Vandring i kärlek

 

Med blicken vänd mot Jesus blir fastan en vandring i kärlek, inte självspäkning. Vi övar oss att leva och handla med Jesus, i Jesus och genom Jesus.

När vi lever med Jesus följer mycket annat av sig själv. Utan ansträngning.

 

 

Hoppets märke

 

I askonsdagens mässa tar vi ut riktningen mot Jerusalem genom att ta emot askkorset på vår panna. Askan går inte att missförstå: den är livet som slocknat, elden som falnat, kärleken som kallnat. På vår panna tecknar askan vad aposteln skriver med sin penna: Syndens lön är döden.

Tecknad i korsets gestalt blir askan ett hoppets märke på vår kropp: så som elden gjort aska av tidigare friska kvistar, så förtär Guds kärlek våra synder.

 

 

 

Last och lätthet

 

När vi i dag hör Jesus talat om ”det mått som ni mäter med”, får orden sin alldeles speciella innebörd i ljuset av att vi nu närmar oss Stora fastan.

Hur ser fastans mått ut detta år? Hur behöver det se ut?

Fastan präglas av den realism med vilken vi behöver förhålla oss till den värld vi är en del av. Den är en påminnelse om att utan vaksamhetens klara blick, utan den medvetna återhållsamheten, kan vi inte rotas i den frihet Kristus vunnit åt oss. Fastan är skillnaden mellan last och lätthet.

Nu väntar en särskild tid för det självklara som gäller all tid: att iaktta den måttfullhet som återger oss leendet när orden från Guds mun, med poeten Alda Merini, blir ”pärlor som faller ner i min tillbedjans vatten och tvättar mitt ansikte”.