Det ofullbordade

 

Vi väntar på en ny pingst. Väntan har sin egen mening. Om vi accepterar att leva i det ofullbordade kan vår väntan lindra otålighet och rastlöshet.

Gör vi oss en alltför bestämd föreställning om hur Guds ska avslöja sig, är risken att hans besök går oss förbi. Anden är den oväntade gästen. Den stora överraskningen. Herrens dag kommer ”när ni minst väntar det”, säger Jesus. De orden gäller Kristi ankomst vid tidens slut. De gäller vid varje nytt besök av Gud i våra liv.

Därför säger Jesus till sina lärjungar, fyllda av oro, när han talar om den gåva som väntar dem: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid.”

”Den dagen skall ni förstå”, säger Jesus när han talar om den väntande pingsten. Med Andens ankomst infinner sig den frid som ger insikt om det enda vi egentligen behöver förstå: mitt liv är inneslutet i Gud. Därför behöver jag inte tänka så mycket på vad jag ska göra. Det enda jag behöver tänka på är att förbli i honom.

 

 

Ad Orientem

 

I morgon är det Kristi himmelsfärds dag, en fest som fått en alltmer undanskymd plats i kyrkan, vilket gör att vi ibland har ganska absurda föreställningar vad den rör sig om. Och eftersom det fortfarande en röd dag i vår sekulära kalender är den dessutom ett tacksamt ämne för karikatyrer i stil med ”Kristi flygare”.

Vilka bilder gör vi oss när vi hör orden i Lukasevangeliet om att Jesus ”fördes upp till himlen”?

För oss som lever i de bemannade rymdfärdernas tidevarv riskerar himmelsfärden att få fantasin att börja skena. For Jesus som en raket från jorden upp till himlen? Var tog han i så fall vägen? Är himlen en plats bortom galaxerna dit det kanske skulle vara möjligt att en dag nå fram, bara tekniken blir tillräckligt utvecklad? Eller for Jesus direkt till Faderns famn? Innebär det i så fall – eftersom den gudomliga verkligheten är immateriell – att han någonstans mitt i luften förvandlades från en person med en kropp till en andlig varelse?

I den andra skildringen som vi har av himmelsfärden, också den från Lukas hand fast nu i Apostlagärningarna, finns ett viktig förtydligande: ”ett moln tog honom ur deras åsyn.” Här framstår det inte längre som att Jesus flög, med ljudets hastighet, mot himlen. ”Ett moln tog honom.”

Molnet är en viktig symbol i Bibeln för Guds närvaro. Himmelsfärdens budskap är inte att Jesus förvinner ut i universum, bortom månen, mars och de andra planeterna, utan att han träder in i Faderns härlighet, den härlighet som en dag ska ”uppfylla hela jorden”. (4 Mos 14:21)

Det var detta perspektiv som fick de tidiga kristna att uppfatta Himmelsfärden, inte som en stängd dörr – som om Jesus nu tagits ifrån dem – utan som en öppnad port, som gjorde det möjligt för evigheten och tiden att mötas i en glödande, längtansfylld omfamning. Det var en händelse som gav riktning åt kyrkans och den kristnes liv. När den unga kyrkan i sin gudstjänst riktade sig mot öster – ad Orientem– var det för att man förväntade sig att Kristus skulle komma tillbaka från öster, Oriens på latin. Härifrån kommer vårt svenska ord ”orientering”.

Himmelsfärden är en kallelse till omvändelse. Att låta Guds närvaro ge livet riktning, så att vi kan orientera oss bland alla blindskär i tillvaron.

 

 

Sanning & konsekvens

 

Jag talar sanning, och därför tror ni mig inte. (Joh 8:45)

Människans benägenhet för förnekelse, dokumenterad redan i Jobs bok och bekräftad i dagens evangelium, tycks vara stor. Jesusorden är både tänkvärda och omskakande – inte minst i ljuset av vår oförmåga att möta de utmaningar som klimatförändringarna med dess dominoeffekter på hela jordsystemet innebär. Varför är vi så tröga till förändring trots att vi vet vad som behöver göras?

Om det Jesus säger stämmer räcker det inte med kunskap för att vi ska tro och därmed handla. Det krävs också motivation.

Var kan vi hitta motivationen att agera ansvarsfullt? Att krympa glappet mellan kunskap och handling, det vill säga att ta till oss sanningen. Maningarna till förändring behöver motiveras av något mer än den egna överlevnaden. De behöver vara rotade i hoppet om att en ny värld är möjlig.

 

 

”Utan en strimma av ljus”

 

Kan man förtrösta på Herren när man vandrar i mörkret och Gud döljer sitt ansikte?

I dagens läsning från profeten Jesaja hör vi rösten av en utsatt och plågad människa. Men han bevarar sitt lugn, något han lärt av Herren: ”Lugnt ser jag på från min boning medan luften dallrar i solvärmen och daggen faller rikt i skördetiden.” (18:4)

När denne profet återkommande förordar stillhet som hållning i utsatta livssituationer – ”Se till att du bevarar ditt lugn” (7:4) – ska det inte förväxlas med passivitet. Vad frågan gäller är om det räcker att lita på Gud. På honom som säger: ”Genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (30:15)

Den utsatte i dagens läsning ”vandrar i mörkret utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud”. (50:10) Han säger: ”Jag vet att jag inte blir sviken.” (50:7)

Den trygghet som vilar på tro är irrationell, den är odefinierbar eftersom den inte tillhör den synliga världen utan den osynliga.

 

 

Inkognito

 

Ingen klär sig i en inkognitokåpa om hon vill bli känd och erkänd. Alla vet att det gäller att synas och höras för att finnas. I tid och otid.

Väljer någon en annan väg – som Jesus i dagens evangelium – uppstår irritation också bland de närmaste: Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. (Joh 7:4)

Bara den kan vänta i obemärkthet som kan tyda tiden. Min tid är ännu inte, men för er är det alltid rätt tid. (Joh 7:6)

 

 

Den kristna mystikens preposition

 

Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.(Joh 6:29)

Jesu ord i dagens evangelium rymmer, som så ofta, mer än vi inser vid en första läsning. Om tron är Guds verk, vad är i så fall tron?

Med hjälp av en språklig innovation gav Nya testamentet författare uttryck för ett särdrag i sin tro. Till det grekiska verbet pisteuein – tro – knöt man prepositionen eis, som har grundbetydelsen ”in i”. Det förekommer aldrig tillsammans med ordet tro i grekiska skrifter före Nya testamentet, och i flera hundra år därefter används det endast i kristna texter.

Den lilla prepositionen eis är revolutionerande, den uttrycker det unikt kristna. Plötsligt får tron en helt annan innebörd än det svenska verbet tro som anger något statiskt. Tron blir en rörelse ”in i Kristus”, enhetens och gudsföreningens mysterium. Ett Guds verk, inte ett antagande att hålla för sant.

Tre små bokstäver gör varje kristen till en mystiker.

 

 

Jean Vaniers andliga testamente

 

”Vi är på väg mot en hemlighetsfull förening med Gud”, skriver Jean Vanier i boken Från brustenhet till gemenskap.

Han är nu själv framme, efter att ha insomnat på morgonen den 7 maj i en ålder av 90 år.

Jean Vanier uppmärksammas i dag över hela världen för en unik gärning i evangeliets tecken. På hemväg från sin resa till norra Makedonien tackade påve Franciskus i går Gud för Jean Vaniers vittnesbörd: ”Han var en människa med förmågan att tyda den kristna kallelsen i ljuset av dödens, korsets och lidandets mysterium.”

Jean Vaniers testamente till kyrkan är lika enkelt som utmanande:

Gud har fört oss samman för att vara ett uppståndelsens och enhetens tecken i en värld fylld av motsättningar, av inre och yttre död. Vi känner oss små och svaga men vi lever tillsammans för att vara ett tecken på Guds makt att förvandla död till liv. Det är vårt hopp att Gud gör det omöjliga: förvandlar död till liv inom var och en av oss. Så kan vi alla, som del av en gemenskap, få vara med och förvandla vår omvärld från brustenhet till enhet och från död till liv.

Läs intervjun med Jean Vanier i tidskriften Pilgrim: www.tidskriftenpilgrim.se

 

Ett fragment av framtiden

 

Uppståndelsen har en gång för alla övervunnit dödens dödlighet. Vi bär ett fragment av framtiden inom oss fastän vi ännu är underställda förgängligheten. Men så länge ”allt” inte är ”mycket gott” kvarstår glappet mellan hopp och verklighet. Vi lever i ett provisorium – mellan Kristi uppståndelse och alla dödas uppståndelse – men med den stora skillnaden att vi nu, genom tron, sträcker oss mot en framtid som inte längre är osäker.

Vi talar då inte om framtiden som en avlägsen händelse, utan om något som är Kristus. Han är framtiden, och hans närvaro i oss upplivar hoppet om den dag när allt i enlighet med löftet ska sammanfattas i Kristus. Allt på jorden och allt i himlen.

Den dagen, när början och slutet inte bara korresponderar med varandra, men slutet kommer att överträffa början.

 

 

Påsktidens första fastedag

 

Hopplösheten och meningslösheten har övervunnits av någon ”som slagit sig ned hos oss, deltagit i historien med oss och även stigit ned i Hades för denna saks skull, för att sedan bryta fram från insidan och lyfta av dödens portar”, som teologen David Fagerberg uttrycker det.

När Kristus överskred dödens gräns, överskred han också gränsen till framtiden. Det är denna händelse – uppväckandet av Jesus från de döda – som skiljer det kristna talet om framtiden från utopin. ”Han är vårt hopp”, förkunnar Paulus (Kol 1:27) Varje påstående om Jesus Kristus utgör därför inte bara ett påstående om vem han är och vad han gjort, utan också om vem han kommer att vara i framtiden.