Up to date

 

Abba Pambo skickade sin lärjunge till Alexandria för att sälja sitt hantverk. Under de sexton dagar han tillbringade i staden sov han i S:t Markuskyrkans vapenhus, deltog i liturgin och lärde sig den nya tidens lovsånger. När han återvände till öknen märkte den andlige fadern att han var bekymrad.

”Min son”, sa han, ”jag ser att det är något som plågar dig. Har du blivit ansatt av någon frestelse i staden?”

Brodern svarade: ”Fader, jag är rädd för att vi slösar bort vår tid här i öknen. Vi lär oss inga nya lovsånger. När jag var i Alexandria såg jag kyrkan full av folk och de sjöng hänfört sina lovsånger. Men vi har ju inget av detta.”

Den andlige fadern svarade: ”Må Gud bevara oss, min son, för tider har kommit när munkarna överger den fasta födan, de ord som kommer från den helige Ande, och löper efter lovsånger och lättsmälta melodier. När såg du dessa lovsånger föda sorg över synden och hjärtats förkrosselse? Vad slags sorg över synden ser du hos en munk som står i kyrkan och brölar som en oxe? Munkarna kom inte ut i öknen för att kråma sig inför Gud, vifta med händerna och tralla uppsluppna sånger. Tvärtom bör vi frambära vår bön till Gud under bävan och vördnad, nyktra till sinnet och med ödmjuk röst.”

Ur Ökenfädernas tänkespråk

 

 

Det nödvändiga tvivlet

 

I dag vördar kyrkan minnet av Johannes döparens martyrium och iakttar därför fasta.

I Synaxariet påminns vi om att troheten mot sanningen kostade Johannes livet. Profeterna har sanningen som sin enda agenda. Men de är fria från sanningssägandet, aldrig hånfulla eller självgoda.

Ända till slutet lyssnar Johannes till sanningens röst i sitt inre. När frågor uppstår inom honom – Var det så här allt skulle sluta? – sänder han från sin cell frågan till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågor och tvivel är aldrig ett hot mot evangeliet, men ofta nödvändiga för att riva luftslott och nå närmare sanningens kärna. Den som förblir vid sanningen kan berövas livet, men aldrig sin värdighet.

Ikon målad av Robin Johansson

 

 

 

De två polerna

 

I mötet med bröderna och systrarna i Monastero di Bose tänker jag ofta på Gunnel Vallquists korta kommentar när vi satte oss i bussen och lämnade Bose efter vårt besök i detta kloster i april 2005: ”Djupt traditionellt, djärvt nyskapande.”

Med sedvanlig pregnans satte hon ord på en dialektik som är utmärkande för ett liv i evangeliets efterföljd: det djupt rotade, det reservationslöst öppna. Eller som hon också kunde uttrycka det: att vara genomglödgad av övertygelse och på samma gång en förbehållslös sökare.

Ett förhållningssätt Gunnel Vallquist beskriver som ”en konstant spänning mellan vad man skulle kunna kalla konservatism och radikalism”. Denna spänning grundar sig ytterst på de poler som är två för kristendomen konstitutiva element: å ena sidan troheten mot Kristi ord, å andra sidan vissheten om Kristi återkomst. Hon skriver:

Det eskatologiska perspektivet framåt i tiden tvingar den kristna kyrkan till ständig förnyelse, garanterar hennes eviga ungdom, förbjuder henne att ta sin tillflykt till det skenbart tryggaste sättet att bevara sitt arv: det sterila besittandet, pundet som grävs ner i jorden. Och perspektivet bakåt i tiden, till utgångspunkten som är Kristus och hans förkunnelse, hindrar henne att låta sig ryckas med av efemära strömningar, att ackordera med det absoluta.

 

 

Om det goda vinet

 

Vad är det för likhet mellan en vindruva och en människa?

Hörde ni gårdagens Meny i P1? I ett reportage om de framväxande vingårdarna i Sverige, kommenterade den kunnige sommelieren Mattias Säfvenberg att ”en druva blir som bäst när den odlas nära dess nordligaste gräns”.

Och han förklarade varför:

”Det betyder att den får en långsam mognad, den får pinas, den får kämpa för att få näring, rötterna söker sig djupt ner. Då hinner druvorna samla på sig många aromämnen.”

 

 

Om fördragsamhet

 

Man sade om abba Isidoros, presbytern från Sketis, att om någon hade en broder som var svag, föraktfull eller oförskämd, och ville kasta ut honom, brukade abban säga: ”För honom till mig.” Han brukade ta emot en sådan broder och rädda honom genom sitt tålamod.

 

En fråga om urskillning

 

Den gammaltestamentliga läsningen i vårt lektionarium tar oss nu med till några scener ur den tidiga profethistorien i Israel. Profeter som Elia och Elisa är bistert osentimentala. De låter sig inte imponeras av svärmeandarna, de som ”låter tungan löpa och låtsas att det är Herrens ord”, som Jeremia uttrycker det.

Åtskilligt av det som går under namnet ”profetia”, då som nu, är inget annat än en projektion av den så kallade profetens undermedvetna. Människans inre har en förmåga att gäcka henne till att tro att hennes tankar kommer från Gud, medan det i själva verket bara är egna påhitt.

Nykterhet är ett av de viktiga signalorden i Nya testamentet när andarna prövas. ”Var nyktra och vaksamma”, uppmanas vi återkommande med ord ur Första Petrusbrevet i completoriets korta läsning. För det nyktra sinnet behövs ingen särskild nådegåva för att urskilja vilka av alla vandrande tankar, och anspråksfulla röster, som kommer från Gud. Att skilja mellan andarna är, som Isak Syriern uttrycker det, en fråga om att ”hålla vakt om sin uppmärksamhet”.

 

 

Slå upp hjärtats dörrar för Visheten!

 

Då såg han visheten och granskade den, lärde känna den och utforskade den. (Job 28:28)

I vårt utforskande av visheten under årets Gudsmodersfasta har vi sett hur sophia i den kristna traditionen kommit att bli ett begrepp som binder samman Gud och världen. Därför är det inte underligt att det omväxlande förknippats med både Maria och Kristus. Mellan moder och son finns både likhet och skillnad, liksom mellan skapelse och Skapare. Den ena tillfaller vördnad, den andre tillbedjan.

I sin bok Creation as Sacrament beskriver John Chryssavgis sophia som ”den gudomliga gnistan i skapelsen”. Men inte bara så att sofiologin representerar en estetisk eller mystisk upplevelse av världens skönhet. Den uppenbarar skapelsen som en plats för mötet med en personlig Gud. Den Gud som till sitt väsen är skild från allt, genomtränger med sina energier allting, för att använda Gregorius av Palamas berömda distinktion. Och såsom kyrkan är ett återsken av det eviga ljuset, så är skapelsen ”en klar spegling av Guds verksamhet” (Vish 7:26).

Inför allt skapat, varje människa och djur, varje fågel och insekt, inför träden, bergen och floderna ljuder därför ekot av diakonens rop i liturgin: Vishet, var uppmärksamma! Det manar oss, skriver den bysantinske teologen Nicholas Cabasilas på 1300-talet, att ”öppna sinnenas och hjärtats alla dörrar för Guds vishet”.

 

 

Paulus kosmiska vision

 

Urteologen att ta spjärn emot, för att inte talet om sophia ska bli dunkelt och förirra sig ut i teologin tassemarker, är givetvis Paulus. ”Allt är skapat genom honom och till honom”, skriver aposteln om Kristus i Kolosserbrevet, ett brev som delvis utgör ett korrektiv mot idéer lanserade av självutnämnda andliga ”guider” i församlingen som menade sig ha profetisk gåva och ägnade sig åt spekulationer om änglasyner och andemakter.

För Paulus råder ingen tvekan om att Kristus ”finns före allting” och därför ”står över allting”. Och det är i just detta sammanhang som aposteln tecknar sin kosmiska Kristusvision när han framhåller att Gud lät ”all fullhet bo i honom” av ett enda syfte: ”att försona allt med sig genom honom, allt på jorden och allt i himlen”.

För Paulus är inget mindre än en ”transfigurerad” skapelse – för att återigen anspela på den fest som kyrkan nyss firat, Kristi förklaring – målet för Guds frälsningsplan.

Att den fest som firas om två dagar, Gudsmoderns insomnande, infaller bara en dryg vecka senare är ingen tillfällighet. Den på berget Tabor förhärligade Jesus, är oskiljaktig från sin moder, Maria, som genom helig Ande föder Visheten till världen.

 

 

Vem ska dyrkas?

 

Utgångspunkten för sofiologin som en kristen filosofi – kärlek till visheten – är världen som Guds ikon. Allt skapat återspeglar Guds vishet, eller för att anspela på ett hebreiskt ord, kabod, härlighet. ”Hela jorden är full av hans härlighet” (Jes 6:3) får profeten Jesaja höra i sin himmelska vision.

Guds vishet (sophia) och Herrens härlighet (kabod) är uttryck för samma verklighet.

När slöjan faller och människan blir seende är hela skapelsen transparent för hennes blick. Guds närvaro genomtränger alla ting. Allt skapat har del i Gud, utan att allt i Gud manifesteras i skapelsen. Herrens kabod – Guds energier – både uppenbarar och döljer det mysterium som är Gud, och som när tiden är inne personifieras i Kristus, Guds son och Marias son.

Varken visheten eller härligheten ska dyrkas, endast den som är visheten och härligheten.

 

 

Vägledd till vishet

 

”På samma sätt som ett barn lär sig att tala av någon annan, måste vishetens språk tas emot och läras från någon annan”, skriver John Chryssavgis.

Ingen förvärvar verklig vishet utan vägledning. En erfaren andliga ledare – starets på ryska, geron på grekiska – är någon som lär andra att se på världen med nya ögon, att skåda Gud i det skapade.

Dostojevskij skildrar utifrån sin egen erfarenhet av mötet med starets Ambrosius i Optinaklostret vad som är utmärkande för en sådan ”äldste”. Denne är i ordets verkliga mening en ”andebärare” (pneumatophoros). Staretsen assisterar vid den pånyttfödelse som den helige Ande ensam kan utföra. ”Han vet var visheten bor” (Job 28:23), och kan därför förmedla vishet – Kristus själv – till sina lärjungar.

”Det innebär”, skriver Chryssavgis, ”att den personifierade sophia förblir karismatisk och personlig. Den visdom som en andlig guide besitter är avgörande för att andra gradvis ska mogna och utveckla förmågan att urskilja Guds skönhet i världen.” (Kosmos, är det enda grekiska ordet för ”världen”, ett ord som i själva verket betecknar skönhet.)

Så hjälper oss den andlige vägledaren att se på världen med en balanserad blick, att undvika de felslut som både dualism och panteism innebär, genom att vi erfar hur djup Guds kärlek till världen är. Han eller hon talar ”så att du lyssnar till visheten, och öppnar ditt hjärta för insikten.” (Ords 2:2) Ingen insikt är större än den som uppenbarar hemligheten med den kosmiska försoningen mellan Gud och världen.