Hoppets födelsestund

 

Hela den kristna tron – all teologi, all gudstjänst, all predikan, allt lärjungaskap – roterar kring en avgörande händelse: påsken. Den består av tre heliga dagar – Triduum Sacrum på latin – som för kyrkan inte bara är historiens och liturgins brännpunkt, men ett drama med kosmiska konsekvenser. Jesu död och uppståndelse utgör den arketypiska modellen för hela skapelsen.

Påskens två poler är långfredagen och påskdagen. Korset och uppståndelsen. Korset, vid första anblicken en katastrof som slår hoppet i flisor, representerar slutet för en världsordning. Uppståndelsen är början på den nya skapelsen, ett gruvligt nederlag för dödens och förintelsens krafter, hoppets födelsestund.

Mellan de två dagarna finns en tredje, i äldre kristen tradition även kallad den stora och heliga sabbaten. Dagen när Skaparen själv vilar i en grav. I västlig tradition är påskaftonen en dag som vi inte riktigt vet vad vi ska göra av i vårt påskfirande, i östlig kristenhet är den fylld av förtätad liturgi som öppnar mot påskens mysterium.

Påskaftonens drama åskådliggörs oöverträffat i den bysantinska påskikonen, Kristi nedstigande i helvetet eller Dödsrikets plåga, som vi har betraktat under stilla veckan. Ikonen avbildar ”hopp där inget hopp finns”. När den gräns som markerar slutet för allt mänskligt hopp korsas, genom att den korsfäste stiger ned i dödsriket och upp därifrån, då övergår tron till att bli hopp.

Så länge hoppet är förankrat i uppståndelsens överskridande av den mest definitiva av alla gränser, kan det aldrig bli en fråga om eskapism. Genom Kristusuppståndelsens prisma ser inte hoppet en evig himmel; den ser en framtid på en ny jord – den jord på vilken korset restes.

 

 

Comments are closed.