Både otillräckligt och sant

 

Under rubriken “Språkets teologi och teologins språk” reflekterar Bobrinskoy över den negativa eller apofatiska teologin och den positiva eller katafatiska teologin. En ”metod” som formulerades i den tidiga kyrkan för att skydda talet om Gud från såväl trivialisering som relativisering.

En vers i Johannesprologen ger uttryck för spänningen mellan teologins två sidor: ”Ingen har någonsin sett Gud; den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (Joh 1:18)

Gud kan både ses och inte ses, förklaras och inte förklaras. De eukaristiska bönerna från den tidiga kyrkan tillber Guds outgrundlighet, på samma gång som de vittnar om att det blivit möjligt att tala om den outsäglige. Bobrinskoy skriver:

Teologins negativa dimension framhåller oavbrutet – mot all rationalism som försöker reducera mysteriet till begriplighet – att Gud är bortom begreppen och språket. På samma gång innebär Ordets inkarnation att Guds eviga mysterium kan uttryckas i klara och begripliga mänskliga ord. Ord som på samma gång är otillräckliga och sanna.

Och det är i den eukaristiska liturgin, i mässans lovprisning runt det dukade altaret, som denna spänning får världen att öppna sig. Som teologen Sergius Bulgakov uttryckte det: ”Jag har hämtat upp hela min teologiska vision från botten av den eukaristiska kalken.”

 

 

Comments are closed.