Hoppets födelsestund

 

Hela den kristna tron – all teologi, all gudstjänst, all predikan, allt lärjungaskap – roterar kring en avgörande händelse: påsken. Den består av tre heliga dagar – Triduum Sacrum på latin – som för kyrkan inte bara är historiens och liturgins brännpunkt, men ett drama med kosmiska konsekvenser. Jesu död och uppståndelse utgör den arketypiska modellen för hela skapelsen.

Påskens två poler är långfredagen och påskdagen. Korset och uppståndelsen. Korset, vid första anblicken en katastrof som slår hoppet i flisor, representerar slutet för en världsordning. Uppståndelsen är början på den nya skapelsen, ett gruvligt nederlag för dödens och förintelsens krafter, hoppets födelsestund.

Mellan de två dagarna finns en tredje, i äldre kristen tradition även kallad den stora och heliga sabbaten. Dagen när Skaparen själv vilar i en grav. I västlig tradition är påskaftonen en dag som vi inte riktigt vet vad vi ska göra av i vårt påskfirande, i östlig kristenhet är den fylld av förtätad liturgi som öppnar mot påskens mysterium.

Påskaftonens drama åskådliggörs oöverträffat i den bysantinska påskikonen, Kristi nedstigande i helvetet eller Dödsrikets plåga, som vi har betraktat under stilla veckan. Ikonen avbildar ”hopp där inget hopp finns”. När den gräns som markerar slutet för allt mänskligt hopp korsas, genom att den korsfäste stiger ned i dödsriket och upp därifrån, då övergår tron till att bli hopp.

Så länge hoppet är förankrat i uppståndelsens överskridande av den mest definitiva av alla gränser, kan det aldrig bli en fråga om eskapism. Genom Kristusuppståndelsens prisma ser inte hoppet en evig himmel; den ser en framtid på en ny jord – den jord på vilken korset restes.

 

 

Kristus lider tills alla trätt in i himmelriket

 

Se hur den bysantinska påsikonen sträcker sig tillbaka, ända till Adam och Eva och historiens gryning. Men också framåt, mot nya himlar och en ny jord. De historiska händelserna – Jesu död, begravning, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda – ”spiller över” i framtiden. Utmärkande för hebreisk och kristen historiesyn är att det förflutna rymmer ett löfte om framtiden. Tolkningen av historien antar formen av profetia.

Så som Kristi uppståndelse är en händelse som utspelar sig i historien, så är det kristna hoppet knutet till historien. Det sträcker sig mot novum ultimum, alltings nyskapelse genom den Gud som i Kristus nedtrampat döden. Därför styr nu även historien mot uppståndelse. Allt är vänt mot den kosmiska förvandlingen. ”Eld som är dold och till synes slocknad under denna världens aska ska flamma upp och på gudomligt vis bränna upp dödens skal”, skriver Gregorios av Nyssa.

Men att korset och uppståndelsen är oskiljaktiga innebär också, med Origenes ord, att ”Kristus kommer att lida till världens slut”. Han kommer att lida tills alla människor har trätt in i himmelriket, tills hela jorden har återfötts.

 

 

”Allt ska dras med”

 

Hela kosmos, allt skapat, måste återkallas från döden till livet. Påskikonen förkunnar uppståndelsens ”princip” som genom Kristus strömmar ut till hela naturen.

Förutsättningen för denna metamorfos är korset. Därför skriver den ortodoxe teologen Olivier Clément: “Korset är i grunden en livgivare. Det kan inte skiljas från nedstigandet i helvetet, uppståndelsen och himmelsfärden till Faderns högra sida. Genom korset blir Kristus den kosmiska gestalt som förvandlar universum.”

Och i den bysantinska påskliturgin sjunger kyrkan: Allt är nu fyllt av ljus: himlen, jorden och till och med helvetet.

Ljuset från påsken sprider sig långsamt, nedåt, uppåt, åt sidorna. Vid tidens slut, vid Kristi ankomst, skriver Clément, ”ska det flamma upp i allting”. Allt ska till sist dras med i uppståndelsens dynamik.

 

 

En påskikon innan uppståndelsen

 

I ortodox teologi är Kristi nedstigande i helvetet oupplösligt förenad med mänsklighetens befrielse. I ikonen som bär detta namn når hans utblottelse – kenosis – sin yttersta gräns, på samma gång som hans härlighet tar sin början. Kristi seger över helvetet, Adams befrielse tillsammans med det första förbundets rättfärdiga, är det stora temat i liturgin under påskaftonen. I den bysantinska liturgin möts vi då av orden:

Du nedsteg till dödsriket, o Kriste,
och krossade de bojor som band alla dödens fångar.
Du uppreste Adam ur förgängelsen
och tillintetgjorde döden.

Påskens ikon uttrycker uppståndelsens andliga och transcendenta verklighet – Kristus stiger ned i helvetet – och uppenbarar dess följder. Skeendet utspelar sig i jordens djup, det gapande svarta mörkret framträder i ikonens nedre del, men i dess centrum står Frälsaren, omstrålad av ljus. Han är inte dödsriket fånge, han är dess besegrare. Hans kläder är inte längre desamma som när han porträtteras under sitt liv på jorden. De är vita, genomlysta. Ljuset från uppståndelsens morgon strålar i dödsriket redan innan graven är tom. Därför kallas ikonen för en påskikon, även om uppståndelsen ännu inte ägt rum. Kristus står på helvetets reglade port som han nedtrampat. I sin högra hand håller han en bokrulle, symbolen för förkunnelsen av segern över dödsriket, som aposteln Petrus skriver om: ”…så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.” (1 Pet 3:19)

Till höger och vänster om Kristus syns en rad framträdande personer från det första förbundet. Till vänster står kungarna David och Salomo, och bakom dem Johannes Förelöparen; till höger står Mose med lagens tavlor. När dessa ser Jesus känner de igen honom, de pekar på honom som de förebådat genom sina profetior.

I sin påskkanon skriver Johannes av Damaskus: Fastän Kristus dog som människa och hans heliga själ skildes från hans rena kropp, förblev hans gudom inte åtskild från någon av dem – varken från själen eller kroppen.

 

 

”Helvetet råder, men inte för alltid”

 

Den ortodoxa påskikonen kallas intressant nog även för ”dödsrikets plåga”. Här är det själva döden och dess välde som döms – och därmed töms. Att helvetets tid nu är ute fångas bland annat upp i en av antifonernas i Stora lördagens vesper i den ortodoxa liturgin: ”Helvetet råder, men inte för alltid.”

”En teologi med tydliga vinnare och tydligare förlorare har sina rötter i en världsbild uppbyggd kring idén om en rättvisa som bygger på vedergällning, snarare än i tron på upprättelse”, skriver den franciskanske teologen Richard Rohr i sin bok The Universal Christ.

I en värld som premierar polemik, konkurrerens och dualism kan vi behöva vara uppmärksamma så att föreställningar om vedergällning – som ofta handlar om ren och skär hämndlystnad – inte sammanblandas med stora bibliska teman som helande, förlåtelse och nåd.

När ökenfäderna konfronterades med tanken att några av oss skulle tillbringa en evig salighet i himlen medan andra, som vi känt och älskat, torteras dag ut och dag in i ett ändlöst helvete, kommenterade de helt kort utan att ge sig in på teologisk gymnastik: ”Kärleken uthärdar inte det.”

 

 

I väntan på uppståndelse

 

Låt oss under denna stilla vecka meditera över östkyrkans ikonografi, vars stora motiv är påsken. Den berättar något om varför påsken är en så mycket större högtid i kyrkan i öst än i väst.

Den bysantinska påskikonen framför andra gestaltar hur Kristus drar upp människor ur dödsrike, helvete och underjord, vilka metaforer vi nu vill använda för den gapande mörka avgrunden. Jämför det med Dantes helvetesskildringar: där kastar Jesus ner människor i helvetet. Dessa osande helvetesbilder har inte bara präglat mycket av kyrkokonsten i väst – man kan se dem vid ingången till gotiska katedraler eller i Sixtinska kapellets bakre del – utan vad värre är satt sig som djupa hullingar i mångas själar. Det är inte enkelt att bli av med sådana skräckbilder, hur tröstande predikanterna än anstränger sig för att vara.

Vi kan vara säkra på en sak: om vi blir skrämda in i tron, är det inte den verklige Guden vi har mött. Om vi blir älskade in i tron, då har vi mött den Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus, och vars uppståndelse inte bara är vår uppståndelse, utan hela skapelsens. Allt det som skapats ”genom honom och till honom”, som Paulus skriver, har också del i hans uppståndelse från död och intighet. Därför kvider hela jordsystemet, som i födslovåndor, i väntan på sin uppståndelse.

 

 

Återvändandet

 

Vi har nu avslutat vår läsning av den ortodoxe prästen Boris Bobrinskoys bok The Compassion of the Father, en summa av ortodox spiritualitet och teologi, formulerad genom en erfaren själavårdares liv. Andligt faderskap, en röd tråd genom boken, handlar om ett öppet hjärta. När Bobrinskoy får frågan hur han själv skulle beskriva sin uppgift som präst, svarar han: ”Att välkomna alla som söker upp mig; att ta emot dem med deras lidande, kamp och synder; att slå följe med dem och vägleda dem på deras väg till Gud och med Gud.”

Det är i ljuset av denna nådegåva som Bobrinskoy i sin innehållsrika bok har visat hur människan genom Kristus kan bli iklädd den helige Ande och fylld med Faderns ömhet för allt skapat. Föreningen med Gud – som på samma gång är en förening med alla andra, även med oss själva – är målet för den långa och bitvis svåra vandringen på omvändelsens väg. En vandring under vilken vi behöver stöd av goda fäder och mödrar.

Människohjärtat är ett universum väldigare än varje annat universum. Genom åkallan av Namnet, kroppens askes och tankens dop, renas hjärtat från mörker och söndring till att bli en boning för den heliga Treenigheten. Det är den Trefaldiga kärleken mellan Fadern och Sonen och Anden som skapar kyrkans levande Tradition, rotad i Skrifterna och förmedlad från hjärta till hjärta, som från en andlig fader till sina barn.

Bobrinskoy utforskar längs vägen en rad ämnen, men återkommer hela tiden till vad han kallar ”stillheten i Faderns hjärta”, vars barmhärtighet är den eviga källan till all verklig kärlek, all autentisk enhet.

Fastans väg, hela det kristna livet, är ett återvändande till Guds hjärta, det fördolda livet med Kristus hos. Denna bok skulle därmed kunna sammanfattas i psaltarordens inbjudan: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.” (Ps 46:11)

 

 

Det andliga faderskapet

 

Vari innebär det att traditionen har en vertikal och en horisontell sida?

Den ”vertikala” består av den helige Andes pågående undervisning sedan pingstdagen. Med Jesu ord: ”Han skall leda er fram till hela sanningen.” Den ”horisontella” avgränsar Bobrinskoy till den apostoliska successionen i dess fulla och vida mening: förmedlingen i tid och rum av tron, evangeliet, sakramenten, ämbetet. ”Det jag själv har tagit emot har jag fört vidare till er”, säger Paulus. Här är grunden för den apostoliska traditionen. Bobrinskoy betonar att begreppet apostolisk tradition inte är begränsat till successionen av biskopar, utan i lika hög grad gäller kyrkans tro som också den är grundad på apostlarna.

I traderandet finns en dubbel rörelse. Den första rör mottagandet. Vi tar emot det som räcks oss, och det vi tar emot blir en del av oss själva. Vi blir vad vi tar emot. Den andra handlar om det vi i vår tur för vidare av det vi tagit emot från andra.

Förmedlandet av den levande traditionen är den helige Andes verk, på samma gång som den sker från person till person. Här återvänder Bobrinskoy till vad han kallar ett ”stort mysterium”, nämligen det ”andliga faderskapet”. Utan andliga fäder och mödrar som internaliserat traditionen i sina liv och varit trogna den, kan tron inte föras vidare. Det räcker inte med böcker, det krävs erfarenhet. ”Det som förs vidare är eld”, skriver Bobrinskoy.

Det finns olika nivåer av andligt faderskap i kyrkan. I en mening är det alltid något personligt och unikt. Vi tar emot liv och vägledning genom dem som gått före oss och som vi anförtrott oss åt. De leder oss från de första stegen på trons väg till mognaden i Kristus. Men vi kan också tala om det faderskap som kyrkans fäder i vidare mening representerar, allt ifrån kyrkofäderna under de första århundranden till fäder och mödrar i kyrkan genom århundrandena ända in i vår tid. Även dessa kan vi tala om som ”våra fäder”, dem genom vilka Kristus föds och växer i våra hjärtan.

Bobrinskoy sammanfattar:

Faderskapet är i allt väsentligt ett verk av den helige Ande i vilket de två dimensionerna möts: den vertikala och den horisontella. Den horisontella, som är obruten sedan apostlarnas dagar och kommer att vara så intill tidens slut. Den vertikala, som innebär att bortom all mänsklig förmedling och pedagogik, förblir Gud vår ende Fader, Jesus Kristus vår ende Herre och den helige Ande den ende som kan vägleda oss till att växa i tron.

 

 

Traditionen och tystnaden

 

Guds treenighet är grundmönstret i hela Boris Bobrinskoys tänkande, precis som i ortodox teologi i övrigt. Följdriktigt gör han därför nu även en trinitarisk tolkning av traditionen. Till att börjar med citerar han sin värderade kollega, den store Vladimir Lossky, som introducerar vad som kan tyckas vara en något märklig och oväntad syn på ”traditionen som tystnaden”. Inte som en definition, men som dess första element

Hur hänger det samman? Lossky citerar ett avsnitt från Ignatios av Antiochias skrifter: ”Den som verkligen har Jesu ord, kan höra dem även i tystnaden.”

Ignatios, som var biskop i norra Syrien i generationen efter apostlarna och led martyrdöden i Rom, talar återkommande om tystnaden, å ena sidan som karaktäristisk för Fadern, men också som ett av biskopens kännemärken. ”Det kan verka motsägelsefullt”, skriver Bobrinskoy, ”eftersom biskopens uppgift är att förkunna Ordet för folket. Inte desto mindre säger Ignatios att ’en biskop är aldrig så mycket biskop som när han håller tyst’.”

Vad som här antyds är den risk vi tar varje gång vi öppnar munnen för att tala om Gud. Vi riskerar att bli ytliga och pratiga. Verkligt uttrycksfulla – ja, vältaliga – blir vi först när vi hämtar fram orden ur djupet – ur tystnaden – snarare än att försöka utlägga djupen hos Gud.

När Bobrinskoy, med Lossky, säger att Traditionen utgår från tystnaden, ska det alltså förstås som att ”traditionen utgår från Fadern”, som han också uttrycker det. Det Ord Fadern talar när han sände sin Son bryter inte tystnaden, på samma sätt som uppenbarelsen inte upphäver mysteriet men öppnar det för oss.

”Traditionens innehåll, ja, dess enda innehåll, är Faderns levande Ord, Jesus Kristus”, framhåller Boris Bobrinskoy. Och den som förmedlar detta Ord är den helige Ande. Återigen med Losskys ord: Traditionen består inte av uppenbarelsens innehåll, utan av det ljus som uppenbarar det. Traditionen är inte själva orden, utan den levande andedräkt som får både orden och den tystnad från vilken de utgick att höras samtidigt.

”Man kan alltså”, konstaterar Bobrinskoy, ”definiera Traditionen som den helige Andes livgivande närvaro i kyrkan. Det liv som ger varje del i Kristi kropp förmågan att höra, att ta emot, att känna sanningen i det ljus där den hör hemma och inte bara i det mänskliga förnuftets ljus.”