Nyckeln till skapelsens logik

 

I dag börjar apostlafastan. Det är den tredje av det liturgiska årets fyra längre fasteperioder i ortodox tradition, och den enda vars längd varierar. Apostlafastan inleds måndagen efter pingstveckan – vars tidpunkt påverkas av påskens datum – och den pågår fram till kvällen före den 29 juni när kyrkan ända sedan 200-talet firar apostlarna Petrus och Paulus. Och med årets påsk på ett ovanligt sent datum, den 21 april, följer en relativt kort apostlafasta. Vi får med andra ord ta väl vara på tiden.

Apostlafesten den 29 juni var länge en röd dag även i Sverige, men är som firningsdag numera flyttad till femte söndagen efter trefaldighet. I allmänkyrklig tradition gäller dock fortfarande den 29 juni, såväl i öst som i väst, en ordning som även Ekumeniska Kommuniteten följer (se vårt Synaxarium).

Som förberedelse för de två apostlafurstarnas festdag är detta en fasta som ger anledning att reflektera över innebörden av att kyrkan är grundad på apostlarna tro. Vi har under åren berört olika sidor av trons grunder i denna blogg under apostlafastan. I år ska vi påminna varandra om den djupa och verkliga paradoxen i inkarnationen: att Skaparen helt och fullt vet vad det är att vara skapad. Och hur det ger oss en avgörande nyckel till skapelsens logik och därmed till en kristen ekologisk vision.

 

 

När den omöjliga bönen blir möjlig

 

Inför pingsten medger Paulus det omöjliga i att be. ”Vi vet ju inte hur vi bör be” (Rom 8:26). Det är just denna smärtfyllda insikt om vår oförmåga, som kan ge utrymme för Anden att gripa in och be i oss.

Den brittiska prästen Sarah Coakley skriver i den böneskola hon inleder i tidskriften Pilgrims jubileumsnummer som utkommer veckan efter pingst:

Bönen är alltså omöjlig, men bara med mänskliga mått. Den blir möjlig, och mer än så: den blir den elektriska livlinan för hela min existens, när jag inser att jag inte kommer till bönen för att påminna Gud om något han kanske har glömt, eller berätta för honom om något jag sett på nyheterna och som han kanske har missat, utan för att förbereda mig för att ta emot den gåva som han alltid redan överräcker åt mig – honom själv.

 

 

Sådana som Kristus är

 

Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. (Joh 14:20)

När vi förbereder oss att på nytt fira pingsten, behöver vi påminnas om hur denna händelse – utgjutandet av Anden över lärjungarna – har ytterst lite att göra med så kallade ”religiösa erfarenheter”. Pingsten är början på ”den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början” (Apg 3:21).

När Andens ges öppnas en möjlighet för gemenskapen av lärjungar att ta upp den roll Jesus haft inför Gud och i världen. Allt det som skedde i Jesu liv som människa, kan nu ske i och genom deras liv. Såväl Jesu sätt att be, när han tilltalar Gud som ’Abba’, som hans frihet att förlåta och införliva främlingar och strövare i Guds folk, ges åt kyrkan i och med pingsten. Hon har nu samma uppgift som Jesus: att bära ansvar för hela den mänskliga familjens, ja hela skapelsens, harmoni och välfärd. Vilket är innebörden av att var präst när Nya testamentet säger om de döpta: ”Ni är ett heligt prästerskap”.

Uppdraget som ”skapelsens präst” har en enda förutsättning: Ni i mig och jag i er. I det ljuset blir Jesu ord till sina lärjungar om att det är ”bra” att han lämnar dem meningsfulla. Först när han lämnar dem kommer Anden. Gud med oss är nu Gud i oss.