”Var det du som lade dit den?”

 

Att lösgöra sig från världen är i den asketiska traditionen vägen till ett transparent förhållande till världen och andra människor. Lösgörandet är nödvändigt för att inte drivas av nödvändighetens börda i relation till världen, utan istället, med evangeliets ord, kunna ”bära varandras bördor”. Detta illustreras tänkvärt i en av berättelserna från ökenfäderna:

Han var ute och gick med sina lärjungar. En av dem fann en liten grön ärta på vägen och sade till abban: ”Fader, för jag ta den?” Abban tittade förvånad på honom och sade: ”Var det du som lade dit den?” ”Nej”, svarade lärjungen. ”Hur kan du då”, fortsatte abban, ”vilja ta upp något som du inte har lagt dit?”

Berättelsen kan i förstone te sig svårbegripllig, formade som vi är av marknadens mentalitet som talar om för oss att ju mer vi har, desto bättre klarar vi oss. Här rubbas denna idé av ett annat sätt att tänka: Ju mindre vi har, desto mer kan vi bli.

 

Ålderdomens kallelse

 

I dag firar kyrkan minnet av Joakim och Anna, jungfru Marias föräldrar, vars namn vi fått kännedom om genom det apokryfa Jakobs protoevangelium. De avbildas på ikonen ”Det heliga äktenskapet” (här målad av Robin Johansson), som förebilder för äkta makar och samtidigt en påminnelse om ålderdomens betydelse i ett samhälle.

”Vi behöver först och främst äldre som ber”, säger den ortodoxe teologen Olivier Clément, och kommenterar hur ålderdomen är en tid vi har fått för att kunna ägna oss mer åt bön. ”En civilisation där man inte längre ber, är en civilisation där ålderdomen inte längre har någon betydelse”, skriver han.

 

 

Det band som knutits utanför tiden

 

Där det finns otrohet, fanns ingen kärlek. Där det finns trohet, är kärleken ändå inte med nödvändighet närvarande. Hjärtat kan säga: ”Även om jag inte kan älska dig, vill jag åtminstone vara dig trogen.” Men trohetens band leder antingen till kärlek eller rymmer djupt inom sig, omärkbar för känslan, det band av kärlek som knutits utanför tiden.

(Hans Urs von Balthasar)

 

 

Glöm inte Gud

 

Det femte och avslutande andliga rådet är, i likhet med de övriga fyra, mycket enkelt:

Ge Gud en blick, en suck, en kort bön. Säg: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.

I den tidiga kristna traditionen består den grundläggande praktiken, den som sammanfattar alla andliga råd, av Memoria Dei, att minnas Gud. Så länge människan bevarar minnet av Gud och låter det genomtränga medvetandets alla nivåer, glömmer hon inte heller sitt ursprung. Hon är ämnad för den heliga Treenighetens livsgemenskap.

Därför säger Jesus till sina lärjungar när han ska lämna dem för att gå till Fadern: ”Ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” (Joh 14:3–4) Och till sin fader ber han för oss: ”Att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”(Joh 17:21)

De andliga råden hjälper oss att minnas Gud. Gemensamt för dem alla är just deras enkelhet. Det behövs inte så mycket, det viktiga är de långa linjerna.

 

 

Goda ögon

 

”Hur ska jag som är en orons människa kunna bli stilla?”

Det är som svar på vår fråga som de som erfarit ger oss fem andliga råd. Med dessa övar vi oss att leva nära Gud i varje ögonblick, genom allt som händer och i allt vi möter. Att ge Gud sina ögonblick är att röra vid evigheten.

Det fjärde rådet är kort men leder oss in på helgelsens sköna väg med både kropp och sinnen: Ära Gud genom goda ögon, rena tankar och villiga händer.

Först framhålls ögat, det viktigaste hos människan. Synd är en felaktig inriktning av blicken, men goda ögon ser spåren av Gud i allt och alla. Det väcker tankar av stilla tacksamhet och ger händer som föder hopp.

 

 

Bönens vara

 

Vi har kommit fram till det tredje andliga rådet:

Sök Gud bortom dina ord. Bed genom ditt liv. Låt din andedräkt vara tecknet. Andas ut din längtan, andas in gemenskap.

Här påminns vi om Paulus ord på Areopagen: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28). Eller som en av ökenfäderna säger: “Sök Gud och fråga inte var han bor.” Gud är här, Gud är överallt. Vi behöver inte hämta hit Gud eller söka upp honom. Bön är att bli närvarande inför den Gud som är närvarande i varje andetag.

Det tredje rådet leder oss in i en erfarenhet av bön som något vi är mer än något vi gör. Inte så mycket en aktivitet som en dimension som är ständigt närvarande i våra liv. När vi blir alltmer uppmärksamma på Guds närvaro.

 

 

”Kristus steg ned och grep mig”

 

Det andra av de fem andliga råden lyder:

Förlita dig på att Gud söker dig och älskar dig oändligt mycket mer än vad du söker och älskar honom.

Frestelsen till kvietism ligger knappast för de flesta av oss, än mindre vår tids kyrka och kultur. Tvärtom betonar vi ofta vårt ansvar. Vilket inte är fel. Det är bara det att vi aldrig gör tillräckligt. Vi ber inte tillräckligt, söker inte ihärdigt nog, är inte så överlåtna som vi borde…

Men Gud söker ”tills han hittar” (Luk 15:5). Även om vi inte skulle söka honom, upphör han aldrig att söka oss. Därför kunde Simone Weil vittna: ”Jag har inte en enda gång i mitt liv sökt Gud. Kristus steg ner och grep mig.”

Och när Kristus griper oss blir allt lika lätt och otvunget som varje handling driven av kärlek.

 

 

Det första rådet

 

Under de kommande veckorna ska vi påminna om de fem andliga råden, varav det första lyder:

Försök inte längre att med din tanke förstå Gud. Gud kan du endast nå med din kärlek.

I detta råd ligger inget förakt för tanken, men tron är inte ett svar på en fråga. Tanken är given av Gud att bruka till det yttersta, men förr eller senare stöter den mot sin gräns. Vid den gränsen väntar trons språng.

Gud går inte att fånga med tanken, endast med kärleken. Jag finner honom som min själ har kär, ”jag tar honom fatt och släpper honom inte”, vittnar bruden i Höga visan.