Lärjunge till Lev Gillet

 

Vem är Boris Bobrinskoy, i dag 94 år, vars bok The Compassion of the Father, utgör vår fasteläsning på denna plats? Några ord om hans bakgrund finns i texten den 11 mars, men det finns också anledning att påminna om att han var en vän och viktig samtalspartner för flera personer som tillhört tidskriften Pilgrims inre krets.

En av dem var Torsten Kälvemark, som berättade hur han första gången hörde fader Boris predika i Länna kyrka i Sörmland när han själv bara var 11 år. Långt senare kom han att ha honom som gäst i sitt hem.

En annan var Gunnel Vallquist, som i många år reste till Paris under påskfastan för att delta i gudstjänsterna i den ortodoxa kyrka där Bobrinskoy var präst. Det var i en sådan gudstjänst hon var med om det ”ekumeniska genombrott” som hon berättar om i en av sina allra sista texter:

Den strikta omöjligheten att som icke-ortodox delta i kommunionen kände jag ju till och uthärdade. Men en dag – det var söndagen den 5 november 2000 i kryptan i katedralen vid Rue Daru, celebrant var fader Boris Bobrinskoy, som jag lärt känna när han besökte Sverige 1988 och därefter samtalade med en gång om året, när jag kom till Paris – kände jag plötsligt att nu måste jag be om lov, det var under själva kommunionen. Jag ställde mig i kön och när jag mötte fader Boris blick gjorde jag en frågande min. Han böjde lite på huvudet och så fick jag gå fram. En märkesdag i mitt liv. (Berättelsen är i sin helhet återgiven i Pilgrim 4/2016)

Det är knappast förvånande att Bobrinskoy nämner Lev Gillet, ”munken från östkyrkan”, som en av dem han tagit djupast intryck av. Det gällde inte minst den starka betoningen av evangelierna men också den öppna ekumeniska hållningen. Fader Boris berättar själv:

Mer än någon annan har han visat mig att det är möjligt att vara helt och fullt ortodox, utan att vara definierad av alla de kulturella, estetiska, konstnärliga och teologiska rikedomar som samlats genom århundradena. Samtidigt som vi låter oss berikas av allt detta, men utan att det behöver leda till inskränkthet och sekterism, är det möjligt att ständigt återvända till det väsentliga, med ett enkelt språk som både är evangeliets och som dagens människor förstår … För att förmedla evangeliet behöver vi inte låta vårt språk och våra ord tyngas av en teologisk jargong med formuleringar från de ekumeniska koncilierna. Vi har en lång väg att gå innan vårt språk får samma transparens som ikonen och de genomlysta helgonen.

Om sitt förhållande till andra kristna kunde han säga:

I andras närvaro är det mindre viktigt för mig att presentera mig som ortodox eller lyfta fram specifika ortodoxa ståndpunkter, än att tala om de grundläggande ting som vi delar med andra kristna och människor överhuvudtaget.

 

 

Comments are closed.