”Emanuels lila pärla”

 

Mänsklighetens återvändande till fadershuset sker alltså enligt en ”kenotisk ordning”: döden utplånas genom Kristi död och dess udd bryts; syndens rot i det mänskliga hjärtat tillintetgörs av en människa som inte känt någon synd; mänskligheten blir återlöst, uppfylld av helig Ande, genom honom som i sin natur är sammanlänkad med alla människor.

I Kristus gör därmed Gud lidandet till sakrament. Gäller det även vårt lidande?

Här måste vi tala med största försiktighet, framhåller Boris Bobrinskoy i det första kapitlet av The Compassion of the Father. ”Det är riskabelt att tala om lidande som ett Guds medel för att frälsa.” Framför allt krävs stor återhållsamhet när vi talar om andras lidande. Och även om vi bär vårt eget lidande i överlåtelse åt Guds kärleksfulla försyn, måste vi avhålla oss från att tolka eller förklara det. När det kommer till andras lidande krävs både urskillning, taktfullhet och djup medkänsla. ”Den första reaktionen i mötet med lidande och sorg måste vara att skänka tröst och lindring”, skriver Bobrinskoy. Lidandet är en kallelse till bön och delaktighet.

Det är bara i Kristus, när våra hjärtan renas från allt som gör oss resistenta mot kärleken, som vårt lidande kan anta sakramentala drag. När vårt ”jag” på ett hemlighetsfullt sätt dras in i Kristus lär sig hjärtat att be, och därigenom att älska. Nu är det ”inte längre jag själv, det är Kristus som  lever i mig” (Gal 2:20). Det är inte längre jag som ber, utan Anden ber i mig. Det är inte längre jag som älskar, utan Fadern älskar i mig.

Att bemöta lidandet och det onda på det sättet är att fullfölja det Jesus gjorde. Det är att låta Kristus leva och återspeglas i oss, att låta honom be i oss genom den styrka Anden ger. För den helige Ande är inte bara triumfens och uppståndelsens Ande. Han är också – och inte minst – lidandets och medkänslans Ande. Som de gamla liturgierna uttrycker det: ”Emanuels lila pärla”, vittnet om den lidande Kristus.

 

 

Comments are closed.