Är Maximos – och Paulus – panteister?

 

Maximos Bekännaren på 600-talet är en av det första årtusendets främsta kristna tänkare – den främste efter Paulus, menar många – och den som på ett fram till dess oöverträffat sätt knyter talet om Jesus Kristus till förståelsen av Guds relation till skapelsen. Det gör han genom att utforska förhållandet mellan det eviga Ordet, Logos, och vad han kallar skapelsens logoi, ett nyckelbegrepp i Maximos skapelseteologi.

Ordet logoi betecknar de gudomliga energier genom vilka Gud är närvarande i allt skapat –  så som i den brinnande busken. Denna tanke fördjupas, och skärps, ytterligare av Gregorios Palamas på 1300-talet, som förfinar distinktionen mellan Guds väsen och Guds energier. Vad som kan tyckas vara en teologisk finess är i själva verket livsavgörande för den troende: Hur kan den Gud som är skild från allt vara närvarande i allt? Det var inte minst för bedjarnas skull, de som levde på berget Athos, som Gregorios Palamas utförde sitt imponerande teologiska arbete.

Det skapades logoi, som Maximos alltså kallar det,vittnar om dess gudomliga intentioner, hur skapelsens enhet från början är inbyggd i själva kosmos struktur. Allt skapat är ett, eftersom varje skapat ting genom sitt logoi – sin livsprincip – står i förbindelse med Logos, Ordet som skapat allt. Här är urteologen att ta spjärn emot givetvis Paulus, med de berömda orden om Kristus i Kolosserbrevet: ”Allt är skapat genom honom och till honom.” På samma gång råder för Paulus ingen tvekan om att Kristus ”finns före allting” och därför ”står över allting”. Och det är i just detta sammanhang som aposteln tecknar sin kosmiska Kristusvision när han framhåller att Gud lät ”all fullhet bo i honom” av ett enda syfte: ”att försona allt med sig genom honom, allt på jorden och allt i himlen” (Kol 1:16-19).

När Maximos på samma sätt hävdar att Gud är bortom allting, tillägger han med lika stort eftertryck att ”Gud, i egentlig mening, är allting.” Vad skiljer då detta från ren panteism? Det viktiga ordet här är ordet är. När Maximos påstår att Gud är allting, betyder det inte att allting är Gud. Men inget skulle överhuvudtaget existera om det inte hade del i Guds vara. Vad Maximos säger är egentligen inget annat än vad Paulus fastslår, att Gud ”som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”. (Ef 4:6)

Maximos Bekännarens påstående att ”Gud är allting” kan läsas mot bakgrund av Guds eget sätt att presentera sig för Mose vid den brinnande busken: Jag är. Ett uttryck som även Jesus använder om sig själv, framför allt i Johannesevangeliet. Kristus är Alfa och Omega – och allting däremellan. ”Genom både skapelsen och inkarnationen väljer Gud att vara en del av den skapade ordningen, utan att upphöra att vara vad Gud av evighet är”, skriver Rowan Williams i Christ – The Heart of Creation.

Ju mer skapelsen ”är sig själv” – trogen sitt logoi, det vill säga sina gudomliga intentioner – desto klarare återspeglar den Skaparen. Det gäller allt skapat, men i synnerhet människan som äger förmågan att vara hela skapelsens medlare, något Maximos beskriver som hennes liturgiska tjänst. Det som skiljer människan från djuren är inte hennes fysiska natur. Men att hon delar sin natur med myggan är inte det distinkta draget i hennes identitet; det är det faktum att Gud blåst in sin livsande i människan och gjort henne till sin avbild. Genom denna förening av andligt och materiellt blir människan vad Maximos kallar ett mikrokosmos, en värld i miniatyr, vars kallelse är att som hela skapelsens präst försona de två världarna, den andliga och den materiella, så att alltings enhet återupprättas.

När människan avvisar sitt uppdrag och istället blir skapelsens rovgiriga konsument bryts enheten i den materiella världen sönder. Men prästen blir inte ”avkragad”; hon sätts på rehabilitering. För att människans förmåga att välja och handla i enlighet med sin natur ska återställas, antar Ordet mänsklig gestalt och identitet. Och då inte bara för människans skull, utan för att harmonin i hela den skapade världen ska återvända. Det kan bara ske genom att människan återgår till den kallelse hon hade från början: att som skapelsens präst dra in allt skapat i en kosmisk liturgi där hela världsalltet är en fulländad återglans av den Skapare som firas. Och där enheten i allt skapat är en spegelbild av den enhet som råder i den heliga Treenigheten.

I spänningen mellan denna svindlande enhetsvision och den utsatthet vi alla delar i en värld hotad inte minst av global uppvärmning, framträder människans ansvar och uppdrag med knivskarp relief: endast som skapelsens medlare i tjänst för den Gud ”som står över allting, verkar genom allt och finns i allt” förverkligar hon sitt livsuppdrag.

 

 

Comments are closed.