet. Ingen skugga, ingen synd finns hos honom. I all sin kraft och renhet upplyser kärlekens ljus helvetet och slukar källan till allt lidande. Låt oss inte rädas att tala om Jesu död – och hans uppståndelse – som ett offer, ty offret är en väsentlig del av Faderns och Sonens kärlek. Inte så att Fadern krävde ett offer för att vreden skulle blidkas – bilden av Faderns vrede är sekundär i Bibeln. Här handlar det snarare om det offer som består i frambärandet, i nedstigandet och uppstigandet, i sökandet efter det förlorade fåret. Det är ett konsekrationens offer, en akt som befriar den mänskliga natur som korrumperats av synden, som helar en mänsklighet sjuk i synd och skänker tröst åt människan som i sin ensamhet förirrat sig bort från källan med levande vatten.

 

 

Prövad på alla sätt

 

I vår läsning av Boris Bobrinskoys bok The compassion of the Father påminns vi gång på gång om att Kristi kenosis inte är en parentes i Jesu liv, ett tillfälligt övertag för mörkret i dess rasande kamp mot ljuset. När den ortodoxa liturgin lovsjunger varje ögonblick i Jesu liv, vördar den på samma gång den helige Ande som förmår uppfylla människans alla dolda prång. Andens oavbrutna närvaro i Jesus förenar honom med Faderns kärlek i varje livsfas.

Det är dessutom viktigt att komma ihåg, påpekar Bobrinskoy, att Gud i Jesus förenar sig med den mänskliga natur som inte ens genom synden upphör att till sitt väsen – ontologiskt – vara skön och god: ”Skönast är du bland människor” (Ps 45:3) och ”med ära och härlighet krönte du honom” (Ps 8:6). Människans stora fall korrumperar henne, i värsta fall intill oigenkännlighet, men förmår inte beröva henne den värdighet hon äger som Guds ikon.

Inkarnationens mysterium är en juvel som vi aldrig kan upphöra att förundras över: frivilligt gör Gud sig beroende, bräcklig och sårbar, i behov av moderlig ömhet, utarmad på kraft, tömd på himmelsk glans. Han lever skuldra mot skuldra med mänskligt lidande. Han känner hunger, törst och trötthet. Han delar människans naturliga lidelser – men förvisar varje synd från dessa lidelser. Inte genom något slags ”gudomlig automatik”, utan genom glöden i den kärlek som Anden håller brinnande i honom. En eld som ”stigmatiserar och förtär varje frestelse”, som Bobrinskoy uttrycker det.

Orden om att Jesus ”har prövats på alla sätt och varit som vi” (Heb 4:15) försäkrar att hans mänsklighet inte är abstrakt eller artificiell. I alla avseenden är det vår mänskliga natur, med alla de märken synden lämnat i den, han delar. Skillnaden är en, och avgörande för utgången: i Jesus blir fallets etsningar aldrig orsak till synd. ”Varken hunger, törst eller ångest, inte ens döden, förmådde stänga in honom i sig själv. Han förblev öppen genom den kärlek som brann som en låga inom honom”, skriver Bobrinskoy.  ”På korset sträckte han ut sina armar mot Gud medan han fortsatte att välsigna.”

 

 

Nedstigandets mysterium

 

Vad ska vi säga om den besvärande tanken på en Gud som ödmjukar sig till det yttersta? När Boris Bobrinskoy brottas med frågan om Guds kenosis konstaterar han att antingen är denna förnedring verklig i all in motsägelsefullhet – den tycks ju motsäga Gud storhet och makt – eller är allt ett spel med en oberörd Gud som betraktare. Han skriver:

När synden gör sitt intrång i världen och sprider sig, drivs Gud av sin egen kärlek – men också av sin trofasthet och rättvisa – att ”lämna” sin sublima oändlighet för att sträcka sig mot människan i hennes inferno av förbrytelser och förtvivlan. Hela mänsklighetens historia är i fortsättningen en pågående berättelse om Guds nedstigande i helvetet, ned i ödsligheten, i det karga och ofruktbara människohjärtat. Detta nedstigande i det bottenlösa svalget svarar mot magnituden i Guds kärlek.

Det är framför allt i Filipperbrevet som vi möter det upprörande begreppet kenosis, orden om att Kristus avstod från allt – ”utblottade sig” (1917) – och antog en tjänares gestalt (Fil 2:8). Kyrkofäderna talar om Guds sons trefaldiga kenosis: han blir människa, han blir gjord till synd, han dör. Dessa tre uttryck för hans nedstigande svarar mot tre platser: Betlehem, Jordan och Golgota. Vart och ett av dem inbegriper de övriga, leder till eller härleds från dem. Med Bobrinskoys ord:

I det existentiella och frälsande skeendet är dessa tre förlopp oupplösligt sammanlänkade … mysteriet med Guds Sons nedstigande kan inte fångas i en linjär kronologi där Kristi förhärligande följer på hans utblottelse. Nedstigandet och uppstigandet tränger in i varandra i varje ögonblick av Kristi såväl jordiska som himmelska liv.

Bobrinskoy rör här vid en hemlighet som gäller varje människa som anträtt vägen i Kristi efterföljd: korset och uppståndelsen kan aldrig skiljas från varandra, som om det rörde sig om en lärjungaskapets ”kronologi” där vi lämnar det förra bakom oss för det senare. Kenosis och theosis förutsätter och fördjupar varandra i en oavbruten livsprocess.