Föryngringens ande

 

Det avslutande kapitlet i sin bok The Compassion of the Father ägnar Boris Bobrisnkoy åt vad han kallar heliga och mänskliga traditioner. Eller vad en annan ortodox teolog under 1900-talet, Leonid Ouspenky, brukade beskriva som traditionen i vertikal och horisontell mening.

I de ortodoxa kyrkorna är traditionen av helt avgörande betydelse, inte minst då traditionen från den odelade kyrkans tid och de sju ekumeniska koncilierna. Men, som Bobrinskoy konstaterar, även kyrkor som inte lägger någon större vikt vid kyrkans tradition utan enbart betonar Sola Scriptura, Skriften allena, har givetvis också en tradition som man är formad av. Ingen kyrka lever i ett isolerat vakuum, vi är på olika sätt präglade av dem som levt före oss, vare sig vi tillhör de äldre eller yngre kyrkotraditionerna. Och den som vill kasta av sig alla traditioner skapar snart nya.

Vad vi menar med tradition påverkar hur vi uppfattar trons föryngring och därmed kyr­kans förnyelse. Om vi med tradition avser att allt var bättre förr hamnar traditionen i horisontell mening i förgrunden, vilket riskerar leda till att vi föråldras andligen. Föraktar vi tradi­tionen som något arkaiskt och musealt blir vi snart lek­bollar för samtidens alla infall, avskurna från våra rötter. I bägge fallen tilltar vårt främlingskap inför oss själva och den tro vi som kristna menar oss leva av.

Redan tidigt i kyrkan talar man om traditionen som Spiritus juvenescens, ”föryngringens Ande”, med ett uttryck från Irenaeus av Lyon. Den är själva förutsättningen för en tro som bevarar förbindelsen med sina källor, sitt ursprung, och som därmed kan ge liv, korrektiv och förnyelse. Traditio­nen i vertikal meningen är inget annat än den helige Andes aldrig sinande källflöde i kyrkans liv. ”Vår tro, som vi tar emot av Kyrkan och bevarar, upphör inte att föryngra sig själv under Andens inflytande”, skriver Irenaeus.

 

 

Comments are closed.