Fiendskapen

 

”Medan alla sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.” (Matt 13:25)

Liknelsen om ogräset kastar ljust över det ondas mysterium. I liknelsen personifieras ondskan och hatet. En fiende, Satan – namnet betyder motståndare – sår ut hat och hämndlystnad i människornas hjärtan. Bakom allt det som river upp fiendskap mellan människor finns en Fiende. Hela Jesu liv, från Betlehem till frestelsens öken till Golgota, är en oavbruten kamp mot denna fiende. Genom sin död nedgör Jesus sin dödsfiende. ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt.” (Luk 10:18) Paulus reflekterar i Efesierbrevet teologiskt över hur Jesus därmed ”i sin person dödade fiendskapen” (Ef 2:16).

Allt detta gör Jesus ”medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Han väntar inte tills vi kommer till honom. Medan vi fortfarande tyngs av våra konflikter, med Gud och människor, kommer Jesus till oss.

Boris Bobrinskoy kommenterar hur personifieringen av ondskan och hatet i Satan och hans änglar, gör det möjligt att även läsa och tillämpa några av de mest stötande texterna i Gamla testamentet. Han skriver:

Jag tänker inte minst på de två sista verserna i Psalm 139. När vi läser dem i tidebönen känns det som att man skulle vilja lyfta ut dessa anstötliga ord. I sin andliga läsning lär oss fäderna att se Babylons och Egyptens barn som symbol för synd, hat och Satan. När onda tankar skjuter skott i våra hjärtan för att leva sitt liv i oss, behöver vi krossa dem mot klippan, Kristus.

 

 

Den tunna linjen

 

Hur lång är vägen från broderskap till fiendskap, och omvänt?

I det andra kapitlet tar Boris Bobrinskoy upp ett ämne som är än svårare att tala om: evangeliernas ord om kärlek till fienden. ”För att kunna tala om det måste man leva det”, skriver han. ”Och vem av oss kan säga att vi har uppfyllt Herrens bud: ’Älska era fiender och be för dem som förföljer er’?” (Matt 5:44)

Genom hela Nya testamentet finns en skarp kontrast – om än inte en konflikt – mellan den gamla lagen och den nya. Precis som Johannes döparen måste Mose bli mindre så att Jesus kan bli större, något som också framhålls av evangelisten Johannes: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.” (Joh 1:17)

I Kristus gäller inte längre lex talionis, vedergällningens lag, som kan ta sig de mest subtila uttryck. Begrepp som ”broder”, ”granne”, ”motpart” och ”fiende” måste nu ses i ljuset av den nya lagen. Syndens brodd i hjärtats djup är ett potentiellt hot mot alla våra naturliga relationer. Hat, avund och efterhängsen irritation kan dölja sig bakom ett leende ansikte. Det är en tunn linje, om ens någon, mellan ”broderskap” och ”fiendskap”. Under bråkdelen av en sekund kan man passera från det ena till det andra.

Evangeliets nya pedagogik är långsam och smärtsam att lära. Den är en dårskap för världen eftersom dess språk är korset. I den korsfästes bön för sina bödlar visar den ”nya lagen” sin kraft. Genom att Jesus aldrig upphör att älska ens sina fiender bryts hatets och hämnden onda cirkel.

Är det i det ljuset vi framför allt måste förstå orden: ”Sannerligen, den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.” (Joh 14:12) Vad kan vara större än att älska sin fiende? Bobrinskoy sätter ord på evangeliets befriande budskap:

När det hjärta som en gång var behärskat av mörker och hat blir en boning för den helige Ande, är det inte längre jag som lever – mitt gamla, avskyvärda jag – men Kristus lever i mig. Vi skulle inte kunna älska, be för och förlåta vår fiende, om det inte var Kristus som bad, älskade och förlät genom oss.

 

 

”Emanuels lila pärla”

 

Mänsklighetens återvändande till fadershuset sker alltså enligt en ”kenotisk ordning”: döden utplånas genom Kristi död och dess udd bryts; syndens rot i det mänskliga hjärtat tillintetgörs av en människa som inte känt någon synd; mänskligheten blir återlöst, uppfylld av helig Ande, genom honom som i sin natur är sammanlänkad med alla människor.

I Kristus gör därmed Gud lidandet till sakrament. Gäller det även vårt lidande?

Här måste vi tala med största försiktighet, framhåller Boris Bobrinskoy i det första kapitlet av The Compassion of the Father. ”Det är riskabelt att tala om lidande som ett Guds medel för att frälsa.” Framför allt krävs stor återhållsamhet när vi talar om andras lidande. Och även om vi bär vårt eget lidande i överlåtelse åt Guds kärleksfulla försyn, måste vi avhålla oss från att tolka eller förklara det. När det kommer till andras lidande krävs både urskillning, taktfullhet och djup medkänsla. ”Den första reaktionen i mötet med lidande och sorg måste vara att skänka tröst och lindring”, skriver Bobrinskoy. Lidandet är en kallelse till bön och delaktighet.

Det är bara i Kristus, när våra hjärtan renas från allt som gör oss resistenta mot kärleken, som vårt lidande kan anta sakramentala drag. När vårt ”jag” på ett hemlighetsfullt sätt dras in i Kristus lär sig hjärtat att be, och därigenom att älska. Nu är det ”inte längre jag själv, det är Kristus som  lever i mig” (Gal 2:20). Det är inte längre jag som ber, utan Anden ber i mig. Det är inte längre jag som älskar, utan Fadern älskar i mig.

Att bemöta lidandet och det onda på det sättet är att fullfölja det Jesus gjorde. Det är att låta Kristus leva och återspeglas i oss, att låta honom be i oss genom den styrka Anden ger. För den helige Ande är inte bara triumfens och uppståndelsens Ande. Han är också – och inte minst – lidandets och medkänslans Ande. Som de gamla liturgierna uttrycker det: ”Emanuels lila pärla”, vittnet om den lidande Kristus.

 

 

En ebb och flod av mörker

 

Paulus frapperande ord i Andra Korinthierbrevet om att Gud gjorde honom till ett med synden (2 Kor 5:21), gäckar våra teologiska systembyggen men kräver en kommentar. Bobrinskoy skriver:

Denna semitiska formulering, obehindrad av alla skolastiska teologiska distinktioner, ger uttryck för mysteriet med den Rättfärdiges nedstigande i synden, i lidandet – honom som ingen kunde överbevisa om synd (Joh 18:23).

De adamitiska frestelserna får sin upprepning när de med all kraft avlossas mot Jesus i det spektakulära ökendramat. Här synliggörs den ständiga kamp Jesus oavbrutet för i vårt ställe. En ebb och flod av mörker, vars utbrott under ögonblick trotsar livet.

Det hela framstår intill förblandning förvirrande. Satan tycks leda dansen, men i själva verket går Jesus frivilligt till korset. Han säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.” (Joh 10:18)

Borios Bobrinskoy påpekar med rätta att vi behöver många bilder för att göra det som utspelar sig på korset rättvisa. ”Ingen av de metaforer Bibeln använder för att beskriva återlösningen får isoleras från de övriga: Jesus bär våra synder, helar våra sjukdomar, befriar oss från bördorna.” Han skriver:

På korset når allt sitt slut, sin fullbordan: Herren regerar, denna världens furste kastas ut. Det omättliga Hades slukar Livets Herre men är oförmöget att rymma honom; inget hos Jesus hör hemma i helvetet. Ingen skugga, ingen synd finns hos honom. I all sin kraft och renhet upplyser kärlekens ljus helvetet och slukar källan till allt lidande. Låt oss inte rädas att tala om Jesu död – och hans uppståndelse – som ett offer, ty offret är en väsentlig del av Faderns och Sonens kärlek. Inte så att Fadern krävde ett offer för att vreden skulle blidkas – bilden av Faderns vrede är sekundär i Bibeln. Här handlar det snarare om det offer som består i frambärandet, i nedstigandet och uppstigandet, i sökandet efter det förlorade fåret. Det är ett konsekrationens offer, en akt som befriar den mänskliga natur som korrumperats av synden, som helar en mänsklighet sjuk i synd och skänker tröst åt människan som i sin ensamhet förirrat sig bort från källan med levande vatten.

 

 

Prövad på alla sätt

 

I vår läsning av Boris Bobrinskoys bok The compassion of the Father påminns vi gång på gång om att Kristi kenosis inte är en parentes i Jesu liv, ett tillfälligt övertag för mörkret i dess rasande kamp mot ljuset. När den ortodoxa liturgin lovsjunger varje ögonblick i Jesu liv, vördar den på samma gång den helige Ande som förmår uppfylla människans alla dolda prång. Andens oavbrutna närvaro i Jesus förenar honom med Faderns kärlek i varje livsfas.

Det är dessutom viktigt att komma ihåg, påpekar Bobrinskoy, att Gud i Jesus förenar sig med den mänskliga natur som inte ens genom synden upphör att till sitt väsen – ontologiskt – vara skön och god: ”Skönast är du bland människor” (Ps 45:3) och ”med ära och härlighet krönte du honom” (Ps 8:6). Människans stora fall korrumperar henne, i värsta fall intill oigenkännlighet, men förmår inte beröva henne den värdighet hon äger som Guds ikon.

Inkarnationens mysterium är en juvel som vi aldrig kan upphöra att förundras över: frivilligt gör Gud sig beroende, bräcklig och sårbar, i behov av moderlig ömhet, utarmad på kraft, tömd på himmelsk glans. Han lever skuldra mot skuldra med mänskligt lidande. Han känner hunger, törst och trötthet. Han delar människans naturliga lidelser – men förvisar varje synd från dessa lidelser. Inte genom något slags ”gudomlig automatik”, utan genom glöden i den kärlek som Anden håller brinnande i honom. En eld som ”stigmatiserar och förtär varje frestelse”, som Bobrinskoy uttrycker det.

Orden om att Jesus ”har prövats på alla sätt och varit som vi” (Heb 4:15) försäkrar att hans mänsklighet inte är abstrakt eller artificiell. I alla avseenden är det vår mänskliga natur, med alla de märken synden lämnat i den, han delar. Skillnaden är en, och avgörande för utgången: i Jesus blir fallets etsningar aldrig orsak till synd. ”Varken hunger, törst eller ångest, inte ens döden, förmådde stänga in honom i sig själv. Han förblev öppen genom den kärlek som brann som en låga inom honom”, skriver Bobrinskoy.  ”På korset sträckte han ut sina armar mot Gud medan han fortsatte att välsigna.”

 

 

Nedstigandets mysterium

 

Vad ska vi säga om den besvärande tanken på en Gud som ödmjukar sig till det yttersta? När Boris Bobrinskoy brottas med frågan om Guds kenosis konstaterar han att antingen är denna förnedring verklig i all in motsägelsefullhet – den tycks ju motsäga Gud storhet och makt – eller är allt ett spel med en oberörd Gud som betraktare. Han skriver:

När synden gör sitt intrång i världen och sprider sig, drivs Gud av sin egen kärlek – men också av sin trofasthet och rättvisa – att ”lämna” sin sublima oändlighet för att sträcka sig mot människan i hennes inferno av förbrytelser och förtvivlan. Hela mänsklighetens historia är i fortsättningen en pågående berättelse om Guds nedstigande i helvetet, ned i ödsligheten, i det karga och ofruktbara människohjärtat. Detta nedstigande i det bottenlösa svalget svarar mot magnituden i Guds kärlek.

Det är framför allt i Filipperbrevet som vi möter det upprörande begreppet kenosis, orden om att Kristus avstod från allt – ”utblottade sig” (1917) – och antog en tjänares gestalt (Fil 2:8). Kyrkofäderna talar om Guds sons trefaldiga kenosis: han blir människa, han blir gjord till synd, han dör. Dessa tre uttryck för hans nedstigande svarar mot tre platser: Betlehem, Jordan och Golgota. Vart och ett av dem inbegriper de övriga, leder till eller härleds från dem. Med Bobrinskoys ord:

I det existentiella och frälsande skeendet är dessa tre förlopp oupplösligt sammanlänkade … mysteriet med Guds Sons nedstigande kan inte fångas i en linjär kronologi där Kristi förhärligande följer på hans utblottelse. Nedstigandet och uppstigandet tränger in i varandra i varje ögonblick av Kristi såväl jordiska som himmelska liv.

Bobrinskoy rör här vid en hemlighet som gäller varje människa som anträtt vägen i Kristi efterföljd: korset och uppståndelsen kan aldrig skiljas från varandra, som om det rörde sig om en lärjungaskapets ”kronologi” där vi lämnar det förra bakom oss för det senare. Kenosis och theosis förutsätter och fördjupar varandra i en oavbruten livsprocess.

 

 

Ett svårlöst dilemma

 

Synden är ett angrepp som utmanar hjärtat i den plan som gjorts upp i det trinitariska rådslaget: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” (1 Mos 1:26). Guds sköna värld korrumperas och degraderas. Men redan i upprorets ögonblick antar Gud utmaningen. Löftet om en återlösare ges i samma stund som förbannelsen uttalas över ormen, följd av orden om smärta och lidande – ytterst döden – som människans lott när synden blivit fullmogen.

Boris Bobrinskoy konstaterar att även om lidandets och dödens sakramentala karaktär framträder först senare i Israels religiösa medvetande, är det tidigt uppenbart hur Gud inte förmår vara likgiltig och oberörd inför ondskan och det mänskliga lidandet. Gång på gång beskriver Bibeln Guds känslor för sin skapelse i antropomorfa termer. ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om on skulle glömma, glömmer jag dig aldrig.” (Jes 49:15)

Själva åsynen av en vanställd skapelse och en förnedrad mänsklighet krossar Guds hjärta. ”Guds lidande kärlek driver honom att ta språnget ned i den avgrund där människan är på väg att gå under”, skriver Bobrinskoy.

Guds fråga när Adam och Eva nakna flyr undan Skaparens blick – Var är du?– genljuder bortom Edens gränser, den ekar genom hela mänsklighetens historia. Sökandet efter den förlorade upphör aldrig, men visar sig bli utdraget och svårlöst. I en av påskaftonens liturgier sjunger den ortodoxa kyrkan med ord av Irenaeus: O Mästare, Du steg ned till jorden för att finna Adam, men Du fann honom inte på jorden. Då gick du för att söka honom i Hades.

 

 

Syndens mysterium

 

Som fasteläsning väljer vi i år en bok av prästen och själasörjaren Boris Bobrinskoy, The Compassion of the Father.

Bobrinskoy, vars familj kom till Frankrike efter revolutionen 1917, har varit verksam i Paris under större delen av sitt liv. Som rektor vid det ansedda teologiska institutet St Serge, och präst i den ortodoxa kyrkan på Rue Daru, är han en av det senaste seklets mest inflytelserika andliga ledare i det ortodoxa väst. Han är i dag 94 år.

Bokens inledande kapitel ägnas åt vad författaren kallar ”syndens mysterium” och dess förhållande till ondska och lidande. Synden är med sin djupa rot i människans hjärta långt allvarligare än vad våra predikningar har reducerat den till, menar Bobrinskoy. Med Irenaeus av Lyon talar han om synden som personifierad – peccatum peccans, ”synden syndar”. Orden om att Jesus är Guds lamm som ”bär bort världens synd” är därför mer mångfacetterade än vi föreställer oss. Den börda han bär på sina skuldror är all världens misär.

Utgående från Jesajas skildring av den ”lidande tjänaren”, som bär såväl våra överträdelser som våra smärtor, konstaterar Bobrinskoy att lidandet inte kan förstås åtskilt från synden. Men det väcker nya frågor: Var går gränsen mellan det ena och det andra? Vad är orsak och vad är verkan? Hur ser förhållandet ut mellan sorger och synder?

När Job avvisade sina vänners förenklade och obarmhärtiga logik om att hans lidande var orsakat av hans egna synder, tog Gud Jobs parti. I Psaltaren och i Jesajas bok fördjupas ytterligare mysteriet med den rättfärdige som lider oskyldigt, för att slutligen bli som mest transparent i evangelierna. Bobrinskoy skriver:

Inget är mer naturligt än att vi intuitivt uppfattar lidandet som meningslöst. Det är en skandal i Guds skapelse, som varje ödmjukt hjärta gör uppror mot. Det tillhör en värld som är ur led, märkt av synden, som vanställer och förslavar mänskligheten. Endast i ljuset av återlösningens mysterium får det till sist en sakramental mening, uppenbarad i den gudomliga kärleken, korsfäst och segrande.

 

 

Fastetidens iver

 

På samma gång som fastan är ett val, kan en viljeansträngning i sig inte föra oss närmare Gud. Vi förmår inte ta ett steg närmare Gud om vi inte drivs till det. Vi kan bara vänta uppmärksamt. Rota oss i den längtan vi är gjorda av.

Därför yttrar sig vår iver under fastetiden inte i möda, utan i att vi står kvar. I vår längtan, vår kärlek, vår uppmärksamhet. Så att Gud kan nå fram till oss.