Återvinning

 

”Vår tro är i samklang med eukaristin”, är ett berömt uttryck från en av den unga kyrkans viktigaste teologer och kyrkoledare, Irenaeus av Lyon, firad i morgon den 28 juni. I det eukaristiska firandet såg Irenaeus trons grundmönster med utgångspunkt i inkarnationen.

I nattvarden sker ett slags ”återvinning”: vi bär fram bröd och vin av jordens och vinrankans frukt, och får det åter som odödlighetens föda. När vi dras in, med kropp och själ, i den eukaristiska måltiden ”momentum” kläs det förgängliga i oförgänglighet. I brödet som räcks oss äter vi av livets läkemedel som botar från döden. Eukaristins dolda mönster och mysterium gäller hela kosmos. Människans destination och den övriga skapelsens är densamma.

All återvinning innebär en form av uppståndelse: någonting ”förgås” för att ”uppstå” i en ny gestalt. För kyrkofäder som Irenaeus var det självklart att Nya testamentets tal om att jorden ska ”förgås” syftar till jordens gestalt, inte jorden som sådan. På samma sätt som den gestalt som människan får när hon uppstår är en annan än den som förgås när hon dör och hennes kropp förmultnar, är det också med skapelsen. Analogin mellan Kristi uppståndelse, de dödas uppståndelse och vad både Jesus och Paulus kallar jordens och världens ”återfödelse” innebär att ”det förgängliga kläs i oförgänglighet” – inte att det förra ratas för att ersättas av något som tidigare inte fanns. Med psalmistens ord: ”Du gör jorden ny.”

När skapelsen transfigureras får kosmos en ny, förhärligad gestalt. Den gamla jorden ”finns” inte längre. Men inte så att det är tal om någon fullständigt ny skapelse, som inte skulle ha sin början redan här och nu. Med Paulus ord i Andra Korinthierbrevet: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” (2 Kor 5:17)

 

 

Comments are closed.