Det outhärdliga lidandet

 

Hur kan vi undgå att brytas ned, eller förhärdas, i mötet med lidandet?

Den frågan bildar utgångspunkt när Boris Bobrinskoy inleder den andra delen av sin bok, tre kapitel samlade under rubriken The Liturgy of the Heart, Hjärtats liturgi. Han skriver:

Utan att gå in på lidandets många sidor, så finns i grunden vårt eget lidande och andras. Förr eller senare måste vi lära oss att acceptera och bära vårt eget lidande, låta det bli en väg genom vilken vi låter oss dras närmare Gud. Det är aldrig enkelt, men det är möjligt och till och med nödvändigt att vi grundar våra liv i honom som inte bara burit vår synd, men också vårt lidande.

När vi ställs inför andras lidande behöver vi komma ihåg två saker, fortsätter Bobrinskoy. Det första är att människan av naturen är en gemenskapsvarelse. Delandet av varandras liv, medkännandet, hör till det absolut grundläggande i att vara människa. Bokens centrala begrepp, inte bara i titeln, är följdriktigt det engelska ordet compassion. Etymologiskt kommer det av latinets compatir, som har betydelsen att lida med. Orden medkänsla, medlidandeeller det något äldre medömkananvänds vanligen i översättningar till svenska.

Det andra vi behöver komma ihåg är att synden med alla dess konsekvenser – rädsla, hat, avund, våld, egoism – utgör ett angrepp på förmågan till medkänsla genom att den distanserar oss från både Gud, oss själva och varandra. Utan att hämta styrka ur Fadern outsinliga källa av barmhärtighet blir vi inte själva hela, och får därför svårt att ta in andras lidande i våra liv.

Det blir särskilt påtagligt när lidandet når sådan intensitet – som i vissa former av sjukdomar, tortyr eller krigets alla fasor – att det blir på gränsen till outhärdligt. Om vi under sådana omständigheter vill förbli öppna, sensibla och receptiva inför det ytterligt svåra lidandet, utsätter vi oss för flera risker: risken för självutplåning eller – för att överhuvudtaget orka överleva – risken att vi tar på oss ett skyddande skal, eller rentav risken för de motsatta reaktionerna, sadism och grymhet. Bobrinskoy skriver:

Ingen är immun mot detta. Ingen av oss kan säga att vi är helt obekanta med sådana känslor. Vi lever alla, vare sig vi är helgon eller syndare, vid randen av en avgrund av hat och ondska som vill dra oss ned i sitt mörker. Dessa avgrunder och krafter appellerar till oss utan undantag. Vi skulle inte kunna tala om dem med en viss grad av trovärdighet om vi inte hade känt deras smak och lukt! Jag tänker till exempel på Serafim av Sarov som ger oss inblick i sina nattliga kamper, eller Therese av Lisiesux som frestades av ateism, eller stora kristna författare som Bernanos och Dostojevskij som i den mänskliga naturens mörka källarvåning på samma gång upptäckte otrons rötter och Kristi mysterium.

 

 

Comments are closed.